Livet

A men ni måste tro mig. Jag försöker verkligen krysta fram energi för bloggen.
Skriva vitsiga eller smarta saker och allt det där.
Men något kommer alltid i vägen. Livet. Livet livet.
Inte för att jag gör sjukt spännande och tuffa grejer här hemma och därmed inte har tid.
Det är det vanliga liksom; Prata om uttryckningsfordon och tankbilar med Spiggen, ägna sig åt periodisk fasta, förebygga, bota och oroa sig för Smacks förstoppningar. Sitta i kö till sjukvårdsupplysningen, gnälla med grannarna om att vår närmaste sopsorteringsstation ska försvinna, kolla mästerkock och heja på Philip, rota i skåpen efter något gott, bleka håret utvikningsbrudsblont, konstatera att det är det enda som är utvikningsbrudslikt, inte veta om man ska vara glad eller besviken för det. o.s.v.

Men det är fint livet. Det tycker jag.
Ska försöka visa er mer av det.
men ni kommer väl ihåg att jag finns på insta också.
Kram hörni

Försöker ta bilder på Smacks också ibland. Det tycker Spiggen är himla onödigt.
❤️

Currykryss och annat skoj.

I natt har jag fått sova som en kung hela natten och det var beyond välkommet. Vet inte om jag sagt det förut men det finns en plats i huset när jag trots mage och onda ben kan få ro. I Spiggens säng. När jag är själv, vill säga. Så i natt bytte vi plats redan innan nattspringet och jag somnade på en sekund utan behov av vare sig speciellt många kuddar ( 5 om man räknar med dem under madrassen) eller andra arrangemang. Knappt några uppvak alls.

Otroligt.

Varför är det så med vissa sängar/sovplatser? Att man sover så bra där. Bekväm säng javisst, men det verkar inte vara hela sanningen. 

Har ni varit med om motsatsen?

En av de skummaste sakerna jag upplevt var när jag sov över hos min kompis och vi låg båda i hennes säng. Det var sent men vi låg och pratade om ditt och datt och så plötsligt fick jag ett infall och sa " vet du vad?"

"Ja" sa hon. " Vi måste flytta sängen"

Vilket var precis vad jag tänkt föreslå, även om vi aldrig pratat om det förut. Det var bara seriöst negativ energi där som vi båda tydligt kände. 

Så vi flyttade den en bit och somnade sedan. 

Det var en händelse så märklig att jag aldrig glömt den och jag har ingen aning om vad det var. Ett fett currykryss kanske. Ja kanske.

Men vad står då Spiggens säng på? Vad är motsatsen till ett currykryss?

En kardemummacirkel?

Dem ska man leta efter. Maximum positiv energi. Funkar tydligen dock bättre på mammor än på Spiggar. Han vaknar ju som ni vet. Spiggen tycker istället att den bästa energin finns mellan mitt huvud och axel. Får man trycka in huvudet där så sover man tydligen som bäst. Där har jag också en kardemummacirkel. Otur. För mig.

Här vakar John Blund över stans skönaste säng med det fluffigaste täcket och godaste Spigglukten, på tydligt gynnsamma sömnkoordinater.

Ledig tjänst

Vi behöver anställa en person här hemma. Egentligen behöver vi flera, varav en kock gärna, då modern i detta hus egentligen anser att den optimala middagen är en påse korvbröd och ett glas apelsinsaft. Det levde jag på som student och det var ljuva år. Men nu ska det tydligen vara både protein och grönt (apelsinsaften räknas inte som grönsak längre) och Gud vet allt. Trött blir man.

Men vad som gör oss ännu tröttare är våra nattliga promenader som påminner om någon slags ringdans i stil med " Så går vi runt kring vår enebärabuske..tidigt en lördagsmoooorgon"

Så nu behöver vi någon som kan organisera det här. Någon sträng äldre dam som vill jobba natt och som kan peka med hela handen  och säger att " Du sover där och du stannar där och glöm inte kudden och blöjan ska vara på och nej stanna där för du har inga byten kvar. 

För så här kan det se ut nu när tre yra höns har natt: 

* Spiggen lägger sig i egen säng med egna tillbehör så som täcke, kudde och Cehwin

* Föräldrar lägger sig i egen stor säng. Kuddar arrangeras. Fadern hänger på kanten men står ut.

