Bebislyckan

Jag är här. Jag är hemskt mycket här. Den senaste veckan har bara varit för omtumlande för att få fingrarna på tangenterna. Förra onsdagen, den andra april, sju minuter före midnatt så föddes vår småspigg. Världens vackraste flicka. Jag som oroat mig för hur jag ska kunna älska en till på samma sätt som jag älskar Spiggen, behövde inte fundera mer över det. I samma sekund som detta lilla blå troll hamnade på bröstet fick jag nyckeln till nya rum i hjärtats kammare. Åh detta barn. Kanske för att förlossningen var lättare, eller för att jag verkligt utvilad innan, eller för att jag så snabbt återhämtade mig efteråt, så har jag kunnat ta in henne och hela den nya situationen på ett sätt som var omöjligt sist då jag var svag och sjuk. Då, med Spiggen, var kärleken enorm men kroppen svek mig och ångest, oro och och odefinierbar ledsenhet red mig i säkert ett halvår. Allt var så svårt.
Med Småspigg känner jag mig trygg, lugn och helt igenom lycklig. Hon äter bra och sover bra och har ett skin av siden. Spiggen är världens ömmaste storebror som stryker henne över ryggen och viskar att han gillar sin bebis.

Men något som gäckar mig är hur jag ska klara mig när Peters dagar är slut och jag ska klara två barn själv. Seriöst, hur gör man? När båda skriker, när båda behöver mat o.s.v.
Jag ska träna på att vara själv ikväll. Peter är bjuden på galej och det skall han då rakt inte behöva missa, även om han är sjukt stressad över att han ska åka iväg. Det är jag med haha. Men det ska väl gå tänker jag. De som har 10 ungar klarar ju det på något sätt.

Så, där är jag nu. Hos fjunig bebis, bland mjölkkladd och pyttesmå sockar.
Jag återkommer med förlossningsrapport även om den inte är lika dramatisk som den förra som ni kan läsa här om ni vill.

Halloj!

Lunchlycka

Om man inte var lycklig innan så blir man det när detta vankas till lunch. Om man ska vara petig så vankades soppa och macka först, men i min iver över sötchocken så fastnade det inte på bild. Steinbrenner & Nyberg alltså. Good stuff.

För att främlingar är vänner man inte känner.

Idag fick jag det bästa tipset någonsin, om en facebookgrupp som jag tidigare inte känt till.
Den heter Matkassen och där hjälper man barnfamiljer i ekonomisk kris. Bor man i samma stad så kan man köra dit mat, barnkläder eller vad nu de behöver och bor man på annan ort så kan man skicka presentkort, kläd och leksakspaket.

Den här sidan lämnar mig varm och mjuk i hjärtat och med tro på människan. Casen som läggs upp får oftast omedelbar hjälp då människor runt om i Sverige verkligen knäcker sig för att hjälpa till. Det är så underbart att läsa breven från familjerna som fått hjälp och se vilken kraft och energi människor lägger i detta.

Nu vill jag tipsa vidare om detta. Både till er som vill hjälpa och till er som behöver hjälp eller känner någon familj som behöver. Detta är verkligen helt fantastiskt.

Kom igen vänner. Nu visar vi att vi bryr oss.

Spiggen 3 år. Eller: "Vad tusan hände?"

Spiggen fyller 3 år idag. 3 år!!! Vart tar tiden vägen o.s.v?
För första gången var detta något han kunde se fram emot och han har varit sjukt pepp i en vecka typ. Frågat varje dag om det är IDAG han fyller år och om han kommer få en buss och sådär.

Och idag var det. Vi var hemma hos mormor och morfar i Trollis och Spiggisen blev kungligt firad med fika på sängen, paket i för stora mängder naturligtvis samt en tårta som han överhuvudtaget inte smakade på. Han hade lite annat för sig liksom.

Vi gjorde vårt bästa för att dagen skulle bli så lyckad som möjligt men vet av erfarenhet dock att man inte skall knäcka ihjäl sig. Blir det för maxat kan det lika gärna sluta i tårar och förvirring. Tror att det blev lagom idag och efter ett bad med den nya, fräcka motorbåten och en drös varma pizzabröd (Det godaste han vet typ) till kvällsmat meddelade han att han ville gå och lägga sig. Gott så.

Vi är också sjukt trötta. Man blir det av att fira det bästa man vet. Spiggar.

Shaun the Sheep-tårta. Eller Chåmpa sit, som Spiggen säger..

Lite om prestation och sånt

I fredags tog vi en tur till Liseberg. I år var det ett helt annat äventyr för Spiggen som till skillnad från i fjol plötsligt vågade det ena och det andra. Han körde farfars bilar (med farfar), satt blygt men lyckligt i diverse kaninknän och ville prompt åka knatteradiobil. Det fick han och han leddes försiktigt ut till bilen av åkattraktionsfuktionären ( det måste vara ett riktigt ord?) efter att nästan fegat ur när det väl drog ihop sig. Väl i bilen fick Spiggen på sig bältet och fick noga instruktioner om hur man svängde på ratten och trampade ner den röda knappen för att få vrålåket att köra iväg.
Sedan så startade det. Tyvärr kunde jag inte lägga upp den supergulliga lilla filmen men å andra sidan så hände inte så mycket mer än på stillbilden. Inte med Spiggisen.

Alltså, det sved ju i mammahjärtat då jag lade in mina egna hämmade (hämmande?) värderingar i det hela. De som sa att om inte bilen rör sig framåt så är han nog besviken. Kanske känner han sig värdelös och oduglig för att han inte fattar hur man ska göra. Nejnejnejnejnej.
Alla andra verkar kunna.
Och Spiggen tittade mest ner i ratten, fick iväg bilen en halvmeter och så still igen. Djupt koncentrerad var han. Jag inbillade mig att han såg ledsen ut och ville helst rusa in och styra upp det hela men stod kvar och försökte hojta uppbyggande och uppmuntrande Hejarop. Men bilen förblev still bland alla åkande knattar. Då vände sig Spiggen mot mig och log sitt allra största leende. Och innan "färden" var slut hann jag äntligen fatta att detta var enormt för honom. Han vågade själv. Han satt där, med en ratt och bilbälte, helt själv och han var fullkomligt nöjd med det. Efteråt studsade han ut, ville åka mer och var väldigt stolt över sin biltur. Peter som stått en bit bort rusade fram och sa att det var den fräckaste bil och bilförare han sett och Spiggen mös och höll med.

Spiggen lärde mig en läxa då. Det viktigaste är inte vad man presterar utan att man har roligt och att jämföra sig med andra är bara trist. Kanske fick de igång sina bilar, kanske inte. Vem bryr sig? Det var inget som Spiggen tänkte mäta sig mot. Han var nöjd med att ha gjort sitt bästa.
Älskade unge.
Låt ingen någonsin ta dig i från denna känsla.
Tänk om mamma var lika klok som du.

Kräftfiskepremiär

Nu har jag latat mig bra länge från skrivandet. Det har varit lite mycket med det ena och det andra och varken lust eller ork har räckt till. Dock tog vi några dagar ledigt från kartongpackarlivet och drog till landet på kräftfiskepremiär. Vi är ju så extremt lyckligt lottade att ha en kräftfiskarsjö vid lantstället, med underbara signalkräftor och Peters familj har i alla år fiskat sina egna kräftor. Jag tyckte det var stort första gången jag var med, ett Bullerbymoment utan dess like och därför kändes det superroligt att Spiggen nu är tillräckligt stor för att få följa med i båten, både vid iläggning av burarna och när vi tog upp kräftorna dagen därpå. Kräftorna kokades naturligtvis enligt familjens recept från en kokbok lika gammal som Bibeln. Gött var det, även om jag inte är en storätare vad det gäller kräftor. Tycker att en 5-6 stycken räcker gott. Mest för att det är så sabla kladdigt att äta. Men det är festligt! Särskilt när de är Spiggfiskade.

Kräftburarna är agnade och färdiga att läggas i.

Farfar var full av målarfärg men verkade inte skrämma kräftorna ändå, vilket var tur.

Tre generationers modiga kräftfiskare

Badbonanza

På sommaren vill jag förutom ett Bohuslänskt kustbesök även få med ett badstopp i Halland. Med sidenmjuk sand, perfekt botten och åtminstone denna sommar perfekt temp på vattnet är Skrea strand min favorit. Aningen långgrunt visst, men när man väl vadat halvvägs till Danmark ( och fått dagens motion) så är det simvänligt även för oss lite mer högresta. Tror att jag aldrig badat så mycket som jag gjort denna sommar. Det är fantastiskt. Men som ni ser nedan så är jag ännu inte brun förstås. Det går lite långsamt det där.

