En vanlig kväll slutar alltid i cell.

Ja det är inte utan att man blir orolig. Det verkar alltså som om man när man minst anar det, kanske när man kollar lite julklappar och står och tvekar på ifall faster Hulda skall få en röd eller träfärgad ryggkliare, kan bli knackad på ryggen av lagens långa arm (med hand) och när man vänder sig om står Bröderna Grip där med bister uppsyn och förklarar att nu är det nog. Nu har man fått hållas länge nog. Nu bär det av till fyllecell.

Jahaja säger man då och följer lydigt med, blir inslängd på en brits och inlåst. Så får man sitta där och dingla med benen tills...ja när? Ja, kanske tills någon annan julfirare behöver cellen bättre. Kanske någon liten mormor som blev tagen på bar gärning när hon valde bland marsipanlimporna på Lisebergs julmarknad. Då får man lämna plats, maka på sig och gå hem. Sådan är juletiden i Göteborg.

Hemskt är vad det är.