Man är ju inte precis 30 längre

Nåväl. Det är väl inte så att jag inte märkt dem förut.

Ålderstecknen.

De har smugit sig på ett efter annat. Började med halsbränna, lättöl till maten och ischias. Sedan blev plötsligt "På Spåret" ett stående inslag på helgen. Om vi mot allt förstånd åker bort på fredagkväll, typ på parmiddagar eller familjeställning (sällan på lokal, aldrig på "klubb") så ser vi det on demand. På Söndagen till exempel. Extra festligt nästan.

Och att vara uppe hela natten betyder ju något helt annat nu än förr. Dock inte nödvändigtvis vaknatt med ledsna barn utan även en helt vanlig insomnia. Det är vanligt bland äldre. Man vankar runt. Vinklar på persienner, hummar för sig själv, gungar i morgontofflorna och dricker något varmt med honung.

Och när man var tjugo behövde man typ ett täckstift och lite vit kajal för att se fräsch ut om man lagt sig sent eller inte alls.

Ingen foundation i världen kan numera avhjälpa det faktum att man ser ut som att man blivit rammad av postbilen om man idkar sent sänggående. Särskilt i kombination med alkoholhaltig dryck naturligtvis. Niqab i kombi med clear eyes och ett par klädnypor är det enda som döljer det något sånär.

Well, well. Gnäll, gnäll.

Men detta är INGET mot min nya åkomma. Det här är serious shit, mina vänner.

Upptäckte det igår när jag hade ledig kväll och egentid och jag lyxade till det med en barnfri tur till både Plantagen och sopsorteringsstationen.

Var på Plantagen för att köpa nya växter p.g.a massdöd p.g.a brist på gröna fingrar. Lite murgröna, ngn vacker spökväxt, kanske en citronfikus eller en monstera. Sånt som den unga, moderna storstadsmänniskan väljer till sitt hem. 

Men där och då knäppte något till i huvudet på mig och jag blev 70 år.

Det enda jag ville ha var blommor som blommade. Helst hela huset fullt. Och jag pratar inte om Hortensia som ju är lite poppis och sånt. Icke. (Svårskött) Kunde däremot inte välja mellan alla Azaleor, San paulior, krysantemum, primulor och flitiga Lisor. 

Pelargoner hitåt tack.

Fick besinna mig. Köpte två Primulor och två krysantemum och vände hemåt i chock. Åkte iväg och köpte ännu en primula idag. Helt febrig.

Vill ha fler.

Kollade på en youtubefilm om hur man beskär pelargoner. Blev sugen på att försöka.

Så fint.

Så trevligt

Och så moget.

Nästa grej för mig är kärlkramp tror jag.

Nu i ett köksfönster nära mig

Livet

A men ni måste tro mig. Jag försöker verkligen krysta fram energi för bloggen.
Skriva vitsiga eller smarta saker och allt det där.
Men något kommer alltid i vägen. Livet. Livet livet.
Inte för att jag gör sjukt spännande och tuffa grejer här hemma och därmed inte har tid.
Det är det vanliga liksom; Prata om uttryckningsfordon och tankbilar med Spiggen, ägna sig åt periodisk fasta, förebygga, bota och oroa sig för Smacks förstoppningar. Sitta i kö till sjukvårdsupplysningen, gnälla med grannarna om att vår närmaste sopsorteringsstation ska försvinna, kolla mästerkock och heja på Philip, rota i skåpen efter något gott, bleka håret utvikningsbrudsblont, konstatera att det är det enda som är utvikningsbrudslikt, inte veta om man ska vara glad eller besviken för det. o.s.v.

Men det är fint livet. Det tycker jag.
Ska försöka visa er mer av det.
men ni kommer väl ihåg att jag finns på insta också.
Kram hörni

Försöker ta bilder på Smacks också ibland. Det tycker Spiggen är himla onödigt.
❤️

Vardagslyckan

Känslan när man bara VET att det inte finns något gott hemma och man cirkulerar hopplöst framför kyl och skafferi för att sedan helt plötsligt hitta en totalt bortglömd chokladkaka. 200 gram. Onaggad.

Den känslan.

Då är livet som vackrast.

När gröna fingrar inte är så nödvändigt.

Nä men jag har väl aldrig haft vidare bra hand med växter. De dör typ i regel på vägen hem från Plantagen i brist på det mesta som en blomma behöver. Även när jag verkligen försöker vattna och dona och snickelidingsnacka med dem så verkar de i bästa fall ointresserade av mina omsorger och i vissa fall rent avvisande. Vi gillar inte varandra helt enkelt. Så är det ibland.

