När allt är som det alltid har varit.

Ikväll är jag lätt som en fjäder i steget om än lite ostadig på foten p.g.a betydligt färre glas vin än vad man skulle kunna frestas att tro. För ikväll har jag träffat en av mina allra käraste vänner som bor så långt ifrån mig som det är möjligt. Så långt ifrån att de t.o.m. har en annan årstid där nu. Men nu är hon här och vi har inte setts på tre år. Trots att vi är närmare än tummen och långfingret så har hon aldrig träffat Spiggen och hennes dotter som idag är en stor tjej, var bara några månader när vi sågs senast. Tyvärr hade vi inte tid att ha någon playdate idag heller, men vi hade tid att fika, dricka vin och äta tapas. Och prata som om vi aldrig varit ifrån varandra mer än en vecka. Hade jag inte vetat att det bara var en vecka tills nästa gång vi ses igen så hade jag varit ledsen nu. På det där sättet som man är när man skiljs åt och vet att det är evigheter tills man ses igen. Tre år är sannerligen en evighet. Men är man riktiga vänner spelar tid ingen roll. Det är alltid en tröst.