* Fadern somnar först och snarkar och blir väckt. Somnar inte om då..

* Modern börjar snarka kraftigt

* Fadern lägger sig i gästrummet. Irriterade steg.

* Spiggen vaknar och vill ligga i vår säng. Där finns plats. Dock vill han byta täcke med Fadern vilket beviljas. Fadern väcks och får nytt täcke.

* Spiggen snarkar så modern går in och lägger sig i hans rum istället. Kuddar arrangeras.

* Spiggen vaknar och är ledsen över att plötsligt vara själv igen. Fadern går tillbaka till storsängen som sällskap.

* Spiggen vaknar på morgonkvisten och vill in till modern och sin egen säng. Beviljas.

* Han somnar om och snarkar så modern går in till gästrummet. Kuddar arrangeras.

Sedan var det visst dag igen. I detta rännandet ska alla attiraljer kommas ihåg. Peter färdas med lätt packning men både Spiggen och jag har bagage i form av kuddar, täcken, personliga vattenflaskor, näsdroppar, cerat, telefon, Cehwin o.s.v. Och snart en bebis också..just det ja. Fest.

Inte logiskt alls.

En sak är för mig helt obegriplig.

Min Spigg verkar höra lite kass. Så pass att vi tror att det inte bara handlar om att han ignorerar oss (Det gör han visserligen också men vi tror oss fatta skillnaden) utan att han faktiskt inte hör så bra. Detta skall utredas naturligtvis och det ska göras tester och kollas på trumhinnor och sådant. Det känns jobbigt att han har det så och jag hoppas att det går att lösa på ett lätt sätt.

Men.

Då undrar jag.

Hur, alltså  HUUUR är det då möjligt att hans hörsel nattetid är mer utvecklad än en fladdermus?

Jag måste gå upp på toa på natten. Jag är i vecka 39, give me a break. Men jag smyger, tyst som en ninja, långsamt och försiktigt. Undviker knarrplankor, tänder inte och spolar inte...(jag vet..äckligt).
Allt för att inte störa sovande familjemedlemmar.
När jag sedan kommer tillbaka till sängen kan jag svära på att förutom vattenkranens ljud från minsta möjliga stråle, tre rum bort rån Spiggens, har jag inte låtit någonting. Jag har varit som en vålnad.

Men det slår aldrig fel. Mellan fem och 30 minuter senare vaknar han och ropar.
Alltså varje natt. Oberoende på vad klockan var när jag gick upp. Och i de 30 minuterna...vad har han gjort då? Mornat sig innan han tar ton?

På kvällen kan vi göra hur mycket ljud som helst, spola i kranar och toaletter, duscha, blåsa hår och dansa schottis utanför hans rum. Men har vi väl släckt (Det har dock inget med ljuset att göra..vi har provat att ha det tänt också) och somnat så är det kört.

Så varenda natt ligger jag och väger för och nackdelarna med att gå upp. Om jag håller mig kan jag inte sova alls. Om jag går upp så vaknar Spiggen men vi får alla somna om tillslut. Dock efter hela sängbytarköret  när alla skall ha nya sovplatser, kuddar skall flyttas runt , gosedjur skall letas upp, ledljuslampor skall dras ur o.s.v. o.s.v.

Åh vad jag önskar mig en två meter bred säng där liksom alla bara får plats. Men med min hydda just nu och den imponerade mängd kuddar som arrangeras i olika konstellationer runt mina lekamen, i vår 160 cm säng finns det knappt plats för Peter. Han ligger och vajar med ändan utanför kanten och ändå känner jag att men fan vad nära han ska ligga då.

Så är det mät. Detta I-landsproblem gäckar mig.

Även Cehwin är trött på att somna på ett ställe och vakna på ett annat.
Det är inte bara jag.

Spiggen lär sig om livet. Del 1 av many more to come.

I helgen var vi i Trollis för att hjälpa min bror att flytta. Eller ja, jag hjälpte cirka ingenting utan låg kvar på soffan, åt godis och kollade på när min brorsdotter Elin passade Spiggen. Men jag lånade ut min man. En sjuk man visserligen, med både feber och hosta. Men armarna var det inget fel på så då kunde han gott arbeta resonerade jag. Så det gjorde han. Inte för att jag sa det utan för att han är världens bästa.

