Sjuka barn och årsdag.

Haha nu har jag alla saker att skriva om så det är väl dags att ta en paus på ett halvår eller så för att få inspiration till två eller tre nya inlägg. Det är så konstigt med inspiration. Ju oftare man skriver desto lättare går det. Nu är det...hm..trögt.

Vi skulle haft en supermysig andra advent var det tänkt. Först skulle  Spiggen och jag på bio för att sedan kvista förbi Lisebergs julmarknad, fylla på fudgeförråden, äta tunnbrödklämma med socker och kanel och givetvis vinna en sådan där bulimistor kexchoklad. Men Spiggen är fortfarande inte kry utan varm som en vedugn och har ork endast till att ligga under filt och kolla på " Hitta Nemo".

Så det blev inget. Det blev ingenting alls. Jag städade kastrullskåpet, Peppe bakade en sockerkaka och Smacks käkade på sin strumpa. 

Men när barnen har somnat, ( just nu ligger Smacks och skjuter ut nappar genom spjälorna och gråter sedan förtvivlat och ringer Bris p.g.a akut napplöshet ska vi äta svinmycket undergräddad (=bra) sockerkaka för att fira advent och att det idag är 13 år sedan vi träffades första gången och jag charmade honom genom att slänga en halväten korv med bröd på hans kompis. 

Dagens charmknep.

Klart man blir kär liksom.

Ps. Är det lite redigbyx att fira årsdagar med sockerkaka? Lite muppigt liksom.

Vi kanske skulle druckit violshots eller nåt? 

Spiggen lär sig om livet. Del 1 av many more to come.

I helgen var vi i Trollis för att hjälpa min bror att flytta. Eller ja, jag hjälpte cirka ingenting utan låg kvar på soffan, åt godis och kollade på när min brorsdotter Elin passade Spiggen. Men jag lånade ut min man. En sjuk man visserligen, med både feber och hosta. Men armarna var det inget fel på så då kunde han gott arbeta resonerade jag. Så det gjorde han. Inte för att jag sa det utan för att han är världens bästa.

Min brorsdotter var också pretty much världens bästa. Stackaren var nog utbränd när hon fick gå ur tjänst och åka hem till Skåne på söndagen. Så länge hon var med så fick jag inte lyfta ett finger med Spiggen. "Elin kan hjälpa mig" var hans svar på allt. Och det var ju skönt förstås, för mig. Och den där Elin kan nog förvänta sig en present så småningom. 

När vi vinkat av Elin och hennes far var Spiggen fullständigt hjärtkrossad. Har aldrig sett på maken till sammanbrott. Han grät nästan hela kvällen. Stora tårar ner i middagen. Förtvivlade kvidanden framför barnprogrammen. Hulkade" Jag vill vara med Eliiiiiiin. Var är Elin?" oavbrutet. Denna känsliga lilla Romeo fick sin första lektion om saknad och längtan. Livet är hårt. 

Typiskt exempel på en bra helg.

Peppe och jag är på Spa minsann. Det tycker vi är micket, micket välförtjänt. Dels har vi lyckats hålla ihop i 11 år med psykisk hälsa i hyfsat behåll och passar på att fira det och dels så har vi sovit cirka noll hela nätter sista månaden. Inte för att vi tror att vi kommer sova så länge i morgon. Vi vaknar väl i sedvanlig Spiggvandrartid vid halv två men med lite tur kanske vi kan somna om sedan. Vi får se....som Spiggen säger när han inte vill lova för mycket. Peter och jag gjorde ju ett mycket misslyckat Spaförsök även i dec där vi blev vilseledda av en hemsida och åkte iväg för att i stort sett vända i dörren p.g.a sjuuuukt deprimerande ställe. Istället hamnade vi på hotell i Uddevalla då vi vägrade ge upp vår barnfria kväll och Peppe mådde dåligt efter sviterna av en matförgiftning och så fann vi ett dåligt julbord. Ja det var det ena med det tredje och dålig stämning. Så redan då bestämde vi att vi på vår årsdag skulle satsa på ett säkert kort och därför är vi nu på Vann utanför Lysekil. Ett superhärligt Spa med massor av krypinbassänger och med fin havsutsikt. Nu har vi badat oss trötta och slappar bara på sängen i väntan på middagen. Imorgon ska vi på massage och ansiktsbehandling och äta oss stinna av frukostbuffen. Det känns ganska bra nu!

