För vad gör man när man har slut på bruna påsar

Jag önskar att jag var en lugn och harmonisk person. Som klarade av vardagen med lugnet i behåll även när det tornar upp sig lite. Samtidigt gillar jag när det är bråttom, bråttom. Utan tempo blir jag slö och lat. Men för att funka ordentligt under stress behövs någon form av balans. Då är jag kungen av snabba ryck och kan känna mig effektiv och att jag har flow.
Men de senaste dagarna har det känts som jag stått på taket på ett X2000tåg. Lite vingligt är det. Vingligt och skakigt.
Då jag har andan i halsen hela tiden, fast jag egentligen inte vet vad jag skyndar till. Slänger i mig maten, sover för lite och pratar alldeles för fort och forcerat. Men jag märker det inte förrän någon påpekar att jag är överspänd. Och ber mig prata långsammare eller rakt ut säger att jag stressar dem. Det är så himla dumt att hålla på så här och det hjälper absolut ingen. Spiggen t.ex. märker det här direkt och sätter sig omedelbart på tvären. Det gör han helt rätt i. Det ger mig också en viktig signal om att det är dags att skärpa sig.
Så nu gäller det aktiv skärpning. Jag tror ju på att man får mer av det man fokuserar på. Att stress föder mer skit att stressa upp sig över t.ex. Så nu skall jag försöka klättra ner från tågtaket och sätta mig i kupén istället och bara åka med utan att försöka styra och kontrollera. Bara veta vart jag ska och sedan lämna över. Tror att jag ska unna mig en första klass biljett. Banne mig.

Så andas in..andas ut.

Snälltåg mot en mer harmonisk vardag.

Bild: google.se