Lunchdate och konsten att hantera weirdos

Lunchdate med Jakob idag. Sedan han flyttade till Stockholm så blir det tyvärr inte så ofta direkt och nu hade vi inte träffats sedan i mars. Superdupertrevligt så klart och alltid lika roligt att höra om hans liv som hm..ja, är mer spännande än mitt. Så kan man väl uttrycka det om man vill underdriva en smula. Spiggen som ju är rädd för män gjorde ett undantag för sin namne och blev stormförtjust. Det skulle sittas i knät och kramas och snackas om fräcka saker som mammor inte förstår. Det är synd att det är så svårt dock att hålla ett vanligt samtal där man kan hänga med i allt och hålla i alla trådar, när man samtidigt skall ta upp nerkastade saker från golvet, försöka mata en vägrande bebis och skydda sakerna på bordet från en säker död. Nu längtar jag efter att hälsa på i Stockholm utan bebis så vi kan gå ut och dricka vin och drinkar och låtsas som om allt är som förr.

Nåväl när Jakob rusat iväg för att...ja vad nu människor med ett riktigt liv gör för något, strosade Spiggen och jag vidare också.

Jag noterade att det var ovanligt mycket skummisar på stan i dag. Ja alltså Nordstan lider väl aldrig brist på dem men idag var det folk i vartenda hörn som var dansanta och påtända, arga på diffusa låtsaspersoner eller allmänt ocharmiga på annat sätt.

Jag försöker ju alltid att bara undvika dessa välsignade medmänniskor för att inte bli indragen i någons konflikt med livet, men med Spiggen i vagnen blir jag ändå alltid beredd att handla (läs: slåss) om någon skulle få för sig att gå till attack. Det vore dumt, för alla som känner till min muskelstyrka vet att jag troligtvis icke skulle gå vinnande ur en sådan strid. En mellanstadieelev skulle kunna brotta ner mig och ändå kunna kolla på barnprogram samtidigt. Men har man inte styrkan så får man ta till andra knep när det kniper:

För många år sedan så bodde jag i London ett tag. Där jobbade jag på ett café och började så okristligt tidigt på morgonen att jag oftast mötte dem som var på väg hem från krogen.

Jag bodde i Hackney som ingalunda är som MayFair utan lite mer hardcore så att säga.

Vad jag vill säga med det var att jag på min promenad till tunnelbanan eller bussen ibland hade anledning att vara lite skraj. En morgon så mötte jag en snubbe som var så otäck att jag seriöst var nära att göra i brallan.

Han och jag stod själva på perrongen och på hans sätt att glo så kunde jag (trodde jag i alla fall) läsa ut att:

1) Han hade rökt något han inte borde.

2) Han hade inte alla hästar hemma ens innan röket.

3) Han ville mig troligtvis inte helt väl.

Jag väntade in i det längsta med att välja tunnelbanevagn för att se vilken han hoppade på men när jag tillslut var tvungen att gå in i en så sprang han mot mig och kastade sig in i samma vagn. Mysigt. Där var vi själva. Han satte sig mitt emot och fortsatte sin psykopatversion av arga leken och jag tänkte mest på vem som skulle ärva vad av mina saker.

Då kom jag på en grej. Jag vet inte om den är applicerbar vid andra tillfällen eller om det ens var så fiffigt där och då men jag tänkte inte helt klart vid det laget. Men jag började bete mig konstigare än han. Jag glodde tillbaka så galet jag kunde. Jag skrattade konstigt åt saker jag själv sa och gjorde andra konstiga ljud. Jag gjorde ticks med huvudet och skakade ibland på slumpvis utvalda kroppdelar. Om det funkade? OM det funkade. Efter två minuter så såg han vettskrämd ut och bytte plats.

Ja, jag kan ana vad ni tänker. Kanske var detta bara en vanlig familjefar som haft otur i utseendelotteriet och råkat äta glosoppa och nu aldrig mer skulle våga åka tunnelbana. Ja så kanske det var. Det förtäljer tyvärr inte historien. Men jag överlevde i alla fall och det kändes i det läget både skönt och även lite otippat.

A, men typ sån här var han.