Spiggen lär sig om livet. Del 1 av many more to come.

I helgen var vi i Trollis för att hjälpa min bror att flytta. Eller ja, jag hjälpte cirka ingenting utan låg kvar på soffan, åt godis och kollade på när min brorsdotter Elin passade Spiggen. Men jag lånade ut min man. En sjuk man visserligen, med både feber och hosta. Men armarna var det inget fel på så då kunde han gott arbeta resonerade jag. Så det gjorde han. Inte för att jag sa det utan för att han är världens bästa.

Min brorsdotter var också pretty much världens bästa. Stackaren var nog utbränd när hon fick gå ur tjänst och åka hem till Skåne på söndagen. Så länge hon var med så fick jag inte lyfta ett finger med Spiggen. "Elin kan hjälpa mig" var hans svar på allt. Och det var ju skönt förstås, för mig. Och den där Elin kan nog förvänta sig en present så småningom. 

När vi vinkat av Elin och hennes far var Spiggen fullständigt hjärtkrossad. Har aldrig sett på maken till sammanbrott. Han grät nästan hela kvällen. Stora tårar ner i middagen. Förtvivlade kvidanden framför barnprogrammen. Hulkade" Jag vill vara med Eliiiiiiin. Var är Elin?" oavbrutet. Denna känsliga lilla Romeo fick sin första lektion om saknad och längtan. Livet är hårt.