Min brorsdotter var också pretty much världens bästa. Stackaren var nog utbränd när hon fick gå ur tjänst och åka hem till Skåne på söndagen. Så länge hon var med så fick jag inte lyfta ett finger med Spiggen. "Elin kan hjälpa mig" var hans svar på allt. Och det var ju skönt förstås, för mig. Och den där Elin kan nog förvänta sig en present så småningom. 

När vi vinkat av Elin och hennes far var Spiggen fullständigt hjärtkrossad. Har aldrig sett på maken till sammanbrott. Han grät nästan hela kvällen. Stora tårar ner i middagen. Förtvivlade kvidanden framför barnprogrammen. Hulkade" Jag vill vara med Eliiiiiiin. Var är Elin?" oavbrutet. Denna känsliga lilla Romeo fick sin första lektion om saknad och längtan. Livet är hårt. 

Om att jämföra sig med andra, lite bättre kvinnor.

Det är en märklig känsla det där. Att jag inte ska gå till jobbet i morgon. Visserligen så har jag vissa jobbsaker att göra, men jag ska vara hemma i lugn och ro. Vila benet, bada mitt på dagen och kolla på dagtv. Det känns så oerhört lyxigt och så väldigt, väldigt välbehövligt men ändå kan jag inte låta bli att hålla försvarstal till höger och vänster om varför jag inte orkar jobba fram till slutet. För så gör ju superkvinnorna. Jobbar alltså. Det har jag hört och förstått och i många fall fått berättat för mig. Att vattnet typ har gått i kostymen i v. 41 och med en latte i handen har de åkt till BB och fött ut ett välskapt barn endast med hjälp av rogivande massage från sin trygga, pålästa make. Typ. (Sedan gick de ner sina kilo innan de lämnat BB...de liksom smälte bort bara)

Jag kommer ihåg förlossningsfilmen jag såg innan jag födde Spiggen. Att vara gravid är ingen sjukdom utan man kan fungera preciiiis som vanligt och när man väl är på plats på britsen (eller på pilatesbollen snarare) så vet kroppen naturligt vad den skall göra. Man tillkallar urmodern inom sig, andas lite och har en positiv målbild. Så går det bra serru. Vi är GJORDA för att föda barn och det finns inget naturligare.

Eh

I don´t feel against me, känner jag. Att först spy och sova i 15 veckor är pretty much sjukdom för mig för det första. Och även fast jag är välsignad med ett kontorsjobb där det tyngsta jag lyfter är en hålslagare orkar jag ändå inte längre än så här. Jag är en vekling. Är fett trött. Så trött att jag slarvar med min foundation på morgonen. Lämnar kanter och sånt. Inte ok.

Och naturligt är inte det ordet jag skulle välja för att beskriva min förra förlossning där någon del av mig, någonstans i dimman reflekterade över att det tvärtom var galet onaturligt att jag inte dog, när det gjorde så ont. Allt var lite på låtsas liksom..när man som i film kan få hur mycket stryk som helst och ändå överleva. Så var det. Intressant på ett vis. Och konstigt. Men jag hade noll koll på processen och ingen positiv målbild alls. Istället blev jag buren av andra genom kaoset. Av trygga barnmorskor, läkare, min man..och av Spiggen som verkade fatta vad hans roll var i det hela. Tur det.

Men absolut. Kanske kan jag få en urmoderförlossning denna gång. Jag ska föda enbart genom att trycka Peppes hand och bita i en träslev. Så kan någon göra ett reportage eller film om mig efteråt som kan ge riktigt dålig filis till alla mesproppar som fuskat med hjälp av ryggmärgsbedövning och annat onödigt trams.

Så får det bli.

Värd besväret dock.

Dagens shopping

Kolla! Jag har köpt de första bebiskläderna. Alltså dem som hen ska packas in i som rykande färsk. Det ser ju ut som om jag är tvärsäker på könet men det är vi faktiskt inte. Trots att de försökte se på ultraljudet så gick det inte. Men både pojkar och flickor passar i rött och kaniner.