Fina blommor hör årsdagar till.

Tebjudning a la Spiggeriet

Åh vad det är skönt med helg alltså. Peter och jag tar ju alltid en sovmorgon var och idag låg jag till sängs till 11 typ. Tills jag hörde Spiggens röst i trappan "Sover mamma nu hela dan?"

Det är mysigt att bli väckt av Spiggen. Idag kom han med frukost på sängen. Det var med nya pippiservisen han fått i treårspresent och med en filt som tilltugg. Smaskens.
Spiggen hällde och hällde i kopparna, serverade mjölk och socker. Värmde te på "spisen" när han tyckte det var lite svalt, blåste på det och såg till att dryckesupplevelsen blev maxad liksom.

Speciellt när han kikade ner i tekannan och glatt ropade; "DET ÄR BAJS I DEN!!

Gött. Då blir man extra sugen.

För att främlingar är vänner man inte känner.

Idag fick jag det bästa tipset någonsin, om en facebookgrupp som jag tidigare inte känt till.
Den heter Matkassen och där hjälper man barnfamiljer i ekonomisk kris. Bor man i samma stad så kan man köra dit mat, barnkläder eller vad nu de behöver och bor man på annan ort så kan man skicka presentkort, kläd och leksakspaket.

Den här sidan lämnar mig varm och mjuk i hjärtat och med tro på människan. Casen som läggs upp får oftast omedelbar hjälp då människor runt om i Sverige verkligen knäcker sig för att hjälpa till. Det är så underbart att läsa breven från familjerna som fått hjälp och se vilken kraft och energi människor lägger i detta.

Nu vill jag tipsa vidare om detta. Både till er som vill hjälpa och till er som behöver hjälp eller känner någon familj som behöver. Detta är verkligen helt fantastiskt.

Kom igen vänner. Nu visar vi att vi bryr oss.

Spiggen 3 år. Eller: "Vad tusan hände?"

Spiggen fyller 3 år idag. 3 år!!! Vart tar tiden vägen o.s.v?
För första gången var detta något han kunde se fram emot och han har varit sjukt pepp i en vecka typ. Frågat varje dag om det är IDAG han fyller år och om han kommer få en buss och sådär.

Och idag var det. Vi var hemma hos mormor och morfar i Trollis och Spiggisen blev kungligt firad med fika på sängen, paket i för stora mängder naturligtvis samt en tårta som han överhuvudtaget inte smakade på. Han hade lite annat för sig liksom.

Vi gjorde vårt bästa för att dagen skulle bli så lyckad som möjligt men vet av erfarenhet dock att man inte skall knäcka ihjäl sig. Blir det för maxat kan det lika gärna sluta i tårar och förvirring. Tror att det blev lagom idag och efter ett bad med den nya, fräcka motorbåten och en drös varma pizzabröd (Det godaste han vet typ) till kvällsmat meddelade han att han ville gå och lägga sig. Gott så.

Vi är också sjukt trötta. Man blir det av att fira det bästa man vet. Spiggar.

Shaun the Sheep-tårta. Eller Chåmpa sit, som Spiggen säger..

Vikten av vinterkläder

Det är mycket som skall handlas nu. Spiggen är kittad för vintern med ny overallsing, fleecefodrat regnställ, mössor, fuskpolos, underställ, fleeceset, varma vinterkängor, ännu varmare vinterkängor o.s.v o.s.v i all oändlighet känns det som. Han är dyr i drift Spiggisen, den saken är klar. Men det är skönt att veta att han är rustad för både slask- och vargavinter. Han är ju det finaste jag har och allt det där..

Det gör därför ruskigt ont att läsa om alla barn som flyr undan krig och katastrofer helt utan nödvändiga kläder som behövs för att klara kyla. Barn som redan är så omänskligt utsatta och som dessutom riskerar att frysa ihjäl. Det är inte klokt. Jag ser bilderna på Unicefs hemsida på barn på flykt från konflikten i syrien. Små barn. Spiggar. Andras Spiggar. Allas Spiggar. Och jag kan inte förhindra lidandet.

