Det går an

Allt är inte svinjobbigt med att vara hemma och vänta. Största delen av tiden har jag det fantastiskt faktiskt. Eftersom jag älskar att vara ensam och älskar att vara hemma OCH att titta på skräptv så är det inte svinsynd om mig direkt. Idag har nätshoppat, bakat bullar, målat alla 20 naglar och kollat på massor av uppbyggande, intellektuella program. Ah det är okej.

Wife swap lär mig om livet.

Currykryss och annat skoj.

I natt har jag fått sova som en kung hela natten och det var beyond välkommet. Vet inte om jag sagt det förut men det finns en plats i huset när jag trots mage och onda ben kan få ro. I Spiggens säng. När jag är själv, vill säga. Så i natt bytte vi plats redan innan nattspringet och jag somnade på en sekund utan behov av vare sig speciellt många kuddar ( 5 om man räknar med dem under madrassen) eller andra arrangemang. Knappt några uppvak alls.

Otroligt.

Varför är det så med vissa sängar/sovplatser? Att man sover så bra där. Bekväm säng javisst, men det verkar inte vara hela sanningen. 

Har ni varit med om motsatsen?

En av de skummaste sakerna jag upplevt var när jag sov över hos min kompis och vi låg båda i hennes säng. Det var sent men vi låg och pratade om ditt och datt och så plötsligt fick jag ett infall och sa " vet du vad?"

"Ja" sa hon. " Vi måste flytta sängen"

Vilket var precis vad jag tänkt föreslå, även om vi aldrig pratat om det förut. Det var bara seriöst negativ energi där som vi båda tydligt kände. 

Så vi flyttade den en bit och somnade sedan. 

Det var en händelse så märklig att jag aldrig glömt den och jag har ingen aning om vad det var. Ett fett currykryss kanske. Ja kanske.

Men vad står då Spiggens säng på? Vad är motsatsen till ett currykryss?

En kardemummacirkel?

Dem ska man leta efter. Maximum positiv energi. Funkar tydligen dock bättre på mammor än på Spiggar. Han vaknar ju som ni vet. Spiggen tycker istället att den bästa energin finns mellan mitt huvud och axel. Får man trycka in huvudet där så sover man tydligen som bäst. Där har jag också en kardemummacirkel. Otur. För mig.

Här vakar John Blund över stans skönaste säng med det fluffigaste täcket och godaste Spigglukten, på tydligt gynnsamma sömnkoordinater.

Trädgårdsångest och absolut ingen bebis.

Nix pix, fortfarande ingen bebis. Det känns så sjukt segt. Ändå har jag gjort vad jag kunnat känner jag. Igår tog vi t.ex. en redig shoppingutflykt och köpte svintunga grejer på Jula, Ikea och Plantagen. Sedan planterade jag halva kvällen och stod i oergonomisk ställning. Ingenting hände, förutom att det blev ganska fint på framsidan. Det här med trädgård alltså. Det är svåra saker. I samband med att huset byggdes så fixade de även trädgården vilket är otroligt skönt. Att slippa leva på en grushög och sånt, men man vill ju gärna plantera lite ändå. Jag kan absolut ingenting. Bara att köpa jord var ju så hopplöst komplicerat att jag ville lägga mig i fosterställning och gråta en skvätt, och hur mkt jag än strosade runt i blomsterhandeln blev jag ju inte klokare på vad jag ska sätta, när jag ska sätta, vad som passar ihop, vad som är lättskött o.s.v. o.s.v. I all oändlighet. Typ lika svårt som det var att köpa babyprylar alltså.

Nu har jag dock köpt ett par stackars lavendel och tutat ihop dem med någon murgröna och en påsklilja och så hoppas jag på det bästa. Det blev väl lite halvbra men finare än innan. 

Jag önskar att jag kände någon snäll trädgårdsarkitekt ( heter det så?) som ville komma och styra upp det hela och åka med till plantskolan och hjälpa mig med rubbet. Helst sköta trädgården sedan också. För det verkar också svårt. Jag skulle betala bra. I kanelbullar.

Ledig tjänst

Vi behöver anställa en person här hemma. Egentligen behöver vi flera, varav en kock gärna, då modern i detta hus egentligen anser att den optimala middagen är en påse korvbröd och ett glas apelsinsaft. Det levde jag på som student och det var ljuva år. Men nu ska det tydligen vara både protein och grönt (apelsinsaften räknas inte som grönsak längre) och Gud vet allt. Trött blir man.

