För ett år sedan .Del 2-Konsten att föda barn

Idag är det ett år sedan vi startade igångsättningen av Spiggens förlossning. Kvällen innan hade den stränga sköterskan från dagvården ringt och på ett sällsynt opedagogiskt, men åtminstonde tydligt sätt sagt att "Ja det var Gerd här. Jaha nu är äggvitenivåerna uppe i 6 gram vilket är en mycket svår preclamsi. Så nu får ni åka in till Specialförlossning på Östra i morgon klockan nio. Lycka till."

"För att föda eller???? Eh va"? Ok... (panik, panik. Rädd, rädd)

Gerd (Mycket otåligt); "Ja såklart" Häpåre.

Klick.

Men vi fick åka in redan på natten för jag fick huvudvärk och plötslig forsnäsblod. Väl på Specialen blev vi efter lång väntan mottagna av snyggoläkaren som jag träffat då och då nere på dagvården och som jag bett till gud om att jag skulle slippa träffa på själva förlossningen. Alltid när jag gått till honom innan så hade Peter hunnit åka. Vi satt ju i många, många timmar och och bara väntade på provresultat som vi aldrig visste när de skulle komma, så tillslut så blev han tvungen att åka tillbaka till jobbet. Så jag hade fått för mig att snyggot trodde (då han säkert tänkte på mig väldigt mycket) att jag var ensam i det här. (Eftersom jag var så ohyggligt stor och kände mig galet oattraktiv. Klart att ingen velat ha henne stackarn, tänkte jag att han tänkte)

Nu på specialen hade vi som sagt väntat så länge så tillslut fick Peter gå ner och lägga i mer pengar på bilen. och DÅ fick jag komma in förstås. Ensam igen. Pinsamt tyckte jag och sluddrade lite om parkering men han trodde mig ju såklart inte men nickade och låtsades som han gjorde det.) Jag HAR en pojkvän ville jag gasta. Och han är OCKSÅ snygg även fast det låter osannolikt med tanke på hur jag ser ut.

I alla fall. De ville lägga in mig men jag var besatt av tanken av att få sova en sista gång i egen säng så jag grät och grät och grät och grät och tillslut fick vi åka hem.

Klockan nio på morgonen var vi tillbaka, redo att checka in. Jag var kolhydratiserad och mentalt laddad. Då kom en sköterska ut tillslut och sa att vi nog skulle få åka hem för här var det fullt.

Men så vi fick vänta lite till...inte vet jag vad de gjorde åt situationen,kanske tvingade de någon annan stackare att åka hem eller krysta fortare. Ingen aning. Men tillslut fick vi ett rum och det kändes såå skönt. Hade de sagt att vi skulle åka hem så hade jag nog lagt mig ner på golvet och spontanfött i ren revolt.

Eftersom jag bara var öppen 1 cm så fick de direkt montera in en ballong vilket nog var bland det värsta på hela förlossningen. Detta gjordes av en kvinna så hårdhänt att Tengil hade blivt impad och i ett rum som var kraftigt trafikerat av diverse personal som sprang ut och in. Jag var så förbannad och gapade trevligheter som "Ja men absolut, KOM IN bara. Ingen annan som vill komma in??? Era släktingar kanske? Någon i väntrummet? Tjejen på fiket??? Välkomna! Här är så roligt.

Men efter det var klart och jag utvecklat en helt ny gångstil fick vi vänta på rummet i evigheter för att ballongen skulle åka ut och värkarbetet skulle börja. Under tiden såg Peter det som sin uppgift att vara DJ och spela rätt musik för ögonblicket för att få mig i rätt mood. En uppgift så viktig som någon och han tog den på stort allvar.

Eftersom det bara är mammorna som får mat på förlossningen så fick Peter tillslut gå och leta föda på annat håll. Under den tiden (säg en kvart) som han var borta kom kvällens läkare in på ronden. Och självklart jobbade Snyggot denna kväll. Något annat vore ju otänkbart eller hur?

-Eh, min pojkvän är bara ute och köper mat förklarade jag. "Såklart" svarade Snyggot och såg medlidsamt på mig, denna ensamma kvinna utan någon som älskar henne. ( Det sista här är möjligtvis en ren fabricering. Både att han sa så och hur han tittade på mig.)

Dessutom så visste jag inte vid den här tidpunkten vad som var pinsammast. Att jag var i händerna på en så snygg läkare att han borde blivit stoppad på gynekologutbildningen (klart olämplig skulle det stå i beslutet), eller att han trodde jag var ensam där och att jag i så fall var ägare till den sportigt röda ferrarilaptopen som stod och spelade sköna bitar. Det är Peters dator och den är muppig. (Det tycker Peter också, vill bara säga det) Men det är en bra dator som var billig just för att den var ful. Men det kunde ju inte snyggot veta och jag fann inget bra tillfälle att berätta det för honom.

Vid 17 tiden på eftermiddagen hade ballongen gjort sitt och man tog hål på hinnorna. Eller drog ur badkarsproppen. Vilket som, för det var så det kändes.

Och sedan började det riktiga Kalaset.

Eftersom värkarbetet gick så långsamt (och kanske för att de pga platsbrist ville att det skulle gå så fort som möjligt, vad vet jag) så satte de in lite gött värkförstärkande dropp och det gjorde susen för snart började det göra fett ont. Självklart började de argumentera för sterila kvaddlar (som de säkert får någon slags provision på). och påstod att de brukade sätta sådana på varandra när de hade ryggont, mensvärk eller allmän livsleda. Det fattar ju vem som helst att det bara var ett försäljningsknep men några kvaddlar fick de inte dit trots idogt tjat. Däremot gick jag med på lite akupunktur eftersom jag aldrig fått det förut och var nyfiken. En nål i huvudet och två i ryggen och där satt de tills jag framåt kvällskvisten slet ut dem och slängde dem genom rummet. " De här funkar ju faaaan inte ett dugg. De kan dra åt HELVETE, vilken skit" Ge mig Epidural NUUUUU. Nä, först skulle det försökas med massage. " RÖR mig INTE skrek jag när Peter taffligt försökte med den där fåniga fjäderlätta ryggmassagen vi lärt oss på föräldrakursen. Nej några lätta strykningar var inte ok men han fick gärna hålla stenhårt runt min armbåge. Det gick super det.

