När pappa ifrågasatte något som min fröken sagt (Det var för övrigt att det inte fanns en dinosauriesort som hette "Dinosaurie" utan att det mer liksom var ett samlingsnamn) så förklarade jag noggrant för honom att hon ju var en fröken= visste vad hon talade om. Han argumenterade naturligtvis emot och det enda som gjorde att jag tillslut trodde honom var att han förutom att vara vuxen också var min pappa, vilket ju small högre förstås.
När jag sedan någon gång i tonåren reflekterade över att vuxna ibland inte var så väldans smarta alla gånger utan att de ibland resonerar som nötter och tycker och tror konstiga saker, så tyckte att jag det var otroligt omvälvande och förvirrande.
Kulmen var när jag råkade hamna på samma kurs som en av mina barndomsidoler. När jag var 6 år så var hon den snällaste, klokaste, vackraste och smartaste människan ever. Dessutom var hon (typ)en fröken. Det visade sig dock 15 år senare att hennes intelligens låg i nivå med ett korvbröd. För mig var detta ofattbart. Hon var fortfarande snäll och vacker dock. Ville bara säga det.
Iallafall. Jag såg framemot att bli äldre och ha svar på alla frågor. Veta vad som var rätt och riktigt och kunna ha vettiga åsikter.
Dock har det visat sig att just det blir svårare och svårare för var dag. Jag saknar tiden kanske runt 20 när allt var glasklart och just så som man föreställde sig när man var liten. Jag var emot en massa saker och för en massa saker. Vissa (Många) människor var idioter och några var prima virke.
Sedan gick det utför och jag upplever att jag blir mer och mer ambivalent för var dag. T.ex: Jag är verkligen för fri abort och kvinnans möjlighet att bestämma över sin kropp men samtidigt väldigt mycket mot abortlagen som säger att i v 22 kan man abortera och i v 23 gör man allt för att rädda barnet. Jag är för demokrati men är samtidigt emot att människor som inte har någon koll överhuvudtaget skall få rösta och tycker att det skall krävas någon form av allmänbildningstest. Jag är av princip mot dödsstraff men ibland är jag väldigt mycket för det.
Och med människor är det numera svårt att bestämma sig. Chefer tar kanske inte obehagliga beslut enkom för att jävlas. Det kan finnas en orsak till att någon beter sig konstigt och man kan vara otroligt trevlig och smart men ändå rösta rött.Eller blått. Eller kanske t.o.m. på SD även om det känns rätt så osannolikt.
Vad jag däremot vet att jag får eksem av är människor som alltid ser allt i svart eller vitt. Som alltid vet hur det ÄR och hur det BORDE vara. Som alltid vet vems felet är och vad man borde göra med kärnkraften, regeringen och Noshörningen Nelson. Samtidigt verkar det skönt, som om man kunde köpa ett färdigt och installerat åsiktspaket på Claes Ohlsson. Sedan kan man hålla fast vid det resten av livet. Very praktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar