Hjältedrömmar

Idag när vi flög hem från Stockholm så pratade vi om vad vi skulle vilja göra om vi bytte karriär.

Jag tänker att läkare vore tufft. I detta ignorerar jag det faktum att jag varken har betyg att komma in på utbildningen eller hjärna och tålamod för att klara den. Dessutom gillar jag inte sår och sådant.
Men jag vill gå i vit uppknäppt rock och se smart ut. Skriva oläsliga saker med kulspetspenna och lägga pannan i djupa veck.

Men det allra fräckaste vore ju att kunna agera i en "FINNS DET NÅGON LÄKARE HÄR???" situation.
Tänk bara att få kasta sig upp då, kolla sig malligt omkring, kavla upp ärmarna på vägen medan man älgar fram till situationen för att förlösa ett barn eller ge lite hjärtmassage "Undan" kan man säga, kanske lite irriterat, medan man tränger sig fram till den behövande. "Jag är läkare"

För sällan händer det att någon- tillexempel på ett flygplan eller på ett tåg- ropar "FINNS DET NÅGON REKRYTERARE HÄR???" Det tycker jag är synd, för då kunde jag rusat fram.
Kanske sitter det där en viktig herre i randig slips och portfölj somt i ett telefonsamtal just fått reda på att han förlorat sin nyckelkompetens till en konkurrent. Nu är han i behov av hjälp. Han är ledsen och rädd. Blöder tid och pengar.
Han vet inte att två säten bort sitter jag och är redo att likt He-man rädda situationen. Ställa till med gruppintervju med medresenärer, ringa mystiska headhuntingsamtal och kanske utföra lite personlighetstester på dem i restaurangvagnen. Nix, det vet han inte men inte ropar han för det.
Synd som sagt.

Bild lånad från hrbloggen.se