Men vad som gör oss ännu tröttare är våra nattliga promenader som påminner om någon slags ringdans i stil med " Så går vi runt kring vår enebärabuske..tidigt en lördagsmoooorgon"

Så nu behöver vi någon som kan organisera det här. Någon sträng äldre dam som vill jobba natt och som kan peka med hela handen  och säger att " Du sover där och du stannar där och glöm inte kudden och blöjan ska vara på och nej stanna där för du har inga byten kvar. 

För så här kan det se ut nu när tre yra höns har natt: 

* Spiggen lägger sig i egen säng med egna tillbehör så som täcke, kudde och Cehwin

* Föräldrar lägger sig i egen stor säng. Kuddar arrangeras. Fadern hänger på kanten men står ut.

* Fadern somnar först och snarkar och blir väckt. Somnar inte om då..

* Modern börjar snarka kraftigt

* Fadern lägger sig i gästrummet. Irriterade steg.

* Spiggen vaknar och vill ligga i vår säng. Där finns plats. Dock vill han byta täcke med Fadern vilket beviljas. Fadern väcks och får nytt täcke.

* Spiggen snarkar så modern går in och lägger sig i hans rum istället. Kuddar arrangeras.

* Spiggen vaknar och är ledsen över att plötsligt vara själv igen. Fadern går tillbaka till storsängen som sällskap.

* Spiggen vaknar på morgonkvisten och vill in till modern och sin egen säng. Beviljas.

* Han somnar om och snarkar så modern går in till gästrummet. Kuddar arrangeras.

Sedan var det visst dag igen. I detta rännandet ska alla attiraljer kommas ihåg. Peter färdas med lätt packning men både Spiggen och jag har bagage i form av kuddar, täcken, personliga vattenflaskor, näsdroppar, cerat, telefon, Cehwin o.s.v. Och snart en bebis också..just det ja. Fest.

BF och en lista att spara och plocka fram vid tvekan.

Jag har BF idag. Jag har varit gravid micket, micket länge. Jag känner att det är lite nog nu. Hela natten hade jag värkar och jag välkomnade de alla som om de vore en vän jag inte mött på länge...ja de är ju inte så starka i början. Sedan smög jag in till Peppe ( Ja, vi sover i olika rum nu...mer om det sedan) och berättade att nu jävlar händer det grejer och nu är du snart tvåbarnsfar ska du se. Sedan lade jag mig i Spiggens säng och somnade. Vaknade vid 6 och kände....absolut ingenting.

Svekfull är kroppen.

Idag tyckte jag att jag rentav blivit lite smalare. Sakta, sakta lämnar gaserna mig och om två veckor kommer jag se ut som innan. Så tror jag, och mången kvinna före mig, att min graviditet kommer sluta.

Men jag har satt ihop en liten lista hörni. Till er. I present.

Som heter " Du vet att du är höggravid när... "

I ärlighetens namn så behöver du naturligtvis inte denna lista. Efter massor av veckor med regelbundna Mvc-besök, vinförbud och en strid ström av för dig helt främmande experter som uttalar sig om din magform och huruvida du bär på en flicka eller pojke, så är du nog hyfsat på det klara med hur det ligger till. Men om du ändå är osäker så får du hjälp här.

Så därför...Bambarabam...Här kommer den!!!!

Du vet att du är höggravid när:

1) Du snarkar. Först kommer nattsnarkningarna, men framåt slutet snarkar du även i vaket tillstånd. Så att dubbelhakan darrar. Det är mycket charmigt och kvinnligt.

2) Du kollar på dagtv, på "Say yes to the dress" och gråter en skvätt över en supportande snäll familj som helt emot programidén säger att den blivande bruden ser Amazing ut i klänningen hon valt.

3) Att installera sig i sängen tar lika lång tid som faktiskt sedan återstår till sömn. Varje kroppsdel har sin  egen kudde och att vara fler än en person i en 160säng är helt omöjligt i detta hav av bolster. Särskilt när man räknar in punkt nr 1.

4) Du blir bra på att prioritera. Packa förlossningsväska i all ära men det står ju inte direkt bland topp 10 av viktiga saker man vill få klart innan man åker in. Det riktigt akuta är att frosta av frysen, tvätta fönster, sortera strumplådan och köpa ny lyxig handtvål till gästtoaletten. 

