Passet är urbra och yogafröken är så smal att jag var jätteorolig för hur det skulle gå för henne att komma hem ikväll när det blåste så kraftigt. Men hon är ju stark förstås och dessutom själsligt fri som en fågel så det är möjligt att hon flyger hem. Vad vet jag?
Jag älskar att gå på hennes pass eftersom överöser oss med tänkvärdheter och kloka saker på sanskrit. Kan låta lite pretto men hon kommer undan med det av någon märklig anledning.
Okej...det enda som jag kanske, kanske har lite att invända mot är att hon överanvänder ordet "härligt" som förövrigt är ett av mina hatord. Idag skulle vi till exempel vrida ryggen som den där härliga disktrasan som vi har hemma. Jag vet ju iofs inget om hennes disktrasa men min kan man kalla det mesta UTAN just härlig kanske. Men skit i det. Det kan ju inte hon veta.
Ett problem bara. När man väl tar sig till ett pass så resonerar nog de flesta att nu så kan man lika gärna ge järnet. Göra fina plankor på tårna och stå så länge som man ska i diverse krigare 2 och 3 och allt vad det är. Andas in i smärtan gapar yogaälvan. Våga utmana, våga gå djupare men våga backa om det känns rätt. Oh yes tänker jag och tar fasta på det sista. Bäst att backa så man inte blir överansträngd. Jag är trött och därmed vilar jag i varenda övning. Utom "barnet" kanske, eller "död man". Så det blir aldrig så jobbigt....men jag blir hellre
aldrig något vidare stark. Eller smal.
Typ så här. Fast med kläder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar