Nå, jag själv då? Levde jag som jag lärde? Tja. Ja det var en bra dag igår. Träffade en hyfsat ny bekantskap på dagen och gick en långpromenad med vagnar och för tjocka jackor.
Dock hade jag fet ångest när vi sagt hejdå. :-) Det finns nämligen en viss sorts människor som är fullkomligt livsfarliga för mig och det är de där som det är så jäkla lätt att prata med. Det flyter på är hur trevligt som helst och jag gillar personen jättejättemycket. Då är det som att öppna en dammlucka hos mig. Jag pratar, och pratar, och pratar och pratar och berättar ALLT om mig själv. Snålar inte på detaljerna så att säga. Nu för tiden är jag vanligtvis lite halvreserverad när det kommer till nya människor men den här personlighetstypen kan jag inte värja mig emot. Så skiljs vi åt och jag är uppspelt eftersom jag gillar henne och tycker det varit trevligt men sedan kommer ångesten som en baksmälla. Alltså, fick hon någon syl i vädret? Tyckte hon att det var jobbigt? Fick hon gå hem och ta en huvudvärkstablett och lägga sig i ett mörkt rum med kall tvättlapp på pannan. Och så grunnar jag på det rätt så mycket. Så bestämmer jag mig för att nästa gång så skall jag vara lite mer laid back. Men det är jag aldrig.
Eftersom alla mina bästa vänner finns i denna kategori människor så kan jag till och med känna så när jag träffat dem. Och tänker att jag hädanefter ska jobba aktivt på att vara en bättre, mer lågmäld vän. Jo tjena. Man är den man är. Har det visat sig. Tur att de är så snälla....eller så har min mamma betalat dem för att de ska hålla god min..? Hm.
Tillbaka till måndagsutmaningen. Jag köpte lite snittblommor jag. På en måndag. Hur tokigt är inte det? Och guldkantsaktigt.
Nu skall jag sätta mig och läsa igenom era kommentarer och se vem som guldkantat sig till mitt lilla pris. Meddelar i morgon.
Rosa är den finaste färgen. For ever.
Villka vackra blomor du köpte! Vardagslyx är bra,det ska man unna sig!
SvaraRaderaHaha, känner igen mig där! Min egen röst ekar allt som oftast i mitt eget huvud när jag lämnar vännerna.....tänker samma tanke som du att jag ska vara liiiiite lugnare nästa gång för att glömma det en nanosekund senare. Men vännerna går ju med på att träffas, så de gillar en nog ändå :).
SvaraRaderaJag hittade just hit av en slump (eller kanske inte?), kul vare här i alla fall, tack för det! :-)
SvaraRaderaJo,du. Känns bekant. Jag försöker ibland att i smyg klocka hur länge jag har pratat och sedan rättvist och broderligt fördela ut tiden så att den andra får prata lika länge (fast efter mig såklart). Med begränsad framgång dock.
SvaraRaderaMhm, kan jag känna igen. Eller mer som att jag lämnat ut lite för mycket av mig själv och den andra inget alls. Blir lite ojämt liksom... Kramar Kicki
SvaraRaderaAh, ljuvligt! Köpte ett fång med rosa rosor idag!
SvaraRaderaKramar från en som inte får sömn;)
Men tjena finns det fler? Jag är precis likadan! Plus att jag nojjar mig för att jag har pratat/styrt in samtalet för mycket på mig. Du vet en sån där människa som säger "ja men så var det för mig/min väninna/faster/kusin/kollega/kusinsfasterssvärmorskollegasbarnbarn typ. Jag gillar inte sådana människor som alltid har varit med om ngt liknande eller prompt måste referera till sig själv och är därför livrädd för att jag är sådan eftersom jag jämt pratar.
SvaraRaderaTror jag ska be kollektivt om ursäkt på min blogg. Usch, nu fick jag lite ångest. Tänk om jag ÄR så!
Idag är det iaf en ny trevlig arbetsdag.
Ha en bra dag!
Åh, igenkänningsfaktorn bara larmar högt i huvudet... Just den där efterångesten som smyger sig på. När man på ett lite osmidigt och burdust sätt fläkt ut sig över en person som man knappt känner (och kanske inte heller kommer känna mer...)
SvaraRaderaTänker också att jag ska bli mer sansad, mindre högljudd; burdus; hård; känslomässig; ironisk och bli en sån där samlad skärpt tjej som bara pratar när man verkligen har något smart att säga :)
Det händer aldrig.
Å vad jag känner igen mig! Jag är egentligen en ganska lugn och tyst person, men med mina favoritvänner kan jag hålla låda som bara den. Symtom på att ha varit mammaledig i evigheter är det nog för mig. Jag träffar barnen och min man, annars har jag liksom bara hunden att prata med... Stackars de öron som sen råkar komma i vägen, och stackars lille mig när jag får sjukt dålig samvete efteråt... Så du är inte ensam iaf, om nu det kan vara någon tröst :)
SvaraRaderaFint jobbat med guldkanten på måndagen! Rosa rosor till sig själv kan ju förgylla vilken tråkdag som helst :)
Ja, men så där är jag med. Absolut!
SvaraRaderaPratar och pratar och den andra personen får inte en syl...
Men, men... De får ta mig som jag kommer, rund, go och pratsam. =o)
kram ch ha en bra torsdag!
Du är säkert helt fantastisk och levande!! Du är den du är och så som du ska vara så sluta grubbla. Sluta slå på dig själv människa. Ångesten är garanterat = aningens dålig självkänsla och det kan du jobba med. Ingen absolut ingen gynnas av detta allra minst du själv.
SvaraRaderaPröva att vara dig, hoppa, flyg! Våga släppa ut hela ditt fantastiska jag och håll dig inte tillbaka. Någon gång har säkert någon klantig människa slängt ur sig en kommentar om att du pratar mycket och den taggen sitter fortfarande i dig. Men är det sant? Nej absolut inte! Du bestämmer vad som är sant ingen annan. Gå med högt huvud och ära dig själv så kommer tillvaron att förändras och dessa tankar att tillslut försvinna. Go Girl! Lycka till! Du är fantastisk precis som du är!!!