Spiggen blev inte heller utan förstås utan fick en ny matchande plyschdress i polkagris. Mycket bekväm troligtvis. Som någon påpekade är det svårt att skilja Spiggens pyjamasar från hans vanliga kläder, (Fast han själv har naturligtvis stenkoll) och det är precis så jag vill ha det. Så länge som det går. Jag vill att kläderna han bär ger full rörelsefrihet till vilka viga hopp och moves som helst. Inga hårda jeans eller knappar som kan skava. Inget som sitter för hårt åt i midjan eller med sömmar som ger ränder och avtryck i Spigghuden. Och inget för tufft helst heller. Jag avskyr tryck med Angry birds, Cars och annan skit. Men Bamse går bra av någon anledning. Och Alfons. Jag fattar ju att dagen kommer då jag inte kan stoppa vare sig trycken eller de hårda jeansen (eller att han prompt kanske vill vara utan mössa och vantar i minusgrader) men jag hoppas att det dröjer.

Fredag med räkor, Spiggar och nya kuddar.

Jag vill ju egentligen visa mer av det nya huset men jag känner att det är lite svårt. Det är så himla fint och vi trivs så otroligt bra men än så länge är det just ett hus mer än ett hem. Alltså det där lät ju helt fel för det känns verkligen hemma men vad jag menar är att ett hem växer fram. Det tar så lång tid att få det som man vill ha det och innan man känner att det är VI liksom. Inget är klart och visserligen så skall det kanske inte bli klart någonsin utan vara ett levande projekt. Och inte ens med alla pengar i världen hade vi kunnat få klart det så snabbt som jag kanske skulle önska. Man måste känna sig fram, flytta runt saker och se alla rum i dygnets och årstidernas olika ljus. Var behövs belysning, var behövs färg och kanske ett piano?

Men varje dag gör jag något i alla fall. Om inte köper något, så byter plats på någon matta, sätter upp någon liten krok och känner mig genast mera nöjd. Idag fick jag äntligen tag på ett par kuddar till vår bänk i hallen. Det har tagit mycket mer tankekraft än vad som känns vettigt, att fundera på nyans och storlek och sånt. Krävt sin kvinna. Viktiga grejer.

Men nu är det fredagkväll och Spiggen är nattad för åtminstone första gången. Det känns som vi ägnar oss åt någon slags hela havet stormar på kvällarna där alla springer runt och letar efter en ledig säng att lägga sig i och där man gärna (eller ja...gärna och gärna) byter ett par gånger.

Men det finns räkor, flera avsnitt av Homeland och en stor godispåse att arbeta på så det känns som kvällen har potential, minst sagt. Trots sängbytarsnurren om några timmar.

Kuddarna är från Åhlens, möbeln från Bruka och tavlan är en stöld från Peters bror

Jojo..här har jag pyntat också. Spegeln är ett arvegods som jag faktiskt varit med i antikrundan med även om jag förnekade det dagen efter i skolan ,när jag var 14. Antikrundan var inte så fräckt då. Visades sällan på Z-TV

Spiggen och mamma konverserar

Jag har fått tips från olika håll att jag ska fråga Spiggen varför han sovasjälv-vägrar.
Det har jag gjort.
Den dialogen ser ut ungefär såhär:

-Varför vill du inte sova själv då Spiggisen?
-För att jag inte vill det...
-Nähä, och varför det då?
-För att jag tycker inte om det...
-Nähä, och varför det då?
-För att jag vill sova med DIG.
-Okej...men varför det då?
-För att jag tycker väldigt mycket om dig.
-Jag tycker väldigt mycket om dig också Spiggen. Tror du att du snart kommer vilja sova själv igen?
-Vi får se....
-Ja.

Mammas gull. Han vet hur man vinner en diskussion med avväpnande argument

För att sen tjata till sig hjärtformade plättar.
Jag är så fett ägd.

Tröttma

Ledigheten har tagit ut sin rätt. Jag är sjukt trött idag och behöver minst en ledighet till för att vila upp mig. Helst en lite mer ledig variant. Gärna med fler sovmornar, spa-vistelser och vågskvalpsmeditation. En sömnkrånglande unge var inte alls beställt men kommer den i gosig förpackning så tar man ju emot det ändå liksom. Om än med grusig blick.

