Det som är livet

Tiden mellan hämtning på dagis och Spiggens sänggång är helig tid och det bästa jag vet. Redan när jag hämtat vagnen och är på väg mot förskolan får jag liksom myror i kroppen och jag kan inte gå den korta sträckan fort nog. Ni vet, sådär som när man skulle träffa någon som man är så nykär i att man inte pallade vänta på hissen utan var tvungen att ta trapporna upp i stället. (Peter bodde på fjärde våningen på den tiden, så det var så jag höll mig smal. Nu för tiden åker jag hissen, tråkigt nog.)

Väl på dagis älskar jag att smyga på Spiggen innan han upptäcker att jag kommit. Se hur han skuttar runt, vattnar gräset och sparkar boll. Och så plötsligt ser han mig och blir lika glad som jag och så är det familjelycka och dragspel och fioler.
Sedan har vi 3 timmar att göra vad vi vill med så länge vi får in en middag i det hela.
I går klarade vi av den i rekordfart och gick sedan ut för att ta vara på solen, så där som man ska. Så vi gick hand i hand ner till glasscaféet och köpte glass och gick sedan vidare mot lekparken. Vi blåste maskrosdunbollar, pratade om bussar och kollade hos grönsakshandlaren om det kommit in några fina jordgubbar. Spiggen bestämde att vi skulle ha maskrosor bakom alla öron för det är modernt.
Sedan gick vi hem och duschade bort sanden från fötterna, käkade macka och kollade på Myth busters. Mycket fräcka maskiner.
Tillslut fick Spiggen jamaren på, blev lagd på fluffad kudde och somnade pronto.

Ingen cirkus, inga extravaganser men en riktigt bra, vanlig dag.
Det är ju det som är livet sa prästen. De vanliga dagarna.

Alltså detta barn. Jag må vara partisk men undra om det ändå inte möjligtvis kan vara världens sötaste onge
Rent objektivt alltså
Jag, Peppe, moster och mormor sitter i juryn.
Vi är väldigt överens.