Men ha! Kolla in det här exemplaret orkidé. Den fick vi när vi flyttade in och jag ställde den över något element och den tappade alla blommor och knoppar på en sisådär tre dagar eller så. Så i somras var den två bruna pinnar i en plastkruka som jag kastade ut i trädgården i väntan på att den skulle hänga med trädgårsdavfallet till sista vilan. Där ute blev den liggande bra länge p.g.a lat. Den blev inte vackrare kan jag berätta. Bladen som var det enda som fortfarande levde blev gulprickiga och till hälften uppätna av vår halvtama harbebis som kamperade i vår trädgård och ingalunda var kräsen i kosten.

Så tillslut en dag när jag kände mig handlingskraftig plockade jag upp eländet för att slänga den och till min chock upptäckte jag då att den hade flera små knoppar. Den såg fortfarande ut som fan men verkade aldrig ha mått bättre. Så jag tog in den. För att ge den en chans. Sådana överlevare stöter man inte ofta på.

Och nu. 23 knoppar och utslagna blommor. Helt stört.

Så här får ni knepet för vackra orkidéer. Behandla dem som skit och de kommer att älska dig för alltid. Vet inte om man måste slänga ut dem och/eller misshandla dem fysiskt. ( i detta fall låta den bli tuggad på av en hare) Det är möjligt att psykisk misshandel kanske fungerar lika bra. Hade min växt varit en blomma så hade den varit en sån där tjej som skriver kärlekskranka brev till livsfarliga snubbar i fängelser.

Orkidéer alltså. Noll självrespekt.

Jag fattar att ni saknat mina suddiga bilder. Suddiga bilder är det jag gör bäst.

Föräldraledigt.

Jag har tagit föräldraledigt från bloggen som ni kanske märker. Det var inget medvetet val, men nu blev det så. Vi fick en knixig tid efter Smacks föddes då hon var konstant täppt i näsan och sedan också inlagd för RS. Nu mår hon bra dock men innan rutinerna har satt sig så har jag helt enkelt fullt upp så jag glömmer bort att både läsa bloggar och skriva själv. Det ordnar sig nog. Men vet ni. Jag har skaffar instagram. Jojo. Tant hänger med i svängen och detta har hon hört är sista skriket. Och det går snabbare liksom än att blogga. Jag heter annikabodin81. Hejåhå. Kramar så länge.

Trädgårdsångest och absolut ingen bebis.

Nix pix, fortfarande ingen bebis. Det känns så sjukt segt. Ändå har jag gjort vad jag kunnat känner jag. Igår tog vi t.ex. en redig shoppingutflykt och köpte svintunga grejer på Jula, Ikea och Plantagen. Sedan planterade jag halva kvällen och stod i oergonomisk ställning. Ingenting hände, förutom att det blev ganska fint på framsidan. Det här med trädgård alltså. Det är svåra saker. I samband med att huset byggdes så fixade de även trädgården vilket är otroligt skönt. Att slippa leva på en grushög och sånt, men man vill ju gärna plantera lite ändå. Jag kan absolut ingenting. Bara att köpa jord var ju så hopplöst komplicerat att jag ville lägga mig i fosterställning och gråta en skvätt, och hur mkt jag än strosade runt i blomsterhandeln blev jag ju inte klokare på vad jag ska sätta, när jag ska sätta, vad som passar ihop, vad som är lättskött o.s.v. o.s.v. I all oändlighet. Typ lika svårt som det var att köpa babyprylar alltså.

Nu har jag dock köpt ett par stackars lavendel och tutat ihop dem med någon murgröna och en påsklilja och så hoppas jag på det bästa. Det blev väl lite halvbra men finare än innan. 

Jag önskar att jag kände någon snäll trädgårdsarkitekt ( heter det så?) som ville komma och styra upp det hela och åka med till plantskolan och hjälpa mig med rubbet. Helst sköta trädgården sedan också. För det verkar också svårt. Jag skulle betala bra. I kanelbullar.

BF och en lista att spara och plocka fram vid tvekan.

Jag har BF idag. Jag har varit gravid micket, micket länge. Jag känner att det är lite nog nu. Hela natten hade jag värkar och jag välkomnade de alla som om de vore en vän jag inte mött på länge...ja de är ju inte så starka i början. Sedan smög jag in till Peppe ( Ja, vi sover i olika rum nu...mer om det sedan) och berättade att nu jävlar händer det grejer och nu är du snart tvåbarnsfar ska du se. Sedan lade jag mig i Spiggens säng och somnade. Vaknade vid 6 och kände....absolut ingenting.

Svekfull är kroppen.

Idag tyckte jag att jag rentav blivit lite smalare. Sakta, sakta lämnar gaserna mig och om två veckor kommer jag se ut som innan. Så tror jag, och mången kvinna före mig, att min graviditet kommer sluta.