Vi har dessutom varit förvånansvärt sociala det här jullovet. Det tar på krafterna. Träffa folk och sånt. Det har ju inte varit så fett med det sociala under hösten direkt så det var kul att skärpa till sig lite. Bra för oss liksom. Jag har knappt ens svarat i telefon på 4 månader och hade det inte varit för min förtjusande personlighet så hade jag nog knappt en kotte kvar att umgås med efter denna period av isolering. Men det hade jag och det gladde mig mycket.

Och idag började jag tydligen jobba igen och efter att ha hängt med Spiggen under natten så kändes det en aning tidigt när klockan ringde vid cirkus kvart över aptidigt. (5)
Men det var kul att komma till jobbet i de nya lokalerna och upptäcka att de bjöd på överblivna ischoklad och hade chocodream som tillval i kaffemaskinen. Man måste ha lätt till glädje.

Så ikväll multitaskar jag endast med att sitta i telefonkö och ligga i sängen läsandes den här boken som jag varit sugen på så länge. Då gör det ingenting att hjärnan är potatismos eller ens det faktum att jag ser ut som en sur prost när jag är jättetrött. Med håret på ända, streck där ögon lämpligen bör sitta, bakpressat huvud=dubbelhaka och putig surmun. Väldigt sött.

Men vad nu då?

Spiggisen har börjat krångla på nätterna igen. Vi står som frågetecken. Från att varit världens enklaste barn att lägga, bara säga godnatt till, släcka ljuset och gå därifrån så har han nu börjat gå upp efter han lagt sig, gråta på kvällarna och vakna på nätterna. Han kommer in till oss men kan inte somna om utan vrider och vänder sig och håller alla vakna.
Efter att ha varit bortskämda så länge så är detta en chock för oss.
Trött blir man. Påt.
Tips mottages gärna.

Jullovsaktivitet

Spiggen och jag har fortfarande jullov vilket är fantastiskt. Vi kunde ligga i sängen till 10, kolla på tåg och Pippi Långstrump på mobilen och gömma oss för vargar och hajar. Kvalitetstid tror jag man säger på klyschiska.
Sedan tog vi en busstur in till jobbet för att inspektera de nya lokalerna dit vi flyttat. Mest för att jag råkat låsa sim-kortet på min jobbmobil och på ett mycket intelligent sätt packat ner kortet med koderna i en av flyttkartongerna som givetvis stod längst in, längst ner. Ett träningspass för vem som helst och för ett preggo ett sju helsickes bootcamp som gav svettning på såväl rygg som överläpp.
Därför fick vi fylla på med fika innan vi begav oss hem igen. Spiggen surnade till över caféets pannkaksbrist men beställde tillslut in lite våfflor istället, flörtade till sig extra grädde och mjölk och var idel solsken hela tiden. Trivsel.
Det kan ju bli lite hur som helst när man åker iväg med den ongen men när vi kom hem så kunde vi åtminstone denna gången konstatera att vår lilla utflykt varit lyckad med lägsta nivå av tandagnissel.

På kvällen har vi haft besök av Peters bror och hans tjej Miss Universum och Spiggen bjöd på guidad tur genom huset, deluxversionen inklusive allt. Det betyder speciella stopp vid vissa stationer som kan innebära tebjudning på hans rum, uppvisning av såväl ficklampa som pyjamasen samt visning av sina bebisbilder. Victor åkte också på sagoläsning och Spiggen var som vanligt salig över att träffa dem.

En bra torsdag kan man väl säga.

Släta bullar

När jag hämtar Spiggen på förskolan så är han alltid nästan på gränsen. På gränsen till för trött, hungrig och till att bryta ihop i allsköns galenskap. Det kan alltid gå lite precis hur som helst det där. Ibland kommer vi hem på 10 min. Ibland står vi kvar efter midnatt och kämpar med stövlar, overallen och 7000 teckningar. Känns det som.

För att undvika den värsta eftermiddagsmisären och för att skapa mysig hemgångskänlsa så har jag börjat ta med en slät bulle och en skvätt mjölk till honom som han kan kalasa på i vagnen.
Nästan varje dag får han detta och det kanske man kan ha åsikter om eftersom det är ju socker och en möjlig förstörd aptit och annat hemskt som man verkligen, JA VERKLIGEN kan uppröras över om man känner för det. Men så gör jag. Ibland glömmer jag och då är risken för dålig stämning stor.

