Den som ändå kunde partikelförflytta sig.

Idag gifte sig en av mina älsklingsvänner. Vattenharen. Och jag kunde inte vara med. För långt, långt borta, ja typ så långt man kan komma faktiskt (utan att komma närmare igen liksom)så blev hon fru Karehana och här hemma sitter jag och längtar efter henne.

Men ett tal fick jag med på bröllopet i alla fall och jag hoppas att hon tyckte om det. Jag hoppas också att hon kunde känna att jag tänkte på henne hela dagen och att hon upplevde en av de lyckligaste dagarna i livet.

Här hemma skålade vi i champagne för henne och hennes snygga man. I Orrefors Helena-glas naturligtvis. Vad kunde passa bättre? Nu ska vi fortsätta fira med dubbla chips, dubbla dip. Bara en sådan sak!!!!

Puss min älskade vattenhare. Jag ska krama dig så det knakar nästa gång vi ses. När det än blir.