5) Du köper godis till förlossningsväskan men äter upp det direkt. Om och om igen.

6) Du blir sur när inte varje plågat stön från ditt håll följs upp av orolig fråga " Hur går det? Har du ont?"

7) Kanske hulkar du i det läget fram något om att " Du bryr dig inte aaaalls"

8) Du blir sur när varje plågat stön från ditt håll följs upp av orolig fråga " Hur går det? Har du ont?

9) Kanske snäser du i det läget tillbaka något om att " Det var väl ett jävla tjat"

10) Du himlar med ögonen när någon fåntratt svamlar om " Gudomligt tillstånd" och om att alla gravida är så vackra och undrar när halslös blev det nya skönhetsidealet. Hals är alltid bättre än ingen hals tycker du nog fortfarande.

11) Du googlar alla eventuella tecken på att förlossning är nära. "Är oplockade ögonbryn tecken på att förlossningen har startat" googlar du. Och får 307 träffar eftersom det finns fler otåliga idioter än du.

Så. Det var väl hjälpsamt.

stökigt vardagsrum (OBS endast tillfälligt. Jag har grav städmani) och  nästan helt utan hals. ( inte lika tillfälligt tyvärr). Jag ser fett nöjd ut ändå.

Mellanmålstips

Dagen idag har varit stillsam, minst sagt. Jag har varit trött och motivationslös och mest legat i sängen och läst böcker och lyssnat på poddar. Tagit mig upp för en smörgås då och då. Och lite annat smått och gott.

Detta är mitt nya favomellanmål. Hur simpelt som helst, på gränsen till nyttigt och gott så det sjunger i munnen.

Jag kokar hallon, häller i dem i en trevlig skål, toppar rikligt med vaniljkesella och öser på med kung markattas lakritspulver. Smarr så det förslår och hej smal.

Ätes  med fördel men med viss försiktighet i sängen

Inte logiskt alls.

En sak är för mig helt obegriplig.

Min Spigg verkar höra lite kass. Så pass att vi tror att det inte bara handlar om att han ignorerar oss (Det gör han visserligen också men vi tror oss fatta skillnaden) utan att han faktiskt inte hör så bra. Detta skall utredas naturligtvis och det ska göras tester och kollas på trumhinnor och sådant. Det känns jobbigt att han har det så och jag hoppas att det går att lösa på ett lätt sätt.

Men.

Då undrar jag.

Hur, alltså  HUUUR är det då möjligt att hans hörsel nattetid är mer utvecklad än en fladdermus?

Jag måste gå upp på toa på natten. Jag är i vecka 39, give me a break. Men jag smyger, tyst som en ninja, långsamt och försiktigt. Undviker knarrplankor, tänder inte och spolar inte...(jag vet..äckligt).
Allt för att inte störa sovande familjemedlemmar.
När jag sedan kommer tillbaka till sängen kan jag svära på att förutom vattenkranens ljud från minsta möjliga stråle, tre rum bort rån Spiggens, har jag inte låtit någonting. Jag har varit som en vålnad.

Men det slår aldrig fel. Mellan fem och 30 minuter senare vaknar han och ropar.
Alltså varje natt. Oberoende på vad klockan var när jag gick upp. Och i de 30 minuterna...vad har han gjort då? Mornat sig innan han tar ton?

På kvällen kan vi göra hur mycket ljud som helst, spola i kranar och toaletter, duscha, blåsa hår och dansa schottis utanför hans rum. Men har vi väl släckt (Det har dock inget med ljuset att göra..vi har provat att ha det tänt också) och somnat så är det kört.

Så varenda natt ligger jag och väger för och nackdelarna med att gå upp. Om jag håller mig kan jag inte sova alls. Om jag går upp så vaknar Spiggen men vi får alla somna om tillslut. Dock efter hela sängbytarköret  när alla skall ha nya sovplatser, kuddar skall flyttas runt , gosedjur skall letas upp, ledljuslampor skall dras ur o.s.v. o.s.v.

Åh vad jag önskar mig en två meter bred säng där liksom alla bara får plats. Men med min hydda just nu och den imponerade mängd kuddar som arrangeras i olika konstellationer runt mina lekamen, i vår 160 cm säng finns det knappt plats för Peter. Han ligger och vajar med ändan utanför kanten och ändå känner jag att men fan vad nära han ska ligga då.

