onsdag 18 april 2012

Att kunna hjälpa lite grann

Jag har lovat mig själv att inte kolla på eller läsa hemska saker. Speciellt inte om barn som lider och elefantungar som kommer ifrån sin mamma och sådant. Det kan tyckas vara att stoppa huvudet i sanden och det är det också, men jag blir så vansinnigt olycklig av sådana nyheter och jag gör ju ändå ingen vidare nytta när jag sitter hemma och ojar mig.
Men det verkar vara argumentet för att ta in all världens elände. Om man inte VET så kan man heller inte göra något åt det. Jag köper det argumentet rakt av. Men jag undrar ändå hur många av oss som efter en hemsk tidningsartikel går ut och bidrar till en bättre värld efteråt. Jag har en liten tanke om att många som jag nog läser, mår dåligt, tänker på det under dagen men glömmer tillslut bort det när nyheten dagen efter ersätts av något ännu värre. Man blir paralyserad av att man inget kan göra och inget gör man. Men det är som att man tänker att om man beklagar det tillräckligt mycket så gör det nog ändå lite skillnad.

Jag beundrar människor som verkligen gör skillnad. Som klarar av att arbeta i BRIS hjälptelefon utan att gå hem och knapra piller efteråt. Eller Sjuksköterskor på barnsjukhus, läkare utan gränser och alla andra som klarar av liknade, hopplöst svåra jobb.
Visst är det fint att vara väldigt omtänksam och sådant men jag tror inte att detta är några blödiga typer direkt. För den som känner för mycket är inte till mycket hjälp när det hettar till, eftersom hon eller han får nog upp med sina egna känslostormar.  Det jag tror att dessa fantastiska människor har gemensamt är att de fokuserar på det som är möjligt, det man KAN göra och låter sig inte överväldigas av  svårigheterna i situationen. Som fokuserar på lösning snarare än problem.
Tänk om jag en dag kan bli sådan. Jag som inte ens klarar av när Spiggen slår sig utan springer runt i cirklar och grinar.

Men i alla fall. Idag har jag snubblat över Majblommans hemsida och fick återigen sådan hjärtkramp efter att ha råkat läsa utdrag från  "En vanlig dag" som är en pocketbok med majblommans bidragsansökningar. Och tja... Jag har inte en chans att ge alla de barnen glasögon, ny vinteroverall eller ett par bra skor. Och det gör ont förstås. Men jag har bestämt att jag inte ska tänka på det mer ikväll utan istället skänka dem en slant och fantisera om att just mina pengar åtminstone kan ge mössa och vantar till en kall liten unge.
Så känns det bättre.
Lite i alla fall.

Hjälp gärna till ni också.
Det kan ni t.ex göra här:
Eller köp en extra liten blomma på stan.

5 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet! Jag undrar också om det är någon hjälp att se allt elände. Tror att det bidrar till hopplösheten. Tänk om vi istället kunde bli serverade en uppsjö av goda nyheter, sådant som ger en riktigt positiv världsbild. Skulle det inte vara lättare då att se lösningar? Jag trort!

    Däremot kan jag helt avfärda tanken om att människor som arbetar med att hjälpa inte är blödiga. Många av oss är det. Men inte just i stunden. Då gör vi som du skriver, vi fokuserar och gör vårt jobb. Men visst har vi ibland en hel del att ta itu med inombords efteråt. Jag kan däremot ofta tycka att det är mycket, mycket värre att höra någon berätta om en eländig situation, än att själv vara mitt i den för att hjälpa. Den dag man slutar känna är det dags att byta jobb. Helt klart!

    Kramar Kicki

    SvaraRadera
  2. Det är som att du har satt mina tankar på pränt! I bow to you woman!

    Jag klarar inte heller av att se lidande, det betyder dock inte att jag inte är medveten om det. Det räcker med en löpsedel eller att någon nämner något och så börjar mina tankar snurra.

    Jag köper gärna en majblomma. Utöver det går min hjälp mer till min "närhet". Jag bidrar till kläder, födelsedagar, sommarläger och annat för att lyfta upp någons/någras liv litegrann där jag vet att föräldrarna till barnen kanske inte har det så lätt ekonomiskt. Jag mår bra av det, barnen mår bra av det och föräldrarna mår bättre av det nu än tidigare då deras barn mår bra av det. Jag rekommenderar alla som har möjlighet att hjälpa till att sponsra en familj som inte har det så gott ställt. Jag gör det för barnens skull.
    Kärlek!

    SvaraRadera
  3. Igår köpte jag också majblommor. Den absolut hemskaste reklamen jag vet är radioreklamen där en mamma ringer sitt barn som ligger på sjukhus och sjunger "Vyssan lull" tills han somnar och man hör sjukhusmaskinernas pip i bagbrunden... man går ju fullständigt sönder. /Anna

    SvaraRadera
  4. Fint skrivet och jag håller helt med! Man slår ofta bort allt det hemska för det är FÖR jobbigt att tänka på. Men det är viktigt att veta att man kan bidra med små medel. Majblomman är bra!
    Kram

    SvaraRadera
  5. Du har blivit utmanad: http://hagahome.se/?p=6311

    SvaraRadera