Det allra finaste

Det har varit en sådan där förbannat bra dag.

Idag var våra vänner tyskarna hos oss med sin son Gullegoj som ju är Spiggens allra första vän. Som låg på babyfilten tillsammans när de var under månaden gamla och som trots avstånd och långa perioder utan att träffas, genast vet att att de är nära vänner. Att de alltid har varit det. De har minnena i kroppen på något sätt.
Man blir tårögd av att se dem.
Spiggen som ju är tillgiven som en Golden Retriever mot de flesta, vill ju gärna kramas, pussas och hålla hand och Gullegoj låter, trots sin stora integritet, honom omedelbart komma nära och framför oss utspelar sig de mest fantastiska uppvisningar av vänskap, kärlek och omtanke. Uppvisningar som får oss att titta på våra barn, på varandra och på oss själva och viska att "så nedrans illa har vi inte gjort bort oss som föräldrar om detta är vad som kommer ur dem"
Ja, vi tar åt oss äran alltså. Men ger också ära till alla andra som dagligen ger våra ungar ömhet, vägvisning och en dos av hyfs och sunt förnuft.
Och ändå är det större.
Som om de trots sin ringa ålder (eller kanske på grund av den) förstår mer än det vi lärt dem och även mer än vad vi själva kan om kärlek.

Gullegoj pratar mest tyska just nu. Det är inget problem. Det var som Theodor Kallifatides visserligen kanske inte ordagrant sa i sitt sommarprat men på ett ungefär: "När man ser med själens ögon så förstår man mer än vad man vet"

Vad spelar språk för roll för dem...

Och medan dessa lockhåriga gossar leker får vi chans att prata en hel dag med våra vänner som är några av våra absoluta favoritmänniskor här i världen. Människor som man kan bolla sina mer eller mindre orealistiska drömmar med, berätta om sina (många) svagheter för och även dela det som är lyckat, bra och roligt.

Vänner är en välsignelse och det är som med smycken, mattor och papegojor. Väljer man god kvalitet och rätt sort så håller de hela livet.

Glassigt

Avslutad målning firades med skumpa, bad och hemmagjord sundae.

Som sig bör.

Underbara sommar.

A men hur smarro alltså

Vilken strålande start

Idag har vi haft en sån där löjligt perfekt dag. Som inleddes med att Spiggen sov till kl. 10. Fortsatte med en smultronplockarpromenad med riklig utdelning, flera timmars solbadande och jordgubbsätning nere vid sjön och avslutades med en middag på altanen med världens godaste citronkladdkaka till efterrätt.Semestern kunde inte börja bättre. Vi sätter ribban högt minst sagt. Som vanligt försöker jag fånga stunden på det där sätter stunder sällan låter sig göras. Men jag vill kunna spara sådana här dagar som värme i mig att ta fram på kalla dagar i februari. Och jag vill att de ska bli positiva minnen för Spiggen som kommer göra att även han som vuxen kommer tro att alla hans barndoms somrar ALLTID var varma och fyllda av smultron, glass och ständigt nakenfiseri.

Snaaaaaart

Checkar jag ut och drar på semester. Redan ikväll får jag återförenas med min familj och pussa Spiggen så han blir alldeles svampig. Eftersom jag redan är i semestermood kändes det mycket fint att förlägga sista kundlunchen nere vid kajen med en stor räksmörgås i solen. Jag ska njuta av den här semestern. Ta vara på den. För även om jag älskar vardagen så kommer ledigheten som en bit tårta, när man är riktigt, riktigt sugen. Åhhh. Nu börjar det.

Liva upp en onsdag

Idag bröt jag isoleringen och gick på lokal med Anna och Jenny, två av mina bästisar. Jodå, man kan säga bästis även om man är över 30. Särskilt då skulle jag säga för då vet man vad man snackar om.

Det kändes skönt att komma ut i civilisationen och prata ut om alla saker jag grunnat över på ensam tid. Hypoteser om livet och sånt. På bästa drömmarvis har vi nu gjort storslagna planer för varandra och om ens 20% blir av så kan det bli en spännande höst.