 Men i Unicefs gåvåshop kan man köpa vinterkläder. Ett paket med pyjamas, overall, sockar, vantar, mössa, skor..ja ni fattar. Ett kit. Till en kall onge. Inte till ens egen, för det finns andra webshoppar som ni vet, men till någon annans. Tänk att vara förälder och inte kunna förhindra att ens barn riskerar att frysa ihjäl. Hur tacksam vore man inte för hjälp? Så ikväll värmer jag en unge och förmodligen också ett mamma/pappa-hjärta.

Kan inte ni också, snälla? Länk finner du här

Världens Spiggar, allas ansvar.

Det allra finaste

Det har varit en sådan där förbannat bra dag.

Idag var våra vänner tyskarna hos oss med sin son Gullegoj som ju är Spiggens allra första vän. Som låg på babyfilten tillsammans när de var under månaden gamla och som trots avstånd och långa perioder utan att träffas, genast vet att att de är nära vänner. Att de alltid har varit det. De har minnena i kroppen på något sätt.
Man blir tårögd av att se dem.
Spiggen som ju är tillgiven som en Golden Retriever mot de flesta, vill ju gärna kramas, pussas och hålla hand och Gullegoj låter, trots sin stora integritet, honom omedelbart komma nära och framför oss utspelar sig de mest fantastiska uppvisningar av vänskap, kärlek och omtanke. Uppvisningar som får oss att titta på våra barn, på varandra och på oss själva och viska att "så nedrans illa har vi inte gjort bort oss som föräldrar om detta är vad som kommer ur dem"
Ja, vi tar åt oss äran alltså. Men ger också ära till alla andra som dagligen ger våra ungar ömhet, vägvisning och en dos av hyfs och sunt förnuft.
Och ändå är det större.
Som om de trots sin ringa ålder (eller kanske på grund av den) förstår mer än det vi lärt dem och även mer än vad vi själva kan om kärlek.

Gullegoj pratar mest tyska just nu. Det är inget problem. Det var som Theodor Kallifatides visserligen kanske inte ordagrant sa i sitt sommarprat men på ett ungefär: "När man ser med själens ögon så förstår man mer än vad man vet"

Vad spelar språk för roll för dem...

Och medan dessa lockhåriga gossar leker får vi chans att prata en hel dag med våra vänner som är några av våra absoluta favoritmänniskor här i världen. Människor som man kan bolla sina mer eller mindre orealistiska drömmar med, berätta om sina (många) svagheter för och även dela det som är lyckat, bra och roligt.

Vänner är en välsignelse och det är som med smycken, mattor och papegojor. Väljer man god kvalitet och rätt sort så håller de hela livet.

Räkor bad och tålamodsprövning i Smögen

Idag åkte vi som traditionen bjuder, till Smögen. Det gör vi alltid en dag på semestern, Vi är sådana inrutade stackare Peppe och jag. Eftersom hela familjen är micket intresserade av räkor så såg vi fram emot vistelsen. Förra året fick vi typ stoppa Spiggens framfart på räkmackan.
Idag vägrade han äta helt och hållet. Vi provade lite olika;  Räkor, macka, korv, pommes.... Han var väldigt mätt ansåg han. Synd att hans blodsocker inte tyckte det. Det var gnälligt kan jag säga. Trots att favoritmoster var med. Det gnälldes för att han inte fick köra på folk med vagnen, för att glassen inte var tillräckligt blå och liknande katastrofer.

Så det blev inte mycket shoppat direkt. Jag siktade istället på att överleva med förnuftet i behåll och utan att flippa. Och eftersom jag fokuserade så gick det hyfsat.

Sedan åkte vi och badade och då gick det bättre och umgänget blev uthärdligt. Dessutom blir jag alldeles lycklig av havsluft, havsbad och den där lite klibbiga känslan på huden efteråt. Jag tror man blir hel, ren och sund av den. Det känns så.

Stadssommar

Spiggen och jag har betongsemester några dagar när Peter är och drar upp stora gösar på landet.
Då han har bilen (och jag ändå inte gärna kör bil) så har vi begränsade möjligheter att ta oss till något vatten. Jag blir sjukt frustrerad av detta men pallar bara inte att kånka iväg på onge och 108 kg packning i 40 min på en dödsångestvarmbuss eller spårvagn för att komma till stranden när Spiggen ändå inte gärna badar. Men i morgon måste vi nog. Jag måste få känna vatten om det så bara är lilltån som doppas. Have to. Jag kvävs.

