"Haha TROLIGT att klockan redan är sex. ANTAGLIGEN att jag tänker gå upp nu" fnyser jag och känner att väckarklockan har noll koll men att jag är smartare.
Sen kommer jag på att; ja just det ja, jag har visst ett jobb att gå till och en onge att ta hand om och att det antagligen är meningen att jag skall gå upp trots att det är kolsvart i rummet och så iskallt i lägenheten att jag måste sova i full långkalsingmundering.
Innan jag kommit till denna långsökta insikt så har min och Peters väckarklocka spelat kanon i en timme ungefär.
"Du måste gå upp nu Peppe. Du kommer för sent" väser jag och hoppas att han skall gå upp och duscha för att på så sätt ockupera badrummet och "tvinga mig" att ligga kvar en stund till.
"Kalmera dig kvinna" muttrar Peter tillbaka och drar en ny timmerstock bara för att han kan.
"Jag är trött" säger jag
"Jag är tröttare" säger han. Och så tävlar vi lite om det.
Och sedan får vi samtidig tidspanik och vinglar upp och trängs båda två i ett badrum så litet att vi endast får plats på golvytan om vi står på ett ben. Så lovar vi varandra att i kväll skall vi lägga oss senast klockan 10 för att vara pigga som mörtar dagen därpå.
Men så kommer kvällen och vi känner plötsligt att slösurfa på pinterest och kolla Gordon Ramsayrepriser till halv12snåret är bättre än sömn.
Kvällsdemens kallas det kanske.
Jag känner igen mig, hur trött man än har varit så kommer man så lätt in i en andra andning på kvällen!
SvaraRadera