Hemmafrulivet de lux

Nu se ni börjar jag få upp fart här hemma. De första veckorna blev inte mkt gjort här hemma utan det var mest dvd-boxar som gällde som ni vet. Men så började Downtons fjärde säsong på ett så tarvligt sätt att jag får ta en liten paus känner jag. Jag behövde återhämta mig efter den chocken. Dessutom har jag äntligen kunnat hälsa baklusten välkommen tillbaka. I dag har bakat både bullar och kakor och jag har en lång lista för veckan på diverse smarr som jag tänkte röra ihop. Peter har beställt rabarberpaj tills i morgon. Gud vilken nice fru jag är. Det är väldigt trevligt att vara hemmafru. Det passar mig. Lite för bra. Alltid finns det någon kaka att baka/äta och ett skåp att städa och någon web-shop att besöka. Och vad allt blir lätt och stressfritt. Livspusslet är för tillfället ett sådant där småbarnspussel med knopp på bitarna som man lägger i en färdig form. Det är trevligt som omväxling. Spiggen är harmonisk igen vilket är skönt eftersom det var lite jobbigt för honom precis innan jag gick hem och allt var ganska stökigt. Till och med blommorna mår bättre eftersom jag kommer ihåg att vattna dem. Jag har sett nya blad och knoppar på flera av dem, vilket chockat både min mor och mig.

Hoppas, hoppas att jag får ett par veckor till av detta slag innan bebisen kommer. Då kommer jag vara så utvilad och ha frysen full av så mycket gott att jag kommer klara hur mkt nattvak som helst.

Ah. En kaka på det?

Lördagsbestyr

Lördag kväll och jag är så asigt trött att gå och lägga sig känns för jobbigt. I natt låg jag vaken och lyssnade på stormen som riktigt rev i huset och även om en byggingenjör kanske skulle hävda motsatsen känns det snarare som tur än något annat att vi fortfarande har ett tak. Men. När jag gick runt huset i morse för att inspektera skadorna så hade det inte hänt mycket mer än att lyktan på trappen utanför huset hade vält. Inget annat. Konstigt. Som om jag vore en person som överdriver.

I veckan har jag haft så kraftiga förvärkar att jag var 100 på att bebisen var på väg. Peter fick kasta sig hem från jobbet och huset fylldes av barnvakter. Sedan klingade allt av och jag var fett besviken. Det räcker nu känner jag. Visserligen har jag en hel säsong kvar av Downton, vilken jag hoppas att jag ska hinna med innan vattnet går, men annars så känner jag mig ganska redo. Kolhydratladdat har jag t.ex. gjort jättelänge. Typ i 32 år. Någon bb-väska är dock inte packad. Sånt är för förstföderskor som har sånt redo i v. 24. Komplett med nya vackra dushcremer och ett förlossningsbrev på 7 A4. När jag skulle ha Spiggen hade jag allt tiptopfräscht. Flong nytt smink, nya myskläder, ny necessär und so weiter. Nu är jag typ glad om jag får med min man och trollor med hög midja. Eller skit samma med det sista förresten. Nätvarianten man får på BB är förvånansvärt comfy.

Men vi har ändå varit ute och gjort bebisrelaterade ärenden idag. Letat ståbräda och köpt inlägg till bärselen. Efter att ha avverkat Göteborgs alla shoppingcenter inklusive Freeport så är jag som sagt dead meat. Nu har vi kommit hem från middag hos Peters föräldrar och skall bara slänga oss i soffan framför "Orange is the new black" och äta Lindt-kulor. Det ska nog orkas med.

Spiggen lär sig om livet. Del 1 av many more to come.

I helgen var vi i Trollis för att hjälpa min bror att flytta. Eller ja, jag hjälpte cirka ingenting utan låg kvar på soffan, åt godis och kollade på när min brorsdotter Elin passade Spiggen. Men jag lånade ut min man. En sjuk man visserligen, med både feber och hosta. Men armarna var det inget fel på så då kunde han gott arbeta resonerade jag. Så det gjorde han. Inte för att jag sa det utan för att han är världens bästa.

Min brorsdotter var också pretty much världens bästa. Stackaren var nog utbränd när hon fick gå ur tjänst och åka hem till Skåne på söndagen. Så länge hon var med så fick jag inte lyfta ett finger med Spiggen. "Elin kan hjälpa mig" var hans svar på allt. Och det var ju skönt förstås, för mig. Och den där Elin kan nog förvänta sig en present så småningom. 

När vi vinkat av Elin och hennes far var Spiggen fullständigt hjärtkrossad. Har aldrig sett på maken till sammanbrott. Han grät nästan hela kvällen. Stora tårar ner i middagen. Förtvivlade kvidanden framför barnprogrammen. Hulkade" Jag vill vara med Eliiiiiiin. Var är Elin?" oavbrutet. Denna känsliga lilla Romeo fick sin första lektion om saknad och längtan. Livet är hårt. 

