Hjärtat i tusen bitar

Det är med fullständig förtvivlan som jag läser om hur våldet trappas upp mellan Israel och Palestina. Fyra dagar efter att vi kom hem skjuts nu granater mot Tel Aviv. Staden som blev vår sanndröm.
Jag tänker naturligtvis inte ens försöka ge mig på skuldfrågan och vem som har rätt till vad. Vare sig kvällens resterade timmar eller mina kunskaper räcker till för den typen av argumentation.
Men situationen är fullständigt avskyvärd och det tror jag att även folket i Israel tycker. De vi träffade vill också ha fred. Såklart.
Det är alltid lättare att relatera till ställen man varit på och folk man har träffat men jag känner naturligtvis med hela hjärtat även för de oskyldigt drabbade i Palestina. För alla de som aldrig skulle välja kriget. Alla som är så sjukt trötta på striderna. Alla de som aldrig skulle komma på tanken på att ta sig över gränsen för att spränga sig själva i en nattklubbskö full med ungdomar, oavsett.
Men det är svårt. Det är allt för lätt att döma människor som inte tänker som man själv, som har helt andra erfarenheter än man själv och därför agerar på ett sätt som man själv inte skulle göra.
Vem är jag att säga något alls om saken?

Men ikväll tänker jag på Or, på Motti, på Paule och på alla de andra människorna vi mötte. Och dem vi inte mötte.
Jag undrar om de mår bra eller om de är rädda.
Jag hoppas på en snabb nedtrappning. För allas skull.

Source: google.com via Jessica on Pinterest