Men jag har satt ihop en liten lista hörni. Till er. I present.

Som heter " Du vet att du är höggravid när... "

I ärlighetens namn så behöver du naturligtvis inte denna lista. Efter massor av veckor med regelbundna Mvc-besök, vinförbud och en strid ström av för dig helt främmande experter som uttalar sig om din magform och huruvida du bär på en flicka eller pojke, så är du nog hyfsat på det klara med hur det ligger till. Men om du ändå är osäker så får du hjälp här.

Så därför...Bambarabam...Här kommer den!!!!

Du vet att du är höggravid när:

1) Du snarkar. Först kommer nattsnarkningarna, men framåt slutet snarkar du även i vaket tillstånd. Så att dubbelhakan darrar. Det är mycket charmigt och kvinnligt.

2) Du kollar på dagtv, på "Say yes to the dress" och gråter en skvätt över en supportande snäll familj som helt emot programidén säger att den blivande bruden ser Amazing ut i klänningen hon valt.

3) Att installera sig i sängen tar lika lång tid som faktiskt sedan återstår till sömn. Varje kroppsdel har sin  egen kudde och att vara fler än en person i en 160säng är helt omöjligt i detta hav av bolster. Särskilt när man räknar in punkt nr 1.

4) Du blir bra på att prioritera. Packa förlossningsväska i all ära men det står ju inte direkt bland topp 10 av viktiga saker man vill få klart innan man åker in. Det riktigt akuta är att frosta av frysen, tvätta fönster, sortera strumplådan och köpa ny lyxig handtvål till gästtoaletten. 

5) Du köper godis till förlossningsväskan men äter upp det direkt. Om och om igen.

6) Du blir sur när inte varje plågat stön från ditt håll följs upp av orolig fråga " Hur går det? Har du ont?"

7) Kanske hulkar du i det läget fram något om att " Du bryr dig inte aaaalls"

8) Du blir sur när varje plågat stön från ditt håll följs upp av orolig fråga " Hur går det? Har du ont?

9) Kanske snäser du i det läget tillbaka något om att " Det var väl ett jävla tjat"

10) Du himlar med ögonen när någon fåntratt svamlar om " Gudomligt tillstånd" och om att alla gravida är så vackra och undrar när halslös blev det nya skönhetsidealet. Hals är alltid bättre än ingen hals tycker du nog fortfarande.

11) Du googlar alla eventuella tecken på att förlossning är nära. "Är oplockade ögonbryn tecken på att förlossningen har startat" googlar du. Och får 307 träffar eftersom det finns fler otåliga idioter än du.

Så. Det var väl hjälpsamt.

stökigt vardagsrum (OBS endast tillfälligt. Jag har grav städmani) och  nästan helt utan hals. ( inte lika tillfälligt tyvärr). Jag ser fett nöjd ut ändå.

När insikterna står som spön i backen

När man går hemma och slår dank (min padda ville skriva "dansk", som om jag vore en livsfarlig misshandlare med särskild inriktning på vänner från grannlandet) så hinner man tänka ett antal tankar. Hela tankar som inte avbryts av folk som ringer och frågar om de kan få komma på intervju eller av ett barn som tjatar oupphörligt om att få spritsa grädde på blodpuddingen.

Nu ska jag iofs ärligt erkänna att ledighetens tankar hittills kretsat mest runt Lady Mary, Mr Branson och vreden över Det.där. som händer med Matthew. Men sedan jag kollat klart så har jag en del...hm..fritid.

Jag hade tänkt att jag skulle blogga massor när jag var hemma. Med så mycket tid och så mycket tillgång till perfekt dagsljus att på riktigt lära mig systemkameran och ta fantastiska bilder med något annat än min iPhone. Men jag har nu kommit på varför jag inte bloggar så ofta. Det är sorgligt faktiskt men det handlar om fotona. Jag tycker inte om att fotografera. Alls. Än mindre flytta kort från kamera till dator= otroligt tråkig uppgift. Dessutom kan jag inte. Jag är inte ens medioker. Redigera kan jag inte heller..det är synd för det vore praktiskt. Man kan bli smal och sånt. 

Sånt här begränsade mig inte i början. Jag visste inte att det där var en hel vetenskap. Så jag gjorde som jag tyckte och i många fall blev det bättre och roligare än nu förtiden

För ofta nu när jag tänker att jag ska skriva något. Kanske något jätteroligt minsann, eller intressant, så orkar jag inte bemöda mig eftersom jag ändå inte har någon bra bild att att lägga till. Förr hittade jag något via Google...men sen fattade jag att det typ är förbjudet och blev rädd, haha.