Och inte en själ jag känner är i stan så Spiggen och jag fördriver tiden för oss själva.
Vi har det fasligt mysigt dock. Man har ju det med honom.Vi går promenader,käkar glass på Johannebergs glasscafé, vilar, läser böcker på sängen och pottränar mellan varven.

Vi har också haft storbyk och bull-och knäckebrödsbak. Jag känner på något sätt att jag måste använda tiden.

Men vad otroligt trött jag blir när jag varit själv med Spiggot en hel dag och själv stått för all aktivitet, uppfostran och svar på alla "ä de?"frågor.
Man glömmer lätt bort det när man är två men all cred till ensamstående föräldrar alltså.

Men nu är han nattad dock, mätt på bullar och antagligen drömmandes om hajar för det säger han varje kväll att det är det han skall drömma om.

Älskade unge.

Glitter, glamour och en och annan fisk

En sak som ett äktenskap innebär är att man förväntas stödja sin äkta häfts hobbies. Det kan ibland betyda att man får spendera tid i diverse astråkiga butiker i jakt efter livsnödvändiga attiraljer. Idag tog vi t.ex. ett stopp vid en ytterst välsorterad fiskebutik i Borås och efter att ha spenderat mer än nödvändigt med tid i den intilliggande Borås Cottonfabriksförsäljningsbutiken var jag tillslut tvungen att äntra fiskebutiken där Peter redan spenderat oförsvarligt mycket tid på att plocka på sig ditten och datten inför den stundande fiskehelgen. Men han var långt ifrån klar så jag hade god tid på mig att själv bekanta mig med sortimentet. Och jag blev som alltid fascinerad av prylarna man kan köpa i en fiskebutik. Med alla fjädrar och glitter så kan man tro att man hamnat i en draggas scengarderob och inte i detta  mansterritorium. Panduro kan slänga sig i väggen alltså. Varför håller inte fler tjejer på med fiske? Det är ju typ som scrapbooking. Fast på vatten liksom.

Men nu bränner vi av resten också va?

Vi hade ju en bröllopsfest också. Såklart.
Vi bokade Stockmakaren i Huskvarna då vi fick ett så himla bra intryck av festvåningschefen Hasse som verkade superrutinerad. Och proffsiga och serviceminded var de från första mailet tills att Hasse förbarmade sig över några whiskeypimplande överblivna, gäster som irrade runt i lokalen långt efter stängning och körde dem till sitt hotell.
Det var skönt att ha allt på en restaurang och slippa oroa sig för eventuellt orutinerad cateringpersonal och inlånade fjortisar i servisen. Istället kunde jag lägga tid på att planera en rosa godisbuffé och knyta spetsband på varje ledig kvadratcentimeter. Sånt där man gärna gör om man knarkat pinterest lite för mycket och gillar detaljer.
Och det blev en fantastisk kväll såklart. Maten var superbra, talen fina och tårtan som vi beställt från Lindas Tårtor var lika snygg som smarrig, med päronmousse och Marabou mintchokladfluff.
Vid 8 fick vi dessutom sms från barnvakten om att Spiggisen ätit bra och somnat och då kunde jag slappna av på allvar.
Men brudvalsen. Herregud. De pengarna vi lade på danslektioner borde jag köpt snask för istället. Den saken är klar. Det GICK bra när vi dansade hos fröken. Men väl på plats glömde vi alla steg och staplade runt som två Mr Bean på nya äventyr. Jag var så arg på mig själv att jag ville grina men sen struntade vi i det och Julian lärde oss istället någon Japansk dans som tydligen dansas frekvent på Nya Zeeland. Exotiskt.
Eftersom de flesta vänner stannade hela natten så fick vi tid att prata med alla och det är jag så glad över. Det blir så lätt att man har dåligt samvete över det där annars.I början av festen står oftast familjen i fokus och jag var rädd för att inte hinna se alla och visa hur glada vi var för att de var där.

Men när natten var slut så var alla om möjligt ännu närmare än vi var innan.
Alltså vilka fantastiska personer vi har i vår absoluta närhet. Vi är så, så glada för det.