onsdag 22 maj 2013

Blodsockerfall

En sak jag absolut inte klarar att hantera på ett vuxet vis är kraftiga blodsockerfall. Det går bra till en viss nivå men träder jag över en gräns så är det absolut kört. Då blir jag arg, ledsen och livet känns meningslöst. Tyvärr är det inte lätt avhjälpt då jag också tyvärr helt förlorar förmågan att skaffa föda. Jag blir lika obstinat som Spiggen. Inget skall jag äta. Nähäjdå det går bra ändå. Ofta blir vi lite ovänner här hemma då och det är ganska förståeligt. Jag är en bebis.

Idag när detta hände bestämde jag mig dock för att det enda som gick att äta var våfflor och spatserade ut i köket för att grädda mig några.Kände mig mycket handlingskraftig. Detta precis efter jag nekat Peter att servera mig pizza, mackor, pannkakor och filmjölk då det innehöll för mycket kolhydrater vilket skulle ge mig ett plufsigt utseende på bröllopet. Fast jag VET att Peter tyckte att jag var en idiot så kunde han ändå hålla sig från att tappa det på mig, utan frågade bara försiktigt om jag inte trodde att våfflor skulle skapa någon besvärande plufsighet. Det trodde jag inte.

Och efter ett par våfflor blev jag som ny igen. Humöret återvände på 3 minuter och jag kunde åter bete mig som en vuxen människa bör. Balanserat.
Sen förstår jag ju naturligtvis att man visst blir superplufsig av våfflor. Plufsig och fluffig. Jajamen.
Men också glad.


Mat för en dam


3 kommentarer:

  1. Hahahaha, jag blir exakt likadan! Kan öppna kylen 200 ggr och stirra hålögt in (utan resultat såklart) gå vidare till skåp, lådor och övriga skafferiutrymmen för håglöst rafsande kring ris och gula ärtor, sucka djupt av missnöje, återvända till soffan. Upprepa från start.

    Och du behöver inte oroa dig för våfflorna. Enda stället man blir fluffig på är i själen!

    SvaraRadera
  2. En lycklig kvinna är en vacker kvinna! :)

    SvaraRadera
  3. Det där beteendet har jag också. Tyvärr. Men sedan jag började skippa kolhydrater i möjligaste mån och slutade träna så går det bättre ;-). Förr hade jag kunnat svälta ihjäl om inte någon räddat mig. Är inte säker på att jag överdriver ;-).

    SvaraRadera