Så igår kväll så slängde jag ihop en egen sats slätisar så att vi skall vara kittade för ett tag. Efter att jag huggt in på dem som kvällsmat så finns kanske inte kvar så många som man kanske hade kunnat tänka sig men ändå. Mången vagnpromenad är räddad.

yum

Tebjudning a la Spiggeriet

Åh vad det är skönt med helg alltså. Peter och jag tar ju alltid en sovmorgon var och idag låg jag till sängs till 11 typ. Tills jag hörde Spiggens röst i trappan "Sover mamma nu hela dan?"

Det är mysigt att bli väckt av Spiggen. Idag kom han med frukost på sängen. Det var med nya pippiservisen han fått i treårspresent och med en filt som tilltugg. Smaskens.
Spiggen hällde och hällde i kopparna, serverade mjölk och socker. Värmde te på "spisen" när han tyckte det var lite svalt, blåste på det och såg till att dryckesupplevelsen blev maxad liksom.

Speciellt när han kikade ner i tekannan och glatt ropade; "DET ÄR BAJS I DEN!!

Gött. Då blir man extra sugen.

Spiggen 3 år. Eller: "Vad tusan hände?"

Spiggen fyller 3 år idag. 3 år!!! Vart tar tiden vägen o.s.v?
För första gången var detta något han kunde se fram emot och han har varit sjukt pepp i en vecka typ. Frågat varje dag om det är IDAG han fyller år och om han kommer få en buss och sådär.

Och idag var det. Vi var hemma hos mormor och morfar i Trollis och Spiggisen blev kungligt firad med fika på sängen, paket i för stora mängder naturligtvis samt en tårta som han överhuvudtaget inte smakade på. Han hade lite annat för sig liksom.

Vi gjorde vårt bästa för att dagen skulle bli så lyckad som möjligt men vet av erfarenhet dock att man inte skall knäcka ihjäl sig. Blir det för maxat kan det lika gärna sluta i tårar och förvirring. Tror att det blev lagom idag och efter ett bad med den nya, fräcka motorbåten och en drös varma pizzabröd (Det godaste han vet typ) till kvällsmat meddelade han att han ville gå och lägga sig. Gott så.

Vi är också sjukt trötta. Man blir det av att fira det bästa man vet. Spiggar.

Shaun the Sheep-tårta. Eller Chåmpa sit, som Spiggen säger..

Vikten av vinterkläder

Det är mycket som skall handlas nu. Spiggen är kittad för vintern med ny overallsing, fleecefodrat regnställ, mössor, fuskpolos, underställ, fleeceset, varma vinterkängor, ännu varmare vinterkängor o.s.v o.s.v i all oändlighet känns det som. Han är dyr i drift Spiggisen, den saken är klar. Men det är skönt att veta att han är rustad för både slask- och vargavinter. Han är ju det finaste jag har och allt det där..

Det gör därför ruskigt ont att läsa om alla barn som flyr undan krig och katastrofer helt utan nödvändiga kläder som behövs för att klara kyla. Barn som redan är så omänskligt utsatta och som dessutom riskerar att frysa ihjäl. Det är inte klokt. Jag ser bilderna på Unicefs hemsida på barn på flykt från konflikten i syrien. Små barn. Spiggar. Andras Spiggar. Allas Spiggar. Och jag kan inte förhindra lidandet.

 Men i Unicefs gåvåshop kan man köpa vinterkläder. Ett paket med pyjamas, overall, sockar, vantar, mössa, skor..ja ni fattar. Ett kit. Till en kall onge. Inte till ens egen, för det finns andra webshoppar som ni vet, men till någon annans. Tänk att vara förälder och inte kunna förhindra att ens barn riskerar att frysa ihjäl. Hur tacksam vore man inte för hjälp? Så ikväll värmer jag en unge och förmodligen också ett mamma/pappa-hjärta.

Kan inte ni också, snälla? Länk finner du här

Världens Spiggar, allas ansvar.