Så är det mät. Detta I-landsproblem gäckar mig.

Även Cehwin är trött på att somna på ett ställe och vakna på ett annat.
Det är inte bara jag.

Hemmafrulivet de lux

Nu se ni börjar jag få upp fart här hemma. De första veckorna blev inte mkt gjort här hemma utan det var mest dvd-boxar som gällde som ni vet. Men så började Downtons fjärde säsong på ett så tarvligt sätt att jag får ta en liten paus känner jag. Jag behövde återhämta mig efter den chocken. Dessutom har jag äntligen kunnat hälsa baklusten välkommen tillbaka. I dag har bakat både bullar och kakor och jag har en lång lista för veckan på diverse smarr som jag tänkte röra ihop. Peter har beställt rabarberpaj tills i morgon. Gud vilken nice fru jag är. Det är väldigt trevligt att vara hemmafru. Det passar mig. Lite för bra. Alltid finns det någon kaka att baka/äta och ett skåp att städa och någon web-shop att besöka. Och vad allt blir lätt och stressfritt. Livspusslet är för tillfället ett sådant där småbarnspussel med knopp på bitarna som man lägger i en färdig form. Det är trevligt som omväxling. Spiggen är harmonisk igen vilket är skönt eftersom det var lite jobbigt för honom precis innan jag gick hem och allt var ganska stökigt. Till och med blommorna mår bättre eftersom jag kommer ihåg att vattna dem. Jag har sett nya blad och knoppar på flera av dem, vilket chockat både min mor och mig.

Hoppas, hoppas att jag får ett par veckor till av detta slag innan bebisen kommer. Då kommer jag vara så utvilad och ha frysen full av så mycket gott att jag kommer klara hur mkt nattvak som helst.

Ah. En kaka på det?

Lördagsbestyr

Lördag kväll och jag är så asigt trött att gå och lägga sig känns för jobbigt. I natt låg jag vaken och lyssnade på stormen som riktigt rev i huset och även om en byggingenjör kanske skulle hävda motsatsen känns det snarare som tur än något annat att vi fortfarande har ett tak. Men. När jag gick runt huset i morse för att inspektera skadorna så hade det inte hänt mycket mer än att lyktan på trappen utanför huset hade vält. Inget annat. Konstigt. Som om jag vore en person som överdriver.

I veckan har jag haft så kraftiga förvärkar att jag var 100 på att bebisen var på väg. Peter fick kasta sig hem från jobbet och huset fylldes av barnvakter. Sedan klingade allt av och jag var fett besviken. Det räcker nu känner jag. Visserligen har jag en hel säsong kvar av Downton, vilken jag hoppas att jag ska hinna med innan vattnet går, men annars så känner jag mig ganska redo. Kolhydratladdat har jag t.ex. gjort jättelänge. Typ i 32 år. Någon bb-väska är dock inte packad. Sånt är för förstföderskor som har sånt redo i v. 24. Komplett med nya vackra dushcremer och ett förlossningsbrev på 7 A4. När jag skulle ha Spiggen hade jag allt tiptopfräscht. Flong nytt smink, nya myskläder, ny necessär und so weiter. Nu är jag typ glad om jag får med min man och trollor med hög midja. Eller skit samma med det sista förresten. Nätvarianten man får på BB är förvånansvärt comfy.

Men vi har ändå varit ute och gjort bebisrelaterade ärenden idag. Letat ståbräda och köpt inlägg till bärselen. Efter att ha avverkat Göteborgs alla shoppingcenter inklusive Freeport så är jag som sagt dead meat. Nu har vi kommit hem från middag hos Peters föräldrar och skall bara slänga oss i soffan framför "Orange is the new black" och äta Lindt-kulor. Det ska nog orkas med.

