Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig.

Japp, jag pallrade mig upp ur soffhörnet, trotsade motvinden och knatade mig till gymmet.
Där sprang jag 5,5 km. FEMKOMMAFEM KILOMETER. Det är sviiiinlångt.

Sjukt trött blev jag. Och färgglad.

Eftersom mina träningskläder krympt en aning sedan jag tränade regelbundet så känner jag mig alltid lite obekväm när jag sniglar mig ut från omklädningsrummet och drar lite osäkert i toppen i ett naivt försök att få den att mirakulöst både bli längre och gärna även lite pösigare.

Bredvid mig, på bandet intill, stod naturligtvis en ärta. Med lätta steg sprang hon obehindrat med bibehållen ansiktskulör och ohörbar andning. Efter någon mil i rask takt såg hon ut precis som innan. Snygg.
Hatten av.

Men vid sådana tillfällen blir jag tyvärr ett telepatiskt proffs. Jag trodde mig kunna höra varenda tanke ärtan tänkte. Så här gick hennes tankegångar:

- Gud vad sakta den där sälen springer. Själv är jag sjukt snabb. Nu ökar vi lite. Hej och hå
- Finns inte hennes T-shirt i Large? Det skulle vara klädsamt. Själv har jag ju XS men det är ju olika det där.
- Tror hon inte att alla fattar att det är hon som smårapar lax med pesto?
- Undrar om hon är död? Det skulle förklara både hennes bleka hudfärg och obefintliga  tempo. Så är det säkert. Jag borde säga till någon i personalen.
- Nej det stämmer inte för hon är knallröd i trynet. Shit vad röd. Det kan aldrig vara hälsosamt
-Åh vad jag är sugen på minimjölk med rågflingor. Det skall jag unna mig när jag kommer hem. Treat my self.

Nåväl strunt i det. Jag är i alla fall sjukt nöjd med min insats. Jag ger mig själv betyget ;

Icke utan beröm godkänt