Att kunna hjälpa lite grann

Jag har lovat mig själv att inte kolla på eller läsa hemska saker. Speciellt inte om barn som lider och elefantungar som kommer ifrån sin mamma och sådant. Det kan tyckas vara att stoppa huvudet i sanden och det är det också, men jag blir så vansinnigt olycklig av sådana nyheter och jag gör ju ändå ingen vidare nytta när jag sitter hemma och ojar mig.
Men det verkar vara argumentet för att ta in all världens elände. Om man inte VET så kan man heller inte göra något åt det. Jag köper det argumentet rakt av. Men jag undrar ändå hur många av oss som efter en hemsk tidningsartikel går ut och bidrar till en bättre värld efteråt. Jag har en liten tanke om att många som jag nog läser, mår dåligt, tänker på det under dagen men glömmer tillslut bort det när nyheten dagen efter ersätts av något ännu värre. Man blir paralyserad av att man inget kan göra och inget gör man. Men det är som att man tänker att om man beklagar det tillräckligt mycket så gör det nog ändå lite skillnad.

Jag beundrar människor som verkligen gör skillnad. Som klarar av att arbeta i BRIS hjälptelefon utan att gå hem och knapra piller efteråt. Eller Sjuksköterskor på barnsjukhus, läkare utan gränser och alla andra som klarar av liknade, hopplöst svåra jobb.
Visst är det fint att vara väldigt omtänksam och sådant men jag tror inte att detta är några blödiga typer direkt. För den som känner för mycket är inte till mycket hjälp när det hettar till, eftersom hon eller han får nog upp med sina egna känslostormar.  Det jag tror att dessa fantastiska människor har gemensamt är att de fokuserar på det som är möjligt, det man KAN göra och låter sig inte överväldigas av  svårigheterna i situationen. Som fokuserar på lösning snarare än problem.
Tänk om jag en dag kan bli sådan. Jag som inte ens klarar av när Spiggen slår sig utan springer runt i cirklar och grinar.

Men i alla fall. Idag har jag snubblat över Majblommans hemsida och fick återigen sådan hjärtkramp efter att ha råkat läsa utdrag från  "En vanlig dag" som är en pocketbok med majblommans bidragsansökningar. Och tja... Jag har inte en chans att ge alla de barnen glasögon, ny vinteroverall eller ett par bra skor. Och det gör ont förstås. Men jag har bestämt att jag inte ska tänka på det mer ikväll utan istället skänka dem en slant och fantisera om att just mina pengar åtminstone kan ge mössa och vantar till en kall liten unge.
Så känns det bättre.
Lite i alla fall.

Hjälp gärna till ni också.
Det kan ni t.ex göra här:
Eller köp en extra liten blomma på stan.