Seriemaraton och bullar

Det är väldigt skönt att vara hemma. Jag verkar inte vara den rastlösa typen direkt. Jag är fullkomligt nöjd med att spendera dagarna i soffan framför säsong efter säsong av Downton Abbey, min absoluta favoritserie för tillfället och som jag väl är sist i landet med att se. Men himmel vad bra den är. Jag är helt till mig. Inne på säsong tre nu och hela nätterna drömmer jag om Mr Bates, Lady Mary och Matthew. (Åh Matthew....)
Mellan varven försöker jag göra lite nytta här hemma också. Tvätta och städa och sånt. Och planera vilka inköp som prompt måste göras till huset.
Så har jag också äntligen kommit igång med bakandet som jag ju innan Downton Abbey gjorde entré i mitt liv, trodde skulle bli min huvudsyssla medan jag var hemma och jäste färdigt bebisen. Det har inte blivit så mycket av det trots min fina nya Kitchen aid. Eller på grund av den, om jag ska vara ärlig. jag är så teknikängslig att jag gått som katten kring den och inte pallat ta itu med den raketforskning som jag antog att det var att fästa degkroken och montera stänkskyddet. Jag hatar att läsa bruksanvisningar men jag är absolut inte heller typen som " lär mig själv". Detta innebär att jag i praktiken tvingar Peter att lära sig mina prylar och sen får han lära mig och i slutänden kan jag 2% av mina teknikgrejers finesser. Fast ibland blir jag tvungen att kolla lite själv och upptäcker då oftast att instruktionerna är skrivna för att de flesta skall förstå och eftersom jag trots allt är åtminstone normalbegåvad så brukar jag fatta förvånansvärt bra. Om jag inte får en låsning. Det händer ibland och det är därför som jag inte får i gång mitt Instagram t.ex. Då slår aggressivitet nämligen ut mitt logiska tänkande och så blir det tråkig attityd och pannkaka av allt.
Men idag gick det bra och jag fick bakat både kanelbullar och släta varianter. Och jag fick feeling och  vill göra mer i morgon. ( Om jag hinner...flera vänner har det lite jobbigt nu och jag måste följa upp hur det går för dem. Lady Ediths bröllop blev ju inte så bra t.ex. och Anna måste till London igen och söka ledtrådar för att få ur sin man ur fängelset. Då vill man ju vara ett stöd)
Så vi får se hur det blir...med husmoderligheterna.

Om att jämföra sig med andra, lite bättre kvinnor.

Det är en märklig känsla det där. Att jag inte ska gå till jobbet i morgon. Visserligen så har jag vissa jobbsaker att göra, men jag ska vara hemma i lugn och ro. Vila benet, bada mitt på dagen och kolla på dagtv. Det känns så oerhört lyxigt och så väldigt, väldigt välbehövligt men ändå kan jag inte låta bli att hålla försvarstal till höger och vänster om varför jag inte orkar jobba fram till slutet. För så gör ju superkvinnorna. Jobbar alltså. Det har jag hört och förstått och i många fall fått berättat för mig. Att vattnet typ har gått i kostymen i v. 41 och med en latte i handen har de åkt till BB och fött ut ett välskapt barn endast med hjälp av rogivande massage från sin trygga, pålästa make. Typ. (Sedan gick de ner sina kilo innan de lämnat BB...de liksom smälte bort bara)

Jag kommer ihåg förlossningsfilmen jag såg innan jag födde Spiggen. Att vara gravid är ingen sjukdom utan man kan fungera preciiiis som vanligt och när man väl är på plats på britsen (eller på pilatesbollen snarare) så vet kroppen naturligt vad den skall göra. Man tillkallar urmodern inom sig, andas lite och har en positiv målbild. Så går det bra serru. Vi är GJORDA för att föda barn och det finns inget naturligare.

Eh

I don´t feel against me, känner jag. Att först spy och sova i 15 veckor är pretty much sjukdom för mig för det första. Och även fast jag är välsignad med ett kontorsjobb där det tyngsta jag lyfter är en hålslagare orkar jag ändå inte längre än så här. Jag är en vekling. Är fett trött. Så trött att jag slarvar med min foundation på morgonen. Lämnar kanter och sånt. Inte ok.

Och naturligt är inte det ordet jag skulle välja för att beskriva min förra förlossning där någon del av mig, någonstans i dimman reflekterade över att det tvärtom var galet onaturligt att jag inte dog, när det gjorde så ont. Allt var lite på låtsas liksom..när man som i film kan få hur mycket stryk som helst och ändå överleva. Så var det. Intressant på ett vis. Och konstigt. Men jag hade noll koll på processen och ingen positiv målbild alls. Istället blev jag buren av andra genom kaoset. Av trygga barnmorskor, läkare, min man..och av Spiggen som verkade fatta vad hans roll var i det hela. Tur det.