 

Och jag förstår att det inte duger med risig Iphonebild. Oftast har jag inte ens någon sådan. Så då har jag börjat skita i alltihop. Trots att det inte alls var därför jag började blogga i första läget. Trots att flashiga outfitbilder och foton på välorganiserade soffkuddar inte alls är jag. Jag blir fett generad av mig själv när jag försöker mig på det även om jag älskar att se det i andras bloggar. Åh..andras bloggar. Andra kvinnor. Vackra, perfekta och med hus, barn och frilla i ordning. Älskar att läsa dem. Blir inte ett dugg nedstämd eller stressad av den bild som visas upp. Bara inspirerarad till att gå och kamma mig eller äta annat än rostbröd till middag. Men att försöka göra likadant....Det GÅR inte.

Så jag har bestämt mig för en grej idag. Jag får skriva iaf. Jag får tillochmed lägga ut suddiga Iphonebilder utan att må dåligt över det. Eller så lägger jag inte ut några bilder alls, utan hoppas på att någon vill läsa ändå. Mamma kanske...fast hon läser ju bara för att få se bilder på Spiggen.

Nåväl. Det får bli som det blir. Men jag tror att jag utan det kravet på mig själv kommer att ha mycket mer att säga. Oftare. Jag är för gammal för att hålla på att önska att jag vore något annat än vad jag är. Sjukt mycket slöseri med tid som man istället kan lägga på att äta kakor.

I feel free.

Sovrum och sånt

Tänkte vänta med att visa sovrummet tills vi fått tummen ur och tapetserat. Men i vår familj är tanke och handling sannerligen inte ett och då får jag vänta tills maj 2017. Eller så.

Men det är ganska fint redan nu även om jag i huvudet har en del tankar på vad som behöver göras. 

Skit samma, här kommer det. Med IPhone läckert tagna bilder för mörkt och suddigt är det nya svarta.

Så lägger jag ut en bild på tapeten också, som kommer att sitta vid huvudänden av sängen så kan ni ju tänka själva liksom. Ni är ju smarta och sånt.

Nä..om man skulle gå och inventera köksskåpen och se om det kanske finns någon liten kaka.

Tapet: Söndagsmorgon från Josef Frank.
Snart i ett sovrum nära mig.

Lördagsbestyr

Lördag kväll och jag är så asigt trött att gå och lägga sig känns för jobbigt. I natt låg jag vaken och lyssnade på stormen som riktigt rev i huset och även om en byggingenjör kanske skulle hävda motsatsen känns det snarare som tur än något annat att vi fortfarande har ett tak. Men. När jag gick runt huset i morse för att inspektera skadorna så hade det inte hänt mycket mer än att lyktan på trappen utanför huset hade vält. Inget annat. Konstigt. Som om jag vore en person som överdriver.

I veckan har jag haft så kraftiga förvärkar att jag var 100 på att bebisen var på väg. Peter fick kasta sig hem från jobbet och huset fylldes av barnvakter. Sedan klingade allt av och jag var fett besviken. Det räcker nu känner jag. Visserligen har jag en hel säsong kvar av Downton, vilken jag hoppas att jag ska hinna med innan vattnet går, men annars så känner jag mig ganska redo. Kolhydratladdat har jag t.ex. gjort jättelänge. Typ i 32 år. Någon bb-väska är dock inte packad. Sånt är för förstföderskor som har sånt redo i v. 24. Komplett med nya vackra dushcremer och ett förlossningsbrev på 7 A4. När jag skulle ha Spiggen hade jag allt tiptopfräscht. Flong nytt smink, nya myskläder, ny necessär und so weiter. Nu är jag typ glad om jag får med min man och trollor med hög midja. Eller skit samma med det sista förresten. Nätvarianten man får på BB är förvånansvärt comfy.

Men vi har ändå varit ute och gjort bebisrelaterade ärenden idag. Letat ståbräda och köpt inlägg till bärselen. Efter att ha avverkat Göteborgs alla shoppingcenter inklusive Freeport så är jag som sagt dead meat. Nu har vi kommit hem från middag hos Peters föräldrar och skall bara slänga oss i soffan framför "Orange is the new black" och äta Lindt-kulor. Det ska nog orkas med.

Min mamma hävdar dock att jag ALLTID har ljugit för doktorn.

