Tillbaka till fosterlandet

Nu har vi landat i Skåne igen efter en väldigt lång skrikfestsbilresa genom Tyskland och Danmark. Vi är möra som två bättre skivor oxfilé men trots denna psykiska prövning så är vi väldigt nöjda med vår lilla resa. Jag är övertygad om att Spiggen har haft sitt livs bästa dagar och han har stundtals varit alldeles salig och rusig av skratt, bus och glass. Och Peter och jag känner oss också väldigt lyckliga över att ha fått spendera så mycket tid med några av våra favoritmänniskor här i världen. För mig är det fortfarande ett trauma att de flyttade från Sverige och fort det kommer på tal ( typ igår t.ex.) så måste jag ta till lipen. Det skiljer bara ett par veckor mellan våra pojkar och vi delade allt i graviditeten och tiden efter med allt vad det innebar.Det är helt fantastiskt att se hur nära Spiggen och Gullegoj är. De kramas och klappar varandras hår. Håller handen och ropar på varandra. Det var hjärtknip 100 gr om dagen. Jag är redan sjuk av saknad efter dem men som tur är så kommer de till Sverige om bara ett par veckor. Vi får stå ut.