Nu är jag skrattvarm i kroppen och sockerdepåerna är uppfyllda. Enkelt recept på vardagslycka.

Årets största lättnad

Yes nu är det gjort. Efter ett år av städ och stylingmöda och en ständigt närvarande nervositet så har vi äntligen sålt vår lägenhet och skrivit papper och allt. Det är en otrolig lättnad.
Det blev visserligen utflytt lite tidigare än vad vi hoppats på så om någon har ett tält som en välartad familj inklusive Spigg kan bo i, så hojta till.

Så nu kan vi ta sommar utan att ha det här över oss som ett orosmoln och tusan om inte det är värt att fira.

 Spiggen firade genom att ordna övernattningsparty åt sig själv och bilen.
Bilar sover mycket bättre med kudde och täcke. Riktigt gott sussar de då.

Men nu bränner vi av resten också va?

Vi hade ju en bröllopsfest också. Såklart.
Vi bokade Stockmakaren i Huskvarna då vi fick ett så himla bra intryck av festvåningschefen Hasse som verkade superrutinerad. Och proffsiga och serviceminded var de från första mailet tills att Hasse förbarmade sig över några whiskeypimplande överblivna, gäster som irrade runt i lokalen långt efter stängning och körde dem till sitt hotell.
Det var skönt att ha allt på en restaurang och slippa oroa sig för eventuellt orutinerad cateringpersonal och inlånade fjortisar i servisen. Istället kunde jag lägga tid på att planera en rosa godisbuffé och knyta spetsband på varje ledig kvadratcentimeter. Sånt där man gärna gör om man knarkat pinterest lite för mycket och gillar detaljer.
Och det blev en fantastisk kväll såklart. Maten var superbra, talen fina och tårtan som vi beställt från Lindas Tårtor var lika snygg som smarrig, med päronmousse och Marabou mintchokladfluff.
Vid 8 fick vi dessutom sms från barnvakten om att Spiggisen ätit bra och somnat och då kunde jag slappna av på allvar.
Men brudvalsen. Herregud. De pengarna vi lade på danslektioner borde jag köpt snask för istället. Den saken är klar. Det GICK bra när vi dansade hos fröken. Men väl på plats glömde vi alla steg och staplade runt som två Mr Bean på nya äventyr. Jag var så arg på mig själv att jag ville grina men sen struntade vi i det och Julian lärde oss istället någon Japansk dans som tydligen dansas frekvent på Nya Zeeland. Exotiskt.
Eftersom de flesta vänner stannade hela natten så fick vi tid att prata med alla och det är jag så glad över. Det blir så lätt att man har dåligt samvete över det där annars.I början av festen står oftast familjen i fokus och jag var rädd för att inte hinna se alla och visa hur glada vi var för att de var där.

Men när natten var slut så var alla om möjligt ännu närmare än vi var innan.
Alltså vilka fantastiska personer vi har i vår absoluta närhet. Vi är så, så glada för det.

Bröllopsbilder; Förberedelser.

Bröllopsbilderna börjar ramla in hos mig och jag får några i taget, allt eftersom Emma redigerat dem. Hon är duktig den där frun. Det vet vi.
Jag kan liksom inte titta mig mätt på bilderna eftersom de är så förenade med känslor av olika slag.
Men jag kan börja visa dem som är från förberedelserna;
Vi gjorde oss i ordning i "Saftkalasrummet" på Huskvarna Stadshotell med hjälp av frisören (och senare också solisten) Per Helgesson från salong Intim i Alingsås. Per träffade vi på ett bröllop förra sommaren och bokade in så fort som vi bestämt datum för bröllopet. Det var ett mycket bra val,skulle det visa sig. Förutom att han var duktig rent yrkesmässigt var han också rolig och ytterst tålmodig. Tillsammans skall vi nu ta flor och vågihår-trenden till Alingsås bestämde vi, då den looken inte slagit igenom där ännu. Ett mission. Tillsammans med Emma och Nelly (Som hade mycket fina och kreativa idéer till Per om hur hans skulle kunna utveckla verksamheten i linje med salongens namn)  bidrog han till att göra morgonen fantastisk och få oss att slappna av en smula.