Här har det varit drama skall ni veta. Då jag haft ont i benet ett längre tag så bestämde min man att det antagligen var en superfarlig blodpropp som skulle kosta mig livet och tvingade mig därför att åka till vårdcentralen trots att jag ganska aggressivt vägrade. Kanske barnsligt iofs för proppar är ju läskiga saker såklart.
Nåväl, off we went och där skickades jag sedan vidare till Sahlgrenskas akut för att sitta av de obligatoriska timmarna i deras väntrum. Ett stimulerande sätt att spendera sin söndagskväll indeed. Dock har det visat sig att Preggon med onda ben tydligen har någon slags förtur i den svenska vården och jag fick kungligt omhändertagande och rätt så fort gick det också. Hann knappt äta upp allt gott jag införskaffat inför den förmodade vaknatten innan jag blev placerad på ett rum med brits och Icakuriren och allt möjligt skoj.

Här hände en lite märklig grej som jag eventuellt är ansvarig för och som fick Peter att bli så trött, så trött. När den gulliga läkaren tittade i min journal så konstaterade hon att det inte fanns så jättemycket på mig direkt förutom besöket på akuten 2009 då jag hade skadat rygg och ben.
"Ja det var ju då du hade gjort dig illa i den där boxningsmatchen" sa hon.
"Eh va?"
"Ja boxningsmatch står det här"
"Allvarligt...ser jag ut som en boxare?"

Ja men så stod det iallafall. Och det är lite märkligt då jag tydligt minns att orsaken till besöket var att jag med ischias i klacksko snubblade mycket ovärdigt på bussen. Visst fäktade jag och så, självklart...men någon boxningsmatch kanske man inte skulle kalla det.

Meeeen...det kan vara som så (och det var därför Peppe blev så trött) att jag kan ha en viss benägenhet att snacka en del och skämta lite i situationer som känns lite stressande eller jobbiga, så det kanske, kanske, eventuellt, möjligtvis kan ha varit som så att jag nämnde något om en boxningsmatch när den läkare jag träffade vid det tillfället frågade om vad som hänt. Men hallå...jag låg med rumpan i vädret i fultrosorna och ville väl lätta upp situationen lite. Jag var hyfsat lös i hullet redan då så jag tänkte väl inte att han skulle gå på det. Han var ju läkare= förmodat smart. Han om någon borde väl känna igen en boxare och kunnat se att jag inte riktigt höll måttet för det epitetet. Och jag tar för givet att jag sedan berättade om vad som verkligen hänt men kanske hade han slutat lyssnat då. Jag babblar ju en del som sagt.

Det skulle varit som om förlossningsläkaren verkligen trott på att Spiggens pappa egentligen var en apa från Borås djurpark vilket jag hög på lustgas sköjade lite om när de berömde Spiggens imponerande hårväxt som nyfödd. DET var det ju ingen som trodde på..även om ingen skrattade... (Och Peppe blev trött även då)

För sannolikhetsgraden är ju typ det samma menar jag.

Nåväl. Läkaren i söndags hade i alla fall lite humor och jag lyckades slingra mig ur det på något sätt.
Och någon blodpropp var det givetvis inte heller, vilket konstaterades efter 117 prover, undersökningar och ultraljud. Om ni undrar var era skattepengar har gått har ni här svaret. De har gått till mig.
Tack hörni.

Om tiden på akuten känns lång kan man alltid låna någon av deras spännande bladvändare att fördriva tiden med.

Ett stycke is

Jesanes vad jag har frusit idag. När jag nu äntligen hamnat i en varm säng så känns det som den ultimata lyxen. Och det är det ju också. Jag har varit i Jönköping hela dagen och hållit intervjuer åt en kund i ett iskallt kontor och även om Jönköping bara ligger ett par timmar bort i färdväg så är det en helt annan klimatzon. Typ som Sibirien. Och då kan det ändå inte mäta sig med Falköping där vi tyvärr stannade för tågbyte på väg hem och där det var så överjävligt kallt att min kollegas kropp låste sig i kramp och jag tappade livslusten lite. En timma senare, av i Götet och ljumma vindar mötte. Ja men typ. Behövde knappt vantar. Lycka är att komma hem. En späckad heldag med uppgång vid 5, köldfrossa, jobbpress OCH Falköping är mer än ett superpreggo mäktar med känner jag. Så godnatt good people. 

Fredag med räkor, Spiggar och nya kuddar.

Jag vill ju egentligen visa mer av det nya huset men jag känner att det är lite svårt. Det är så himla fint och vi trivs så otroligt bra men än så länge är det just ett hus mer än ett hem. Alltså det där lät ju helt fel för det känns verkligen hemma men vad jag menar är att ett hem växer fram. Det tar så lång tid att få det som man vill ha det och innan man känner att det är VI liksom. Inget är klart och visserligen så skall det kanske inte bli klart någonsin utan vara ett levande projekt. Och inte ens med alla pengar i världen hade vi kunnat få klart det så snabbt som jag kanske skulle önska. Man måste känna sig fram, flytta runt saker och se alla rum i dygnets och årstidernas olika ljus. Var behövs belysning, var behövs färg och kanske ett piano?

