Blodsockerfall

En sak jag absolut inte klarar att hantera på ett vuxet vis är kraftiga blodsockerfall. Det går bra till en viss nivå men träder jag över en gräns så är det absolut kört. Då blir jag arg, ledsen och livet känns meningslöst. Tyvärr är det inte lätt avhjälpt då jag också tyvärr helt förlorar förmågan att skaffa föda. Jag blir lika obstinat som Spiggen. Inget skall jag äta. Nähäjdå det går bra ändå. Ofta blir vi lite ovänner här hemma då och det är ganska förståeligt. Jag är en bebis.

Idag när detta hände bestämde jag mig dock för att det enda som gick att äta var våfflor och spatserade ut i köket för att grädda mig några.Kände mig mycket handlingskraftig. Detta precis efter jag nekat Peter att servera mig pizza, mackor, pannkakor och filmjölk då det innehöll för mycket kolhydrater vilket skulle ge mig ett plufsigt utseende på bröllopet. Fast jag VET att Peter tyckte att jag var en idiot så kunde han ändå hålla sig från att tappa det på mig, utan frågade bara försiktigt om jag inte trodde att våfflor skulle skapa någon besvärande plufsighet. Det trodde jag inte.

Och efter ett par våfflor blev jag som ny igen. Humöret återvände på 3 minuter och jag kunde åter bete mig som en vuxen människa bör. Balanserat.
Sen förstår jag ju naturligtvis att man visst blir superplufsig av våfflor. Plufsig och fluffig. Jajamen.
Men också glad.

Mat för en dam