Seriemaraton och bullar

Det är väldigt skönt att vara hemma. Jag verkar inte vara den rastlösa typen direkt. Jag är fullkomligt nöjd med att spendera dagarna i soffan framför säsong efter säsong av Downton Abbey, min absoluta favoritserie för tillfället och som jag väl är sist i landet med att se. Men himmel vad bra den är. Jag är helt till mig. Inne på säsong tre nu och hela nätterna drömmer jag om Mr Bates, Lady Mary och Matthew. (Åh Matthew....)
Mellan varven försöker jag göra lite nytta här hemma också. Tvätta och städa och sånt. Och planera vilka inköp som prompt måste göras till huset.
Så har jag också äntligen kommit igång med bakandet som jag ju innan Downton Abbey gjorde entré i mitt liv, trodde skulle bli min huvudsyssla medan jag var hemma och jäste färdigt bebisen. Det har inte blivit så mycket av det trots min fina nya Kitchen aid. Eller på grund av den, om jag ska vara ärlig. jag är så teknikängslig att jag gått som katten kring den och inte pallat ta itu med den raketforskning som jag antog att det var att fästa degkroken och montera stänkskyddet. Jag hatar att läsa bruksanvisningar men jag är absolut inte heller typen som " lär mig själv". Detta innebär att jag i praktiken tvingar Peter att lära sig mina prylar och sen får han lära mig och i slutänden kan jag 2% av mina teknikgrejers finesser. Fast ibland blir jag tvungen att kolla lite själv och upptäcker då oftast att instruktionerna är skrivna för att de flesta skall förstå och eftersom jag trots allt är åtminstone normalbegåvad så brukar jag fatta förvånansvärt bra. Om jag inte får en låsning. Det händer ibland och det är därför som jag inte får i gång mitt Instagram t.ex. Då slår aggressivitet nämligen ut mitt logiska tänkande och så blir det tråkig attityd och pannkaka av allt.
Men idag gick det bra och jag fick bakat både kanelbullar och släta varianter. Och jag fick feeling och  vill göra mer i morgon. ( Om jag hinner...flera vänner har det lite jobbigt nu och jag måste följa upp hur det går för dem. Lady Ediths bröllop blev ju inte så bra t.ex. och Anna måste till London igen och söka ledtrådar för att få ur sin man ur fängelset. Då vill man ju vara ett stöd)
Så vi får se hur det blir...med husmoderligheterna.

Om att jämföra sig med andra, lite bättre kvinnor.

Det är en märklig känsla det där. Att jag inte ska gå till jobbet i morgon. Visserligen så har jag vissa jobbsaker att göra, men jag ska vara hemma i lugn och ro. Vila benet, bada mitt på dagen och kolla på dagtv. Det känns så oerhört lyxigt och så väldigt, väldigt välbehövligt men ändå kan jag inte låta bli att hålla försvarstal till höger och vänster om varför jag inte orkar jobba fram till slutet. För så gör ju superkvinnorna. Jobbar alltså. Det har jag hört och förstått och i många fall fått berättat för mig. Att vattnet typ har gått i kostymen i v. 41 och med en latte i handen har de åkt till BB och fött ut ett välskapt barn endast med hjälp av rogivande massage från sin trygga, pålästa make. Typ. (Sedan gick de ner sina kilo innan de lämnat BB...de liksom smälte bort bara)

Jag kommer ihåg förlossningsfilmen jag såg innan jag födde Spiggen. Att vara gravid är ingen sjukdom utan man kan fungera preciiiis som vanligt och när man väl är på plats på britsen (eller på pilatesbollen snarare) så vet kroppen naturligt vad den skall göra. Man tillkallar urmodern inom sig, andas lite och har en positiv målbild. Så går det bra serru. Vi är GJORDA för att föda barn och det finns inget naturligare.

Eh

I don´t feel against me, känner jag. Att först spy och sova i 15 veckor är pretty much sjukdom för mig för det första. Och även fast jag är välsignad med ett kontorsjobb där det tyngsta jag lyfter är en hålslagare orkar jag ändå inte längre än så här. Jag är en vekling. Är fett trött. Så trött att jag slarvar med min foundation på morgonen. Lämnar kanter och sånt. Inte ok.

Och naturligt är inte det ordet jag skulle välja för att beskriva min förra förlossning där någon del av mig, någonstans i dimman reflekterade över att det tvärtom var galet onaturligt att jag inte dog, när det gjorde så ont. Allt var lite på låtsas liksom..när man som i film kan få hur mycket stryk som helst och ändå överleva. Så var det. Intressant på ett vis. Och konstigt. Men jag hade noll koll på processen och ingen positiv målbild alls. Istället blev jag buren av andra genom kaoset. Av trygga barnmorskor, läkare, min man..och av Spiggen som verkade fatta vad hans roll var i det hela. Tur det.

