Trädgårdsångest

Ni vet en där känslan folk alltid pratar om att det känns som man egentligen är en bluff och bara väntar på att någon ska komma och upptäcka en.
Känslan av att man inte har en aning om vad man pysslar med.
Sedan vi blev med trädgård lever jag i den dagligen. Det är inte känsla ens utan mer en absolut vetskap.

När vi köpte/byggde hus så ingick trädgård. Perfekt för oss som inte har en susning om klimatzoner, jordtyper och vad som trivs i olika vädersträck.
Så vi fick en trädgård med gräs och häck och en vacker liten magnolia och 17 olika buskar odlade i en slänt. Sedan fick vi en förteckning på 7200 olika växtsorter odlade i området utan en ledtråd om vilka av dem som finns på just vår tomt. Jag vet fortfarande inte. Något kan vara fläder och några taggiga saker borde ju vara rosor men där finns också några höga, rangliga rankor som är helt oidentifierbara.Havtorn? Sälg? Vass? Drivved?
Snillen spekulerar för fullt här hemma där en blind leder en blind.
För trots ovissheten ska det ju skötas förstås.
Häcken är tydligen en liguster fick jag vet av någon granne. Mycket svårt att se om man jämför med bilder. Och hur klipper man en sådan då? Ja, på andra året alltså. Det kan ju skilja sig. Det vet ju varenda barnunge. Jaha då försöker vi väl ...
Sedan beskär vi rosenbuskarna...Peter kan du kolla om björken där borta har musöron?
Lägg nu för fan snittet 45 grader så att vattnet kan rinna ut. Mmhm..japp. Klipp, klipp.
Men fan Annika, ropar Peter och viftar. Du skulle beskära! Inte stycka dem. Det är ju bara stumpar kvar. Vi får rosor år 2023.
Om det ens var rosor älskling. Kanske var det en kaktus.

Och jag kollar Youtube och olika bloggar och får hela tiden känslan av att det ser för lätt ut. Som att de döljer något för mig. Det är bara att klippa säger den härligt väderbitne trädgårdsmästaren i jeansskjorta och skomakartumme och kör händerna i jorden.
Men sedan kryper det naturligtvis fram att det ska klippas ovanför tredje utåtriktade knoppen i skymning en fullmånenatt. Om man är i klimatzon 2 alltså. Annars en molnfri onsdagsförmiddag mellan klockan 10-11:30. Typ så. Men sånt känner man ju. Vet man liksom bara.

Jag vet...alltså VET, som i att jag har papper på, att jag är normalbegåvad, men jag känner att det är en smula övermäktigt. Men jag gör ändå och hoppas på att något överlever. Och att det vi får ihop något så när passar ihop med varandra och pollinerar varandra på något lämpligt sätt.
Skam den som ger sig

Smacks framför påstådd ligusterhäck.
Nyklippt.
Den ska bli tät tydligen
Får se.