Höst i mitt hood

Mellan alla turer till Ikea och Jysk har Spiggen och jag även lagt några timmar på att bekanta oss i de nya miljöerna. Med 15 minuters vagnpromenad når vi både skogen och havet i det vackra naturreservatet. Alltså naturen ÄR bäst på hösten. I helgen har luften varit hög och klar och det har luktat mark och blad och hav. Ah.
Jag trivs redan så galet bra i mitt nya hood som är lugnt, vänligt och tyst. På natten hörs inte ett ljud och det känns som när vi är på landet.
Självklart skall ni få se bilder från huset också så småningom men innan vi kommit i ordning så känns det inte så uppvisningsbart så att säga...
Men det känns ändå som vi landat. Äntligen, efter ett helt galet år av projekt och planering av bröllop, lägenhetsförsäljning, husbygge, flyttar och barnalstrande.
Nu ska Peter bara byta jobb också och sedan är projekten slut för det här året och vi kan vila ut till slutet av mars innan det livslånga projektet småspigg går in i etapp två och blir allvar på riktigt.

Kvällens lite mindre ansträngande syssla bli att på snabbaste och effektivaste sätt käka en burk Ben & Jerrys jordnötssmörsglass. Samt kolla jättemånga Dexteravsnitt vilket är en sjukt osmart idé eftersom jag får sinnessjuka mardrömmar efteråt.

Söndag i karantän

Lite lätt meningslös dag. Duggregn, fesiga 17 grader och inte ens någon magsjuka att liva upp tillvaron med utan bara en sådan där dag efteråt...en karantändag. Men det är skönt att Spiggot mår bättre.
Det är något med magsjuka hos Spiggen som får mig att lätt tappa fattningen. Det är inte blöjorna eller det faktum att jag alltid råkar stå rakt i skottlinjen för kräks. Jag är inte så lättäcklad när det gäller min egen onge, men det är ovissheten. Att det som var ett rent och fräscht rum (eller bil, eller Gretaklänning) på en sekund kan förvandlas till en krigszon. Ett fullskaligt inferno. Utan förvarning. Särskilt som jag gärna får smarta infall som att Proviva blåbär är en lämplig dryck vid magsjuka. Så står man där som ett fån och undrar var sjutton man ska börja och om man kan smita ut bakvägen på något sätt.

Men strunt samma...Möjligtvis är ni inte lika intresserade av detaljerna som jag själv.
Spiggen har i alla fall hållits på gott humör under sin sjukdomstid genom att få fri tillgång till skruvdragaren. Eller "bojen" som han säger. Han har fixat och donat och bojat en hel massa saker. Bland annat havskräftor. Och ett glas med fanta.

Det var den helgen det. Alla helger kan inte vara som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.
Jag känner mig väldigt trött faktiskt...

Här är Spiggen som försöker se fräck ut med skruvdragaren. Hårding.

Magsjuka barn vill man alltid ha upp i maten. Vardagsspänning.

Har man inte spytt på Svenska hem så har man inte levt livet.

Nu är vi i Trollhättan på minisemester. Ja, alltså...vi bor i mammas och pappas hus när de är på riktig semester över helgen. Sånt man hör att andra åker på..ja typ utomlands och sånt. Men vi är inte så kräsna. Ett litet miljöombyte förnöjer alltid, tänkte vi och drog iväg. Festligt.
Så vi började äventyret med en pizza från det stället som Peter minns med värme och som också enligt diplomet på väggen bjöd på "Otroligt engagemang och extrem popularitet". Betyg platina hade de fått 2012. Hyfsat svårtoppat. Vad ska de skriva i år om de förbättrar sig ännu en aning? "Overkligt engagemang och gudomlig popularitet"?  Sedan går superlativen in i väggen och blir utbrända.  Jaja men det var bra. De kan pizza i Trollis. Det får man ge dem.

Idag bjöd dagen på fler äventyr. Peter skulle prompt till en fiskeaffär i Vänersborg och som lydiga och stöttande familjemedlemmar följde vi med. Det låg ett Svenska hem där och eftersom vi är i flyttagen så ville jag kolla lite. Spiggen hängde på. Lite oroväckande lugn men jag tolkade det som om han var lite trött.
"Hur mår du Spiggisen" Frågade jag
" Ja må bla mamma" Ljög Spiggen

Eller så ändrades läget snabbt för efter en runda bland soffor och lampor ändrade Spiggen plötsligt ansiktsfärg och lät meddela han inte längre mådde så bla.
Jag såg till min lättnad en toalett men såg också att man var tvungen att tillkalla personal för att använda den. Tillbaka igen för att hitta sådan utan resultat. Och sedan...ja..hann vi inte längre innan Spiggisen kaskadspydde äggmacka över heltäckningsmattan. Om och om och om igen.

