Igår pratade Peter och jag om att vi var lite mer rädda för att dö nu när Spiggen finns. Det är ju inte så konstigt.
Peter och jag har ju lite olika uppfattningar om vad som händer efter döden. Han är lite mer..eh..praktisk?
Kroppens grundämnen omvandlas ju till något nytt men vad som händer med själen kändes mera oklart.
Så länge någon minns oss så finns man ju kvar på ett sätt, sa Peter.
Och sen då, sa jag. Sen är det alltså fernito?
- Ja men, svarade Peter uppmuntrande. Du har ju bloggen! På internet finns ju allt kvar.
Ja men då så.
måndag 10 oktober 2011
Vägen till odödlighet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Att vara tillsammans med en tekniker ger livet en extra dimension av enkelhet och logik man annars kan gå miste om. Grattis.
SvaraRaderaAh, ytterligare ett skäl att blogga då. Kul! Kramar Kicki
SvaraRaderaHimla tur att du bloggar! Kram Martina
SvaraRaderaHaha! Jadu, vem vet? Bra att man har en blogg "fall i fall"... en liten virtuell odödlighet, så vitt vi vet idag iaf! Kanske finns inte våra bloggar om några år de heller? Internet kanske ersätts med något annat ditt våra bloggar inte är välkomna? Hu! Bäst att man börjar gräva ner små tidskapslar i skog och mark för att försöka garantera att man lämnar spår... :) Kram
SvaraRadera