Men varje dag gör jag något i alla fall. Om inte köper något, så byter plats på någon matta, sätter upp någon liten krok och känner mig genast mera nöjd. Idag fick jag äntligen tag på ett par kuddar till vår bänk i hallen. Det har tagit mycket mer tankekraft än vad som känns vettigt, att fundera på nyans och storlek och sånt. Krävt sin kvinna. Viktiga grejer.

Men nu är det fredagkväll och Spiggen är nattad för åtminstone första gången. Det känns som vi ägnar oss åt någon slags hela havet stormar på kvällarna där alla springer runt och letar efter en ledig säng att lägga sig i och där man gärna (eller ja...gärna och gärna) byter ett par gånger.

Men det finns räkor, flera avsnitt av Homeland och en stor godispåse att arbeta på så det känns som kvällen har potential, minst sagt. Trots sängbytarsnurren om några timmar.

Kuddarna är från Åhlens, möbeln från Bruka och tavlan är en stöld från Peters bror

Jojo..här har jag pyntat också. Spegeln är ett arvegods som jag faktiskt varit med i antikrundan med även om jag förnekade det dagen efter i skolan ,när jag var 14. Antikrundan var inte så fräckt då. Visades sällan på Z-TV

Tröttma

Ledigheten har tagit ut sin rätt. Jag är sjukt trött idag och behöver minst en ledighet till för att vila upp mig. Helst en lite mer ledig variant. Gärna med fler sovmornar, spa-vistelser och vågskvalpsmeditation. En sömnkrånglande unge var inte alls beställt men kommer den i gosig förpackning så tar man ju emot det ändå liksom. Om än med grusig blick.

Vi har dessutom varit förvånansvärt sociala det här jullovet. Det tar på krafterna. Träffa folk och sånt. Det har ju inte varit så fett med det sociala under hösten direkt så det var kul att skärpa till sig lite. Bra för oss liksom. Jag har knappt ens svarat i telefon på 4 månader och hade det inte varit för min förtjusande personlighet så hade jag nog knappt en kotte kvar att umgås med efter denna period av isolering. Men det hade jag och det gladde mig mycket.

Och idag började jag tydligen jobba igen och efter att ha hängt med Spiggen under natten så kändes det en aning tidigt när klockan ringde vid cirkus kvart över aptidigt. (5)
Men det var kul att komma till jobbet i de nya lokalerna och upptäcka att de bjöd på överblivna ischoklad och hade chocodream som tillval i kaffemaskinen. Man måste ha lätt till glädje.

Så ikväll multitaskar jag endast med att sitta i telefonkö och ligga i sängen läsandes den här boken som jag varit sugen på så länge. Då gör det ingenting att hjärnan är potatismos eller ens det faktum att jag ser ut som en sur prost när jag är jättetrött. Med håret på ända, streck där ögon lämpligen bör sitta, bakpressat huvud=dubbelhaka och putig surmun. Väldigt sött.

Rea och sånt

Reashoppingen är bra nu som ni kanske har märkt.
Eftersom det regnade småspik i Göteborg i dag så tog vi en runda på Frölunda Torg medan Spiggeriet var i tryggt förvar hos farmor och farfar och hade tabberas på julens bullar och kakor.
Jag fyndade både underkläder och kläder till Spiggen samt Eight Hour cream till halva priset som jag inte kan stå emot att bunkra. Jag har det som nattcreme bland annat (Och till torra Spiggkinder). Har ni provat det? Ett redigt lager vid sängdags och man vaknar upp som en barnrumpa. Nice stuff.

Men mitt bästa fynd var handskarna nedan. De har jag gluttat på på Haga Hem sedan i höstas men inte fått tummen ur. Nersatta med 50%. Himla bra.
De är hemskt piffiga tycker jag. "Lite färg piggar ju upp" sa expediten och det är ju sant även om jag tycker att hon överdrev en smula. Det är ju inga cirkusvantar direkt.
Men hon var lika svartklädd som jag och tyckte kanske att den lilla röda rosetten var höjden av färgutsvävning. Tja kanske.

Sedan sist

Jag har inte dött eller så. Inte då. Snart är jag på banan igen. Det är bara som jag är inne i en period av att liksom vända mig inåt och överhuvudtaget inte göra mer än vad som absolut krävs. Kanske är det gravidhormoner, kanske är det hösten, men inget har känts sådär sanslöst motiverande på sista tiden. Och jag kan bara inte förmå mig till aktivitet. Ids inte, som mamma säger.