Möjligtvis var jag inte så lugn som man hade kunnat hoppats. Det flaxades en del kan jag säga.
Stackars Spiggen men jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Skulle jag vända honom för att fortsätta spy på golvet bakom som inte var heltäckningsmatta, men då ställa till med ett vidare inferno?Eller skulle vi fortsätta besudla området där vi redan jobbat så att säga.
Jag gjorde som var handlingskraftig kvinna.
Jag ringde min man.
"Koooom" ylade jag "Kooom"

Och sen gapade jag på personal som kom med hink, ett glas vatten till den lille stackaren och ett oerhört hjälpsamt sinne. Detta gjorde iiiingenting. Och heltäckningsmattan var ändå gammal tydligen. Bättre begagnad då. Sämre begagnad nu.

När vi tillslut lämnade slagfältet frågade även den hjälpsamme om vi kommit för att titta på några möbler och om vi behövde hjälp med något i det ärendet. "Eh nej" sa jag. "Inte längre".
Men han stack till mig en katalog i alla fall. Ett äkta säljarhjärta.

Och folk som hjälper en hysterisk moder och en treåring i kris köper man gärna möbler av.
Tacksamhet får mig att vilja spendera.

Ikväll har magsjukan fortsatt och jag ser fram emot en natt som kanske inte kommer bli den käckaste.
Men det kommer väl andra nätter I guess.

Lite om prestation och sånt

I fredags tog vi en tur till Liseberg. I år var det ett helt annat äventyr för Spiggen som till skillnad från i fjol plötsligt vågade det ena och det andra. Han körde farfars bilar (med farfar), satt blygt men lyckligt i diverse kaninknän och ville prompt åka knatteradiobil. Det fick han och han leddes försiktigt ut till bilen av åkattraktionsfuktionären ( det måste vara ett riktigt ord?) efter att nästan fegat ur när det väl drog ihop sig. Väl i bilen fick Spiggen på sig bältet och fick noga instruktioner om hur man svängde på ratten och trampade ner den röda knappen för att få vrålåket att köra iväg.
Sedan så startade det. Tyvärr kunde jag inte lägga upp den supergulliga lilla filmen men å andra sidan så hände inte så mycket mer än på stillbilden. Inte med Spiggisen.

Alltså, det sved ju i mammahjärtat då jag lade in mina egna hämmade (hämmande?) värderingar i det hela. De som sa att om inte bilen rör sig framåt så är han nog besviken. Kanske känner han sig värdelös och oduglig för att han inte fattar hur man ska göra. Nejnejnejnejnej.
Alla andra verkar kunna.
Och Spiggen tittade mest ner i ratten, fick iväg bilen en halvmeter och så still igen. Djupt koncentrerad var han. Jag inbillade mig att han såg ledsen ut och ville helst rusa in och styra upp det hela men stod kvar och försökte hojta uppbyggande och uppmuntrande Hejarop. Men bilen förblev still bland alla åkande knattar. Då vände sig Spiggen mot mig och log sitt allra största leende. Och innan "färden" var slut hann jag äntligen fatta att detta var enormt för honom. Han vågade själv. Han satt där, med en ratt och bilbälte, helt själv och han var fullkomligt nöjd med det. Efteråt studsade han ut, ville åka mer och var väldigt stolt över sin biltur. Peter som stått en bit bort rusade fram och sa att det var den fräckaste bil och bilförare han sett och Spiggen mös och höll med.

Spiggen lärde mig en läxa då. Det viktigaste är inte vad man presterar utan att man har roligt och att jämföra sig med andra är bara trist. Kanske fick de igång sina bilar, kanske inte. Vem bryr sig? Det var inget som Spiggen tänkte mäta sig mot. Han var nöjd med att ha gjort sitt bästa.
Älskade unge.
Låt ingen någonsin ta dig i från denna känsla.
Tänk om mamma var lika klok som du.