Hur man bäst skaffar såväl karies som övervikt.

Nu har vi kommit hem från helgens alla jippon. Först var vi en sväng ut till Peter föräldrar för att hälsa på lite och sedan tog vi picket och packet och drog till Trollhättan. Min syster var hemma också vilket var extra roligt och vi ägnade helgen åt det vi gör bäst. Inmundiga onyttigheter. Det kan inte hjälpas. Om vi i vår familj har dålig karaktär en och en så är vi en hopplös skara när vi kommer tillsammans. Men hallå. Vi har en far som utan att blinka kan äta 5 semlor på raken. Det är gener helt enkelt. Så på lördagkvällen firade vi min syrras nya jobb med skumpa och bananstubbe. Sedan bröt vi arm. Varför inte? Jag har alltid varit sjukt svag och min syster alltid väldigt stark, men med hjälp av Spiggen har jag övat upp min högerarm något och imponerade sålunda på hela församlingen. Pappa visade dock att man fortfarande kan räkna med honom i tuffa styrkeutmaningar och vann naturligtvis samtliga matcher. Mamma och Peter ville inte vara med. Oklart varför.

Tårta nummer 1 då. Fin på alla sätt och väldigt festlig.

Söndagen ägnades åt Fars dag, Spiggens 1 årsfirande och vårt bakprojekt, som gick rätt så bra och gav mersmak. När vi gått igenom strategi, upplägg och arbetsfördelning, samt gjort en swotanalys på projektet, så skred vi till verket. Eftersom vi är glada (relativt) amatörer (definitivt) så får vi anse oss nöjda. Spiggen tyckte den var smaskens i alla fall även om den var så söt att tungan krullade ihop sig. Ikväll får vi nog borsta tänderna med stålull.

Far firade vi med en marsipanlimpejulkalender och rosor i rött och vitt eftersom det är pappas favoritfotbollslag Halmias färger. Och sedan sjöng vi naturligtvis Halmias kamplåt tillsammans och det var så vackert att det inte lämnade ett öga torrt. Spiggens far fick lite rakcreme och såna saker eftersom Spiggen sätter stort värde på en god hygien.

Sen åkte vi hem.

Så var det med det.

Resultatet av bakprojektet

Lite knölig och så, men vem är väl inte det?

.

Spiggen tyckte det hela var högtidligt och väntade tålmodigt på sin bit.

Låt helgen börja

Jag har varit så otroligt trött hela dagen att jag likt the white stripes inte vetat vad jag skall göra med mig själv. Spiggen är inne i någon slags fas som jag hoppas något gott skall komma ur. Den yttrar sig genom en förkärlek till mycket höga (och ljusa) skrik samt genom enorma raseriutbrott när han inte får sin vilja igenom. Typ att han inte kan ha sin hand i mitt mjölkglas, samtidigt som jag dricker.Eller att han inte får slå mig det hårdaste han kan i ansiktet med en fjärrkontroll. Sådana saker. Han lever ett hårt liv, Spiggen.

Så när Peter äntligen kom hem så var jag tvungen att åka in till stan en stund för att finna mig själv igen. (Vem har tid med ett halvår i Indien för sånt). På en timme fann jag både mig själv, ett par snygga stövlar som nog snart kommer att finnas i en garderob nära mig, samt 4-gott på

Östra Hamngatan som ju är Göteborgs snarreställe nr 1. Där gick jag loco en stund och lyssnade på familjer med lite större barn som var där för att bunkra inför fredagsmyset. Blev varse om att Spiggens jobbiga period nog inte direkt kommer att gå över utan snarare bytas ut mot något ännu mer delikat ju mer verbal och mobil han blir. Upplyft av dessa glada tankar fyllde jag på påsarna till bristninggränsen och åkte hem.

Helgen kommer gå i släktens tecken då vi ska socialisera med båda sidor av familjen. Vi ska fira Spiggens ett årsdag lite till och jag och min syrra skall ge oss på ett tårtbak av det mer avancerade slaget.

Så nu har jag köpt sugarpaste och ätbar målarfärg och lite allt möjligt. Skall bli sjukt roligt.

För att ladda gick jag in på den här sinnessjukt, fantastiska tårtbloggen, fick prestationsångest och dåligt självförtroende men vilken inspiration!!!

A, men något sånt här hade jag kanske tänkt att vi skulle göra.

Vi har inte så mycket tid nämligen så vi fick välja något enkelt.

