För ett år sedan....

Idag blir Spiggen 11 månader. Herregud vad tiden har gått fort även om det märkligt nog känns som förra hösten ligger närmare i tid än denna våren.

För ett år sedan var jag i vecka 32 och mådde sämre än vad jag gjort i hela mitt liv. Jag grät och skvalade som en vattenspridare hos min underbara MVC-sköterska och visste inte hur jag skulle ta mig igenom dagen. Jag hade sett ut som ett akvarium sedan v. 16, vägde över 100 kg (jojo) och hade svårt att gå. Fick en remiss till MVCs läkare som sa att hon inte var så bra på ödem men tyckte att jag skulle skaffa mig ett par foppatofflor. Kanske i en käck färg.

På jobbet höll jag på att lära upp min ersättare och gjorde ett seriöst dåligt jobb. Jag hade en naiv tanke om att jag inte kunde lämna skutan och låta mig bli sjukskriven. Hur skulle det DÅ gå för företaget? Att mina snälla kollegor under en tid hade haft överseende med och inte låtsats om det uppenbara faktum att det inte blev så värstans mycket gjort vid mitt bord, hade jag inte en tanke på. Varje morgon gick jag upp med känslan att nu skulle jag ge järnet den korta tid som var kvar. Jag peppade mig igenom dusch och bussresa och var taggad som tusan, för att falla ihop som ett korthus över skrivbordet vid halv 10tiden, för trött för att ens vara trevlig. (Dock inte för trött för att äta bullar, men det blir jag nog aldrig)

Mot slutet av v. 33 rusade både äggvitenivåerna och blodtrycket och jag fick vara på dagvården på Östra sjukhuset varannan dag för att ta blodprover och invänta svar på om jag fick åka hem eller om jag skulle bli igångsatt. Dagarna däremellan roade jag mig med att kissa på dunk för att stolt kunna lämna ett dygns samlade mängd till någon stackars sköterska som säkert egentligen alltid velat bli konditor istället. Eftersom jag trots allt försökte värna om någon slags värdighet så fick dunken inte följa med till jobbet och inta hederplats på personaltoaletten. Min chef fick i stället snällt köra mig hem och vänta i bilen utanför för att sedan köra mig tillbaka till jobbet. Smidigt. Och lite av ett lågvattenmärke skulle man kunna säga. Allt jag var med om under denna period gjorde ont, var obekvämt eller jobbigt, så när jag hörde fel och trodde att de skulle använda el för att få i gång förlossningen, (Det var gel by the way) så reagerade jag inte ens. Bring on the el typ.

I vecka 35+ 3 fick han äntligen komma ut. Spiggisen.

Han mådde som tur var bra, men för mig tog det flera månader innan jag återhämtat mig psykiskt och fysiskt. I detta kan jag bara vara så vansinnigt tacksam att vi bor i Sverige men också skänka en tanke till andra kvinnor världen över som varenda dag dör och/eller förlorar sina barn under liknande omständigheter men med helt andra förutsättningar.

Spiggen. Älskade Onge!

Väl värd besväret.