Lite oense

Vi är i husköpartagen. Går på lite visningar och sådant och har helt tröttnat på att fixa i vår lägenhet eftersom vi mentalt redan är på väg bort. Jag vet inte hur det är/var/kommer bli med er men ett projekt av detta slag plockar verkligen fram skillnaderna mellan Peter och mig. Vi angriper detta lite olika kan man säga.

Jag blir lätt entusiastisk. Peter inte så mycket så, nej. Vi var och tittade på ett fantastiskt radhus för några veckor sedan. Tre plan, engelsk stil, liten lummig trädgård och sjuuukt snyggt inrett. Vi stormar in på visningen, jag i täten och Peter lommandes bakom, med kritisk rynka mellan ögonbrynen. Här gäller det att hålla sig kall tänker Peter. Se bristerna, se på vilket sätt de jävlarna kommer vilja lura oss. My Good! ropar jag från andra sidan rummet. "Har du sett trappräcket? Vilket fantastiskt trappräcke!!". 

"Trappan är för brant" kontrar Peter. "Någon kommer att slå ihjäl sig. Någon kanske redan har slagit ihjäl sig. Bergis därför de ska sälja"

"Vilket trevligt kök" forstätter jag. "Fantastiska förvaringsmöjligheter". 

"Spisen är gammal" muttrar Peter. "Och diskbänken...jättegammal. Dåligt. Det här var en besvikelse."

Så går vi igenom huset på det viset. Jag pekar ut allt som är fantastiskt; badkaret, fondväggar, godisskålen som mäklaren har ställt ut och ett trevligt kort på barnen. "Galet bra" tjuter jag. "Detta ska vi ha". 

Peter märker att endast ett badrum kan bli meckigt, förvaringen verkar knapp och isoleringen (eller bristen på) kan komma att stå oss dyrt i längden. Han knackar och pekar, granskar och grymtar. "Men huset har sjäääääl" piper jag, fast jag inser att slaget är förlorat. Det är inget argument som biter på Peter. Det har snarare motsatt effekt. Såklart.

Och sedan är vi möjligtvis lite sura efteråt. Jag tycker att han är krånglig och han tycker att jag är galen.

Precis såhär var det också när vi skulle köpa lägenhet för några år sedan. Vi var på massor av visningar men kunde aldrig enas. Det var nästan hopplöst.  Men så plötsligt fann vi den vi nu bor i. Den tillgodosåg allt. (Utom badkar) Peter fick ljuset, utsikten och fiskbensparkett. Jag fick öppen spis, skjutdörrar, serveringsgång och pälsängerfyllda inbyggda garderober. Toppen.

Sensmoralen med detta är att det ÄR värt att vänta på ett objekt som båda älskar. Helt plötsligt dyker det bara upp, även om man inte tror att det är möjligt.

Vi skall på en galet spännande visning på torsdag. Det verkar helt perfekt. Ingen av oss (läs Peter) kan hitta några uppenbara fel på det. I huvudet har jag har typ redan köpt det såklart. Peter letar febrilt efter brister i omgivning och via det man kan se på bilderna. Men inget napp ännu.

Och jag hoppas, hoppas, hoppas på detta. 

Underbart läge. Lite färg är allt som behövs. Och nära till dagis var det visst också.