Bild lånad från http://www.toxel.com

Försäkringskassans lite svårare case

Jag tror på spöken och sådant, javisst. Skulle aldrig våga sova själv i ett gammalt slott med riddarrustningar som skramlar olycksbådande vid tolvslaget.

Däremot så tror jag nästan aldrig på själva spökhistorieberättarna. De som träffat spöken i form av gummor på stigar, gamla släktingar vid kylskåpet och sjungande barnkörer i källaren. Tror helt enkelt att folk snackar en massa skit, att de ser saker och sedan lite för lätt tar till en onaturlig förklaring. Tror på naturliga förklaringar. Gillar naturliga förklaringar eftersom detta ämnet skrämmer upp mig lite. Men, men.

Vi bor i ett roligt hus där ljud inte verkar färdas i de naturliga riktingarna. Det låter t.ex. alltid som att det springer barn på vinden. Vi bor högst upp nämligen. Även mitt i natten hör vi detta ibland. Men de enda barn i huset är Spiggen och en pojke i tvåårsåldern på en våning längre ner. Och så knackar det i väggarna också. På de sidorna som går mot huset bredvid. Ett annat lägenhetshus. Och jag tänker att det borde vara ganska tjocka väggar där. Detta har dock aldrig skrämt mig det minsta för att jag tror verkligen att ljuden kommer från huset bredvid och att det är vi som hör fel. Att det låter som det kommer ovanifrån o.s.v. Men jag känner att hade någon av de där tanterna (för det är nästan alltid tanter) som vid massa olika tillfällen har berättat om sina spökhus och om vinflaskor som plötsligt tar slut, bott här så hade detta kanske också blivit stämplat som ett spökhus. Den tanken är spännande.

Men en tanke som är ännu roligare är om det verkligen skulle vara spöken. De knackar och knackar och springer sig alldeles törstiga på vinden. De ligger i helt enkelt. Med noll respons. Mer typ:

"Hör du vad det springer på vinden nu igen Peter?"

"Ja det är ett fasligt rännande på de där barnen i huset bredvid. Gud vad de får vara uppe sent. Oansvarigt. Godnatt"

"Godnatt"

Då måste man som spöke bli lite less menar jag. Som när man själv gjort något bra på jobbet som ingen lägger märke till. Då tar man i lite till och det är vanskligt. Inte bra i längden och kan leda till utmattningssyndrom.

Så snart har vi utbrända, sjukskrivna spöken här i huset. Stackarna. Kanske kan de börja med Thai chi eller något för att varva ner.

Jag som är mammaledig och har tid, får väl hjälpa dem med alla blanketter

och sånt,kan jag tänka.

Bild lånad från:http://emis.myshowroom.se/?p=8127

Husmor levererar

Om de var goda? OM de var goda!!!

Och så här gör du!

Leilas asmumsiga Tekakor.

Ingredienser:

5 dl mjölk

(jag valde lättmjölk eftersom jag bantar)

4 dl havregryn

½ msk salt.

1 msk ljus sirap

150 g smör

25g jäst.

(Jag råkade ta 50 g, gjorde inget men följ receptet du.)

8-9 dl vetemjöl

(jo tjena. Det krävdes mycket mer. Hur mkt mer? Ja, säg det. Mer.)

Värm mjölken till 50 g

(men orka mäta temp. Den skall vara varm helt enkelt)

Blanda med havregryn, sirap och salt och låt svälla i 20 min

Smält smör och blanda i

Smula i jästen och rör om

(Men känn för guds skull på tempen innan så att det är fingerljumt,

annars blir det tråkigt sedan)

Tillsätt mjöl, lite i taget och veva runt till en lös deg.

(Men dock en deg, ingen smet)

Jäs under bakduk till dubbel storlek. Ca 30 min.

Ät något gott under tiden. Kanske juleskum.

Sätt ugnen på 225 g

Knåda degen på mjölat bakbord eller där du får plats.

Forma 12 bollar

Kavla ut bollarna till 1 cm tjocka kakor

Nagga dem med gaffel

Jäs igen. Det är ett evigt jäsande. 30 min.

Grädda i ca 10 min.

Tag ut.

Gör dig genast en macka med extrasaltat smör, ost och marmelad.

Käka upp.

Gör en till.

Skölj ner med julmust även om det bara är november. Var lite rebellisk.