Vid det här laget hade jag fått in min barnmorska för natten. Katarina.Hur i hundan hon hade hunnit med barnmorskeutbildning och fått erfarenhet nog att få jobba själv föreblir en gåta, för hon såg ut som nitton ungefär. Men vacker som en ängel var hon och duktig som bara den. När jag vid några tillfällen tappade medvetandet av kombination smärta och för mycket lustgas så spände hon sina otroligt gröna ögon i mig och tog mig tillbaka till verkligheten.

Vid det här laget hade jag panik för det gjorde så ont. Jag hade fått godkänt om Epidural men narkosläkaren var upptagen med något annat onödigt (förmodligen) och lät sig dröjas.

Spiggens hjärtljud sjönk drastiskt några gånger och in kom snyggot för att ta ett prov från Spiggens huvud. När jag fattade att det var han som skulle göra det så skrek jag NEEEEEJ men alla trodde som tur var bara att jag var orolig för Spiggen och tyckte inte att det var så konstigt.

Men äntligen fick han träffa Peter som jag kände mig mäkta stolt över, och fast jag hade så ont så tyckte jag mig ändå kunna notera att han blev förvånad (säkert). Upplivad av detta (och av lustgas) ville jag skoja till det lite, så när Snyggot utbrast att bebisen hade så mycket hår så sa jag att det var för att Peter inte var hans riktiga pappa utan det var en apa på Borås djurpark som var far till barnet.

Noll respons förutom från mig själv som skrattade tills Katarina fick bli sträng och säga åt mig att ligga still.

Tillslut kom ändå farbror väldans upptagen narkosläkare in med sin vagn och viktiga nålar och jag fick lägga mig på sidan under mycket stånk och stön. Jag var ju kopplad till så mycket slangar och skit så jag låg annars på rygg under hela förloppet och såg inte skymten av några pilatesbollar eller dylikt. Men precis när han skulle sticka och jag såg ljuset i tunneln, så sjönk hjärtljuden igen och allt fick avbrytas för en ny undersökning. Då var jag nära att grina ihjäl mig tror jag och när undersökningen var färdig hade narkosläkaren fått rusa ner till akuten och jag fick vänta ytterligare en timme på Epiduralet. Förmodligen den värsta timmen i mitt liv men när jag väl fick min ryggmärgsbedövning så vände allt. De stängde samtidigt av värkdroppet men inte lustgasen+ bjöd på glassdrink och just där och då så lekte livet. Jag smuttade på drinken, okynnesandades lustgas och tänkte på vad härligt livet är när man inte har så ont att man vill krypa ur kroppen. EDA IS DA SHIT!!!!!!

Sedan när de väl satte i gång värkdroppet igen så gick det undan. Jag började utveckla kramper vilket visade sig genom att jag liksom blev sprittig i hela kroppen. En otroligt läskig känsla. Men de kopplade in något magnesiumtjosan för att stänga av reflexerna så det ordnade sig det också.

Jag har alltid varit otroligt spruträdd men fick min dos av KBT då de under hela förlossningen stack mig som om jag vore en voodoodocka. Och alla som ville fick sticka. Någon prao var där och stack fel och gjorde sönder ett kärl så blodet sprutade och enligt Peter så blev jag inte så lite oförskämd, även om jag vill minnas att jag var otroligt trevlig genom hela förlossningen. Det var viktigt för mig av någon anledning så nu i efterhand har vi fått finjustera sanningen lite.

Från sju till 10 cm gick sedan hur fort som helst och själva krystningen var klar på en kvart. Här brölade jag som en ko även om barnmorskan sa till att jag skulle samla kraften inom mig istället för att släppa ut den. Har ingen aning om varför..kanske fick hon lite ringningar i öronen av allt tjut.

03:39 kom så Spiggen i ett jehu och äntligen var det färdigt. Han var underbar. Knallröd och pytteliten. När placentan senare kom ut så tyckte den äldre undersköterskan att just det var det mest fantastiska av allt och stod länge och höll den framför mig och föreläste om livets träd fast ingen var så intresserad. Sedan lade hon den i ett kärl i sängen(!?) varpå jag råkade köra foten i den och då blev hon stött för att jag blev arg och tyckte att det var äckligt. Äckligt? En moderkaka? Det är ju den naturligaste sak i världen bla bla bla..underverk...bla bla.. livets träd (återigen)...bla bla.

Men på det totala så var vi otroligt tacksamma för hur vi blev omhändertagna och personalen var överlag så proffsiga och fantastiska. Till Katarina var jag redo att fria efteråt och till snyggots försvar vill jag säga att han var en superflink läkare. Kanske gjorde de ett särskilt undantag för honom därför. På gynekologutbildningen menar jag.

I fem dagar fick vi sedan stanna på specialbb innan vi fick åka hem och leka mamma, pappa, barn. Lite tilltufsade och mycket osäkra på hur vi skulle fixa det här nya ansvaret men mycket lyckliga över vår lilla Spigg.

Men jösses vad ett år går fort. Helt otroligt.

Lilla Spiggen. Alldeles nykläckt och färsk.