Onsdagsburr

Det är lite burrväder nu. Men det gör inte så mycket.
December är ju som gjort för hemmamys och med lite tända stjärnor, Yankee Candles juldoftljus och ett halvt paket Texas pecanglass så klarar man väl lite