Ahhh

Ps: Om du inte äter upp alla direkt så frys ner resten omgående.De torkar fort och det är ju synd på så rara ärter.

Måndagsutmaningen.

Herregud.

Glömde ju nästan bort att utse vinnaren i måndagsutmaningen. Kanske för att intresset var svalt denna gången. Det VAR väl inte för att det handlade om gärningar för andra istället för dig själv? Ha?

Nä, jag erkänner att denna utmaning var svårare och jag erkänner att jag knappast själv räddade världen.

Men, men.

Carolina. Jag tycker du förtjänar vinsten denna gången. Du ansträngde dig och det var fint.

Du skall få en liten present av mig du.

Nu stretchar vi ordentligt inför nästa omgång som är om några veckor.

Bild lånad från:http://metrobloggen.se/traning/

Busschaufför= glatt humör?

Kanske är det annorlunda i andra städer men i Göteborg tillhör, tycker åtminstone jag, busschaufförerna ofta ett sorgligt släkte. De älskar att utöva makt. Nu är väl deras makt inte så stor men kanske är det just därför som det uppenbarligen känns oerhört gött att få köra iväg just när någon stackare löpt gatlopp och tillslut med knallrött nylle och andhämtning som ovärdigt skvallrar om usel kondition, kommit fram till bussen och med knappen försöker öppna bussdörren utifrån. Chauffören kan då helt provocerande ha låtit bussen stå kvar extra länge på hållplatsen för att ingjuta hopp om att denna gången kanske man ska hinna och att det därför kan vara värt att springa så fort att stora kroppspulsådern är hotad. Den stackare som jag beskriver är, som ni säkert misstänker,inte sällan jag. Men jag ser det hela tiden även drabba andra. Svin tänker jag då och knyter näven i fickan.

Till deras försvar skall sägas att det var helt annorlunda när jag var gravid. Under mina springmarscher har jag ögonkontakt med busschauffören eftersom vi kommer från var sitt håll men sedan skall åt samma liksom. När jag var gravid sprang jag i en hastighet av ungefär 1km/år och rörelsen gick typ mer från sida till sida än explosivt framåt. Men då kunde bussen stå en halvtimme om det skulle behövas så att jag kunde lunkspringa i godan ro. Och ändå bjöds det bara vinkningar och leenden när jag tillslut kommit fram. Det var tider det.

MEN..igår hände något fantastiskt. Det var det vanliga scenariot med fulspring och tung andhämtning och en buss som åker i ögonblicket jag kommer fram, trots att den väntat och stått och brummat på busshållsplatsen i evigheter. Inget ovanligt på det sättet. Men när jag då stannar, slår ut med armarna, sådär som man gör, och skall sätta mig för att vänta på nästa, händer det otroliga. Bussen kör kanske 5 m. för att sedan stanna och öppna dörrarna igen....När jag (tacksamt)går på ropar han. "Haha jag skojade bara.Det skall löna sig att kämpa här i livet"

Och så skrattade hela bussen och allt blev trevligt, käckt och glatt.

Så kan det också gå till.

Epilog:

Karma fann förhoppningsvis busschauffören och när han kom hem så hade hans fru lagat hans favoriträtt, kanske någon trevlig gryta. Och så fick han en öl till. Fast det bara var onsdag. Det var han värd tycker jag.

Spiggen bryr sig inte nämnvärt om busschaufförer och deras beteenden.

Det han bryr sig om är en god munhygien.

Supermum

Men titta här Spiggen. Mamma har kokat lite sötpotatis åt dig. Och paprika som du gillar så mycket. Varsågod. Men lite tur så får du vacker sångröst också. Dessutom kan du vara glad för att vi fortfarande har någonstans att bo. Det satt lite löst det där ett tag.

Recept:

Skala en sötpotatis omsorgsfullt. Dela i fina bitar så det skall bli färdigt fortare.

Lägg ner en bit noga tvättad paprika.

Häll på vatten. Inte onödigt mycket utan just så det täcker.

Salta INTE. Bebisar skall helst inte äta salt.

Sätt på högsta värmen på spisen.

Sätt dig i ett annat rum och surfa ohämmat på olika bloggar, Tradera..ja vad du har lust med och vad som får dig uppslukad.

Prata sedan ett långt telefonsamtal med din mamma.

Ta en dusch när du ändå har humöret uppe.

Rusa ut ur duschen när brandlarmet går.

Tag av från plattan för si nu är det färdigt.

Servera med korv.