Men absolut. Kanske kan jag få en urmoderförlossning denna gång. Jag ska föda enbart genom att trycka Peppes hand och bita i en träslev. Så kan någon göra ett reportage eller film om mig efteråt som kan ge riktigt dålig filis till alla mesproppar som fuskat med hjälp av ryggmärgsbedövning och annat onödigt trams.

Så får det bli.

Värd besväret dock.

Kryckor och kakor

Jag har gått och blivit handikappad. Det är väldigt besvärligt. Sedan det där hände med benet som jag beskrev i förra inlägget så har min vardag varit som en pilsnerfilm. Det har ramlats en del om man säger så. Både inomhus och utomhus och med vittnen och utan. I trappan och på övergångsställen. Detta har resulterat i imponerande blåmärken och en skadad menisk. ( Eller snarare mer skadad eftersom det troligtvis är menisken som från början är orsaken till hela snubbelcirkusen då benet liksom gillar att vika sig åt håll som övriga kroppen helst säger nej till). Men nu är jag entledigad från mitt arbete då hela familjen behöver återhämta sig en smula efter senaste tidens dramatik och jag vilar upp i Trollhättan med ett lass Missisippi Mud Pie och en och annan semla. Nu börjar nedvarvning inför nedkomst och jag planerar en månads liggläge i soffan i hjälm och knäskydd för säkerhets skull. Jag ska se sjukt många dvdboxar, läsa all chiclit jag kan få tag på och baka kakor varje dag. Ah La Dolce Vita. 

Min mamma hävdar dock att jag ALLTID har ljugit för doktorn.

Här har det varit drama skall ni veta. Då jag haft ont i benet ett längre tag så bestämde min man att det antagligen var en superfarlig blodpropp som skulle kosta mig livet och tvingade mig därför att åka till vårdcentralen trots att jag ganska aggressivt vägrade. Kanske barnsligt iofs för proppar är ju läskiga saker såklart.
Nåväl, off we went och där skickades jag sedan vidare till Sahlgrenskas akut för att sitta av de obligatoriska timmarna i deras väntrum. Ett stimulerande sätt att spendera sin söndagskväll indeed. Dock har det visat sig att Preggon med onda ben tydligen har någon slags förtur i den svenska vården och jag fick kungligt omhändertagande och rätt så fort gick det också. Hann knappt äta upp allt gott jag införskaffat inför den förmodade vaknatten innan jag blev placerad på ett rum med brits och Icakuriren och allt möjligt skoj.

Här hände en lite märklig grej som jag eventuellt är ansvarig för och som fick Peter att bli så trött, så trött. När den gulliga läkaren tittade i min journal så konstaterade hon att det inte fanns så jättemycket på mig direkt förutom besöket på akuten 2009 då jag hade skadat rygg och ben.
"Ja det var ju då du hade gjort dig illa i den där boxningsmatchen" sa hon.
"Eh va?"
"Ja boxningsmatch står det här"
"Allvarligt...ser jag ut som en boxare?"

Ja men så stod det iallafall. Och det är lite märkligt då jag tydligt minns att orsaken till besöket var att jag med ischias i klacksko snubblade mycket ovärdigt på bussen. Visst fäktade jag och så, självklart...men någon boxningsmatch kanske man inte skulle kalla det.

Meeeen...det kan vara som så (och det var därför Peppe blev så trött) att jag kan ha en viss benägenhet att snacka en del och skämta lite i situationer som känns lite stressande eller jobbiga, så det kanske, kanske, eventuellt, möjligtvis kan ha varit som så att jag nämnde något om en boxningsmatch när den läkare jag träffade vid det tillfället frågade om vad som hänt. Men hallå...jag låg med rumpan i vädret i fultrosorna och ville väl lätta upp situationen lite. Jag var hyfsat lös i hullet redan då så jag tänkte väl inte att han skulle gå på det. Han var ju läkare= förmodat smart. Han om någon borde väl känna igen en boxare och kunnat se att jag inte riktigt höll måttet för det epitetet. Och jag tar för givet att jag sedan berättade om vad som verkligen hänt men kanske hade han slutat lyssnat då. Jag babblar ju en del som sagt.