Men absolut. Kanske kan jag få en urmoderförlossning denna gång. Jag ska föda enbart genom att trycka Peppes hand och bita i en träslev. Så kan någon göra ett reportage eller film om mig efteråt som kan ge riktigt dålig filis till alla mesproppar som fuskat med hjälp av ryggmärgsbedövning och annat onödigt trams.

Så får det bli.

Värd besväret dock.

Kryckor och kakor

Jag har gått och blivit handikappad. Det är väldigt besvärligt. Sedan det där hände med benet som jag beskrev i förra inlägget så har min vardag varit som en pilsnerfilm. Det har ramlats en del om man säger så. Både inomhus och utomhus och med vittnen och utan. I trappan och på övergångsställen. Detta har resulterat i imponerande blåmärken och en skadad menisk. ( Eller snarare mer skadad eftersom det troligtvis är menisken som från början är orsaken till hela snubbelcirkusen då benet liksom gillar att vika sig åt håll som övriga kroppen helst säger nej till). Men nu är jag entledigad från mitt arbete då hela familjen behöver återhämta sig en smula efter senaste tidens dramatik och jag vilar upp i Trollhättan med ett lass Missisippi Mud Pie och en och annan semla. Nu börjar nedvarvning inför nedkomst och jag planerar en månads liggläge i soffan i hjälm och knäskydd för säkerhets skull. Jag ska se sjukt många dvdboxar, läsa all chiclit jag kan få tag på och baka kakor varje dag. Ah La Dolce Vita. 

Min mamma hävdar dock att jag ALLTID har ljugit för doktorn.

Här har det varit drama skall ni veta. Då jag haft ont i benet ett längre tag så bestämde min man att det antagligen var en superfarlig blodpropp som skulle kosta mig livet och tvingade mig därför att åka till vårdcentralen trots att jag ganska aggressivt vägrade. Kanske barnsligt iofs för proppar är ju läskiga saker såklart.
Nåväl, off we went och där skickades jag sedan vidare till Sahlgrenskas akut för att sitta av de obligatoriska timmarna i deras väntrum. Ett stimulerande sätt att spendera sin söndagskväll indeed. Dock har det visat sig att Preggon med onda ben tydligen har någon slags förtur i den svenska vården och jag fick kungligt omhändertagande och rätt så fort gick det också. Hann knappt äta upp allt gott jag införskaffat inför den förmodade vaknatten innan jag blev placerad på ett rum med brits och Icakuriren och allt möjligt skoj.

Här hände en lite märklig grej som jag eventuellt är ansvarig för och som fick Peter att bli så trött, så trött. När den gulliga läkaren tittade i min journal så konstaterade hon att det inte fanns så jättemycket på mig direkt förutom besöket på akuten 2009 då jag hade skadat rygg och ben.
"Ja det var ju då du hade gjort dig illa i den där boxningsmatchen" sa hon.
"Eh va?"
"Ja boxningsmatch står det här"
"Allvarligt...ser jag ut som en boxare?"

Ja men så stod det iallafall. Och det är lite märkligt då jag tydligt minns att orsaken till besöket var att jag med ischias i klacksko snubblade mycket ovärdigt på bussen. Visst fäktade jag och så, självklart...men någon boxningsmatch kanske man inte skulle kalla det.

Meeeen...det kan vara som så (och det var därför Peppe blev så trött) att jag kan ha en viss benägenhet att snacka en del och skämta lite i situationer som känns lite stressande eller jobbiga, så det kanske, kanske, eventuellt, möjligtvis kan ha varit som så att jag nämnde något om en boxningsmatch när den läkare jag träffade vid det tillfället frågade om vad som hänt. Men hallå...jag låg med rumpan i vädret i fultrosorna och ville väl lätta upp situationen lite. Jag var hyfsat lös i hullet redan då så jag tänkte väl inte att han skulle gå på det. Han var ju läkare= förmodat smart. Han om någon borde väl känna igen en boxare och kunnat se att jag inte riktigt höll måttet för det epitetet. Och jag tar för givet att jag sedan berättade om vad som verkligen hänt men kanske hade han slutat lyssnat då. Jag babblar ju en del som sagt.

Det skulle varit som om förlossningsläkaren verkligen trott på att Spiggens pappa egentligen var en apa från Borås djurpark vilket jag hög på lustgas sköjade lite om när de berömde Spiggens imponerande hårväxt som nyfödd. DET var det ju ingen som trodde på..även om ingen skrattade... (Och Peppe blev trött även då)

För sannolikhetsgraden är ju typ det samma menar jag.

Nåväl. Läkaren i söndags hade i alla fall lite humor och jag lyckades slingra mig ur det på något sätt.
Och någon blodpropp var det givetvis inte heller, vilket konstaterades efter 117 prover, undersökningar och ultraljud. Om ni undrar var era skattepengar har gått har ni här svaret. De har gått till mig.
Tack hörni.

Om tiden på akuten känns lång kan man alltid låna någon av deras spännande bladvändare att fördriva tiden med.