Imorgon skall jag till jobbet för att träffa min chef och diskutera det oerhörda i att det redan gått 16 månader sedan jag gick hem och att det nu är dags att spotta i nävarna igen. Om en och en halv vecka. Det är ofattbart. Helt obegripligt att det redan är dags. När jag gick hem, trött och stor som en Stena färja så kändes det som att det var en evighet jag skulle vara hemma. Och då har jag ändå förlängt det två månader nu i efterhand.
Det är vemodigt det här. Samtidigt som jag tycker att det skall bli jätteroligt att börja jobba igen, ha på sig kavajsing och säga viktiga saker, så känns det som att en era är över. Min hemmatid med Spiggisen är slut och andra skall ta över. Först pappa, som tur är, men sedan dagis. Han skall sedan spendera sin vakna tid, den största delen av den dessutom, med andra. Med folk som inte älskar just honom mest av allt i hela världen. Människor som inte har fullt fokus på honom och hela hans underbarhet. Jag skojar inte. Det känns förfärligt.
Tog jag tillvara på den här tiden? Tänkte jag på hur mycket jag uppskattade den? Nja..alltså. Första halvåret var jag deppig, tyckte att allt var jobbigt och svårt. Det känns som jag slösade bort dagarna och inte var i nuet.
Jag vill spola tillbaka tiden och göra om. Njuta mer och ängslas mindre. Jag har blivit bättre på det. Verkligen.
Men man får jobba på det varenda dag.
 |
| Min pussgurka. Så liten i världen. |
Känner igen det där. Med vårt första barn var det mkt oro och jag tror inte att jag njöt. Det var jag bättre på med barn 2 och då passade jag även på att vara hemma i 2 år. Det fick ju även vårt första barn nytta av. Sen dess har jag inte arbetat heltid. För mig känns det otänkbart att låta ngn annan ha hand om mina barn må-fre 8-17. Fast verkligheten är ju så för många. Efter sommaren börjar vår stora tjej i ettan, det är nästa ångestfas. Skolplikt! Då kan hon ju inte ha lediga vardagar hemma med mamsen :-( Men jag tänker mkt på det en klok vän till mig säger - man lär sig att gilla just den ålder som ens barn befinner sig i...
SvaraRaderaSå vad vill jag säga med det... Du får skaffa en till *haha*
Awww!!! Vad fint skrivet! :) Kram
SvaraRaderaJa det är svårt att njuta i nuet. Men eftersom vi lär oss hela tiden så blir varje stund bättre och bättre. Tänk vad ni ska gosa när du kommer hem från jobbet!
SvaraRaderaFörstår dig precis. Verkligen!
SvaraRaderaBörjade jobba nu i januari och tyckte att det vara jättejobbigt. En era - han och jag, tog slut. Men det är rätt skönt efter ett tag. Speciellt de gånger man ringer hem och riktigt hör kaoset i bakgrunden. Då småler man för sig själv och myser lite extra i sin lilla vrå med sin kopp kaffe =)
Men tufft är det, och vad gäller det här med att njuta så tyckte jag att jag kunde njuta mycket mer gång två och tre...
Känner igen de där tankarna men nu när jag har varit igång ett tag så är det så skönt.
SvaraRaderaDet kommer bli bra och du kommer snabbt in i det.
Kram
Typiskt. Prick som jag kommenterat försvann allt... Nytt försök.
SvaraRaderaJo, jag sa det att jag kände precis som du gör, men med facit i hand så vet jag att jag gjorde mitt bästa. Sen har vi haft sådan tur att vi fått en till och jag fick göra om det, och passa på att njuta lite mer. Men det är svårt med första, när man liksom inte har en aning om vad man pysslar med. Den här gången är nog intr bättre, bara mer avslappnad och annorlunda.
Tack för en rolig blogg! Han har ju en väldigt rolig mamma och det är inte fy skam.
Tiden går alldeles för fort och med en liten hinner man sällan reflektera över det innan verkligheten knackar på dörren...
SvaraRaderaHej! jag känner väldigt mycket igen mina egna tankar i din text. Tänker att det ju måste gå bra att lämna på dagis, "alla andra" klarar det ju. Men ändå förstår jag inte hur det riktigt ska gå till.
SvaraRadera