Men det händer saker. Inom mig händer det en hel del.
Jag har ju alltid tyckt om att tänka och sånt. Grubbla liksom. Och ibland ligger svaren så nära och självklara. Men på sista tiden är det som om gamla färdigtänkta frågor dykt upp igen och att jag plötsligt sett saker från en annan synvinkel. Tvekat på sådant jag tagit för givet och funderat på själva stommen av det jag trott varit jag. Sett nya sidor av mig själv och andra och det har på många sätt varit som om börja om på nytt.
Som när man en gång skaffade sig sina egna åsikter och övertygelser. När alla tankar liksom var nya.
När man bestämde vad man skulle tycka om kärnkraft, abortfrågan och melodifestivalen.
Och när man bestämde sig för vad man själv var. Och vad hon och han var. Och hen.

Sedan höll man lite fast vid det där även när motargumenten käftade bättre och högljuddare än vad ens öronproppar klarade av.

Och så plötsligt så känns det som jag blivit omskakad och kastad tillbaka på ruta ett igen. Där allt återigen ifrågasätts. Allt har dragits fram ur lådor och gömmor och slängts i en enda hög. En stökig en. Och när man ignorerat röran ett tag, bara blundat och klivit över högen, så får man tillslut börja städa.
Det tar ett tag. Jag dammar av gamla föreställningar och ställer tillbaka vissa där det stod på mina inre hyllor, medan annat slängs. Eller skänks bort för all del. Om någon nu vill ha det.

Men det mesta ligger kvar i mitten där jag inte har en aning om vad jag skall göra med det. Vet inte om det är snyggt eller fult, om det luktar illa eller pikant eller om det är modernt eller hopplöst 2003.

Där ligger det och väntar på att jag ska ta upp sak för sak. Tanke för tanke. Varje åsikt och varje känsla. Ömsint sätta tillbaka det som är fint och det som fungerar, laga det som är lite trasigt och slänga det som känns passé.

Kanske blir det på så sätt plats över för något nytt. Jag hoppas det. Det vore spännande.
Men detta tar kraft kan jag säga. Och tid.

Det kanske är därför jag inte har så mycket att skriva. För jag vet inte vad jag tycker. Om nåt. Ännu.

Herregud. Det MÅSTE vara gravidhormoner. Jag får skicka en fråga på "familjeliv" och se om någon känner igen sig.

I alla fall. I brist på fler ord kommer här en liten bildkavalkad om vad jag gjort sedan sist.

Träffat Gullegoj

Bakat fula men goda lussekatter och bränt somliga

Gått promenad med älskad vän och älskad Gullegoj

Åkt buss

Käkat lyxfudge

Vabbat

Fått en vän

Skaffat ölmage

Äntligen med pysselrum

Det börjar arta sig i flyttkaoset och vi har bara en ynka flyttkartong kvar. Den är full av tavlor och lär få stå i vardagsrummet (Förlåt jag menar Loungen) tills våren 2016. Men annars: Uppackat. Det var väl inte så illa pinkat. Visst saknas det lite möbler här och där och vissa saker passar väl inte så bra där de står men på det stora hela så är det förvånansvärt beboeligt. Lite stökigt möjligtvis om man ska vara noga.
 Mest asnöjd är jag med arbetsrummet där vi skaffade var sitt skrivbord och där jag nu äntligen fått en arbets- och pysselhörna vilket glädjer mig enormt. Köpte mig en hurts också så jag kunde ha pryttlar, klistermärken,tejp, sygrejer och sånt där lättillgängligt. Vem vet när man vill slänga ihop en svårsydd kjol eller ett fint paket liksom.
Mitt pyssel om kvällarna dock varken slöjd eller paketinslagning utan tackkortsskrivning. Det har varit mitt dåliga samvete ett bra tag men nu har jag äntligen fått tummen ur. Dock orkar jag bara med en sisådär tre per kväll, för när jag skriver det finaste jag kan så får jag både puckelrygg och kraftig armkramp. Men ändå. Jag har startat jallafall.

Till och med presentpapprena fick en egen lya.
Jaja det är lite mörkt. men ni fattar. Bord, stol, presentpapper.

Cravings och smygätning

Det där med gravidcravings är en intressant sak, tycker jag. Innan jag blev gravid så vet jag inte om jag trodde på det där så mycket. Tänkte nog att det mest var en ursäkt att få äta sjukt mycket snask och sånt. Vem kan neka en gravid kvinna med cravings liksom. Och jag hade aldrig hört någon som på riktigt diggade murbruk och damm och allt vad man hört.

Och så har det nog varit mestadels för mig också. Jag äter sjukt mycket mackor t.ex. På det vitaste av alla vita bröd. Men det har jag ju alltid föredragit egentligen. Hade jag fritt fått välja kost med bibehållen hälsa så hade nog naanbröd och pizzadegsbröd stått för 85 % av det totala matintaget.
Samma som det gör nu alltså.