Det skulle varit som om förlossningsläkaren verkligen trott på att Spiggens pappa egentligen var en apa från Borås djurpark vilket jag hög på lustgas sköjade lite om när de berömde Spiggens imponerande hårväxt som nyfödd. DET var det ju ingen som trodde på..även om ingen skrattade... (Och Peppe blev trött även då)

För sannolikhetsgraden är ju typ det samma menar jag.

Nåväl. Läkaren i söndags hade i alla fall lite humor och jag lyckades slingra mig ur det på något sätt.
Och någon blodpropp var det givetvis inte heller, vilket konstaterades efter 117 prover, undersökningar och ultraljud. Om ni undrar var era skattepengar har gått har ni här svaret. De har gått till mig.
Tack hörni.

Om tiden på akuten känns lång kan man alltid låna någon av deras spännande bladvändare att fördriva tiden med.

Dagens shopping

Kolla! Jag har köpt de första bebiskläderna. Alltså dem som hen ska packas in i som rykande färsk. Det ser ju ut som om jag är tvärsäker på könet men det är vi faktiskt inte. Trots att de försökte se på ultraljudet så gick det inte. Men både pojkar och flickor passar i rött och kaniner.

Spiggen blev inte heller utan förstås utan fick en ny matchande plyschdress i polkagris. Mycket bekväm troligtvis. Som någon påpekade är det svårt att skilja Spiggens pyjamasar från hans vanliga kläder, (Fast han själv har naturligtvis stenkoll) och det är precis så jag vill ha det. Så länge som det går. Jag vill att kläderna han bär ger full rörelsefrihet till vilka viga hopp och moves som helst. Inga hårda jeans eller knappar som kan skava. Inget som sitter för hårt åt i midjan eller med sömmar som ger ränder och avtryck i Spigghuden. Och inget för tufft helst heller. Jag avskyr tryck med Angry birds, Cars och annan skit. Men Bamse går bra av någon anledning. Och Alfons. Jag fattar ju att dagen kommer då jag inte kan stoppa vare sig trycken eller de hårda jeansen (eller att han prompt kanske vill vara utan mössa och vantar i minusgrader) men jag hoppas att det dröjer.

Cravings och smygätning

Det där med gravidcravings är en intressant sak, tycker jag. Innan jag blev gravid så vet jag inte om jag trodde på det där så mycket. Tänkte nog att det mest var en ursäkt att få äta sjukt mycket snask och sånt. Vem kan neka en gravid kvinna med cravings liksom. Och jag hade aldrig hört någon som på riktigt diggade murbruk och damm och allt vad man hört.

Och så har det nog varit mestadels för mig också. Jag äter sjukt mycket mackor t.ex. På det vitaste av alla vita bröd. Men det har jag ju alltid föredragit egentligen. Hade jag fritt fått välja kost med bibehållen hälsa så hade nog naanbröd och pizzadegsbröd stått för 85 % av det totala matintaget.
Samma som det gör nu alltså.

Men sedan hände det det där med mjölken som någonstans i mitten av Spiggraviditeten började bli något som på allvar påverkade vår hushållsbudget. Vi släpade hem säkert 15 liter i veckan varav jag drack 14 av dem. 2 liter om dagen. Guuuuuud så gött. Och jag minns den där känslan av att slita upp paketet och nästan inte palla ta fram ett glas för att jag var så katastrofalt sugen. Och sedan få klunka som någon som gått vilse i öknen. Visst, jag har alltid gillat mjölk men det där var inte riktigt normalt.

Jag har inte nått mjölksuget ännu. men jag väntar på det. Men nu har jag dille på en annan grej som inte heller känns som ett undantryckt begär utan som ett rent och skärt gravidbegär.

I need sushi.
Varje dag.

8 bitar nigiri. 4 lax och fyra avokado med så mycket sesam på som jag törs be om. Det har jag ätit till lunch varje dag i två veckor nu. Vet inte ens om jag tycker det är så gott. Efteråt mår jag nästan lite illa av det. Den sladdriga laxen och allt salt i sojan. Men det spelar ingen roll för klockan 12 var eviga dag så vet jag att jag måste ha´t. Kanske borde jag köpa Omega 3 eller nåt istället.

När det kommer till sushiätning är det ingen social aktivitet för mig utan något som jag måste äta på min kammare, då jag är helt fel och hopplöst pinsam. När folk får reda på att jag äter bitarna med kniv och gaffel så vill de inte dinera ute med mig. Dessutom doppar jag riset i sojan och petar kräset bort de äckliga noribanden som inte har någon annan funktion än att sväljas endast till hälften och fastna lodrätt i halsen så man får dra upp dem på ovärdigast tänkbara sätt. Så sushi får jag smygäta instängd på mitt kontor när ingen fräck ser på. That´s for sure.

Dagens omgång bjöd på snål sesamfrötilldelning.
Upprörd.

Höst i mitt hood

Mellan alla turer till Ikea och Jysk har Spiggen och jag även lagt några timmar på att bekanta oss i de nya miljöerna. Med 15 minuters vagnpromenad når vi både skogen och havet i det vackra naturreservatet. Alltså naturen ÄR bäst på hösten. I helgen har luften varit hög och klar och det har luktat mark och blad och hav. Ah.
Jag trivs redan så galet bra i mitt nya hood som är lugnt, vänligt och tyst. På natten hörs inte ett ljud och det känns som när vi är på landet.
Självklart skall ni få se bilder från huset också så småningom men innan vi kommit i ordning så känns det inte så uppvisningsbart så att säga...
Men det känns ändå som vi landat. Äntligen, efter ett helt galet år av projekt och planering av bröllop, lägenhetsförsäljning, husbygge, flyttar och barnalstrande.
Nu ska Peter bara byta jobb också och sedan är projekten slut för det här året och vi kan vila ut till slutet av mars innan det livslånga projektet småspigg går in i etapp två och blir allvar på riktigt.

Kvällens lite mindre ansträngande syssla bli att på snabbaste och effektivaste sätt käka en burk Ben & Jerrys jordnötssmörsglass. Samt kolla jättemånga Dexteravsnitt vilket är en sjukt osmart idé eftersom jag får sinnessjuka mardrömmar efteråt.

Uppstånden

Ja hej hej.
Här finns jag som just kravlat mig ur grottan och åter, nästan plirande, upptäckt att världen finns kvar och är sig lik. Det är bara jag som varit borta. Ja alltså, jag har ju varit på jobbet och sånt men annars har veckorna sedan sist bestått av att gravidkräkas, magsjukekräkas och där emellan flytta lite grann och sånt. Firat pappas 75års dag också och förhört Michael Jacksons kock-som dök upp i mammas och pappas kök lagom till födelsedagsmiddagen-om spännande anekdoter.

Men huvudet.... I en låda i skogen.

Och kvällen liknar de flesta andra minus kräk som tur och trevligt är. Jag packar sporadiskt upp någon flyttkartong, äter såna där chokladsjöfrukter ni vet (Yum) och funderar på om jag skall inviga badkaret utan att kunna bestämma mig. Stora beslut.
Men det håller på att vända. Jag känner det. Snart är jag på banan igen, spirutuell som aldrig förr.

Tills dess kan ni få hälsa på den som gömmer sig bland valkar och inre organ.
Fett söt och troligtvis väldigt smart och liksom tidig med allt. Såklart.

Ni ser ju. Värsta A-barnet.

Blogguppehållet och dess förklaring

Det här blogguppehållet som jag sysslar med för tillfället var ingelunda planerat och är enligt min åsikt en aning irriterande.
Men det går bara inte.
Det är är en period av framstupa sidoläge, ni vet. När man liksom sprattlar runt för att hålla näsan ovanför vattenytan för att klara av det nödvändigaste. Anledningen kan vissa kanske ana. Det vankas småspigg förstås. Och denna nya lilla vän som vi ännu inte känner har haft en förmåga att trötta ut mig på ett sätt jag tidigare inte varit med om. Med Spiggen blev jag sjuk mot slutet men hade en smärtfri start, nästan helt utan illamående och annat trams. Men den här lilla bruden ( som jag tror att det är..men det har jag inget belägg för) har hittills gett mig en helt annan match.
Jovisst.
Och i kombi med att inte ha ett eget hem så har det tärt en aning. Det går över som ni hajar. Om två veckor får vi huset och då skall väl det värsta vara över även på småspiggsfronten. Är i v. 12 nu så jag hyser hopp.

Så länge kan jag visa Spiggens nya mössa som vi i år igen beställde från Myran & Lo. Väldigt käck anser jag. So long mina vänner och hav tålamod.