Men sedan hände det det där med mjölken som någonstans i mitten av Spiggraviditeten började bli något som på allvar påverkade vår hushållsbudget. Vi släpade hem säkert 15 liter i veckan varav jag drack 14 av dem. 2 liter om dagen. Guuuuuud så gött. Och jag minns den där känslan av att slita upp paketet och nästan inte palla ta fram ett glas för att jag var så katastrofalt sugen. Och sedan få klunka som någon som gått vilse i öknen. Visst, jag har alltid gillat mjölk men det där var inte riktigt normalt.

Jag har inte nått mjölksuget ännu. men jag väntar på det. Men nu har jag dille på en annan grej som inte heller känns som ett undantryckt begär utan som ett rent och skärt gravidbegär.

I need sushi.
Varje dag.

8 bitar nigiri. 4 lax och fyra avokado med så mycket sesam på som jag törs be om. Det har jag ätit till lunch varje dag i två veckor nu. Vet inte ens om jag tycker det är så gott. Efteråt mår jag nästan lite illa av det. Den sladdriga laxen och allt salt i sojan. Men det spelar ingen roll för klockan 12 var eviga dag så vet jag att jag måste ha´t. Kanske borde jag köpa Omega 3 eller nåt istället.

När det kommer till sushiätning är det ingen social aktivitet för mig utan något som jag måste äta på min kammare, då jag är helt fel och hopplöst pinsam. När folk får reda på att jag äter bitarna med kniv och gaffel så vill de inte dinera ute med mig. Dessutom doppar jag riset i sojan och petar kräset bort de äckliga noribanden som inte har någon annan funktion än att sväljas endast till hälften och fastna lodrätt i halsen så man får dra upp dem på ovärdigast tänkbara sätt. Så sushi får jag smygäta instängd på mitt kontor när ingen fräck ser på. That´s for sure.

Dagens omgång bjöd på snål sesamfrötilldelning.
Upprörd.

Höst i mitt hood

Mellan alla turer till Ikea och Jysk har Spiggen och jag även lagt några timmar på att bekanta oss i de nya miljöerna. Med 15 minuters vagnpromenad når vi både skogen och havet i det vackra naturreservatet. Alltså naturen ÄR bäst på hösten. I helgen har luften varit hög och klar och det har luktat mark och blad och hav. Ah.
Jag trivs redan så galet bra i mitt nya hood som är lugnt, vänligt och tyst. På natten hörs inte ett ljud och det känns som när vi är på landet.
Självklart skall ni få se bilder från huset också så småningom men innan vi kommit i ordning så känns det inte så uppvisningsbart så att säga...
Men det känns ändå som vi landat. Äntligen, efter ett helt galet år av projekt och planering av bröllop, lägenhetsförsäljning, husbygge, flyttar och barnalstrande.
Nu ska Peter bara byta jobb också och sedan är projekten slut för det här året och vi kan vila ut till slutet av mars innan det livslånga projektet småspigg går in i etapp två och blir allvar på riktigt.

Kvällens lite mindre ansträngande syssla bli att på snabbaste och effektivaste sätt käka en burk Ben & Jerrys jordnötssmörsglass. Samt kolla jättemånga Dexteravsnitt vilket är en sjukt osmart idé eftersom jag får sinnessjuka mardrömmar efteråt.

Nytt i badrumsskåpet

Jag är en riktig hudvårdsjunkie och ganska kräsen på det området. Jag kan gå och strosa på Åhlens och NK i evigheter och nypa i tuber, lukta i burkar och upptäcka nya märken. Jag är naturligtvis också en fantastiskt offer för de stiligt vitrockade nyponrosorna som står bakom diskarna och luktar dyrt. Om de bara garanterar att de förstår min hudtyp och exakt vet hur jag skall få porslinshy på en vecka så bär jag hem det de förser mig med. Detta är mina senaste vänner i badrumsskåpet. Kiehl´s suktade jag efter när man typ bara kunde hitta det utomlands och de känns både som ett fotriktigt apoteksmärke och ändå lite fluffigt sådär. Så det kändes som ett klockrent val när jag fick slut på både natt och dagcremé.
Nattoljan läggs på med pipett. Det räcker nästan för att man ska kasta sig efter den.

Har provat några dagar nu och det känns riktigt bra. Trodde i början att jag var allergisk då det liksom pirrade och stack i huden de första dagarna, men de var nog bara aktiva i största allmänhet för nu har det gått över och jag är mjuk som en hästmule. Det kanske är för tidigt att säga om de kommer rock my world på lång sikt men så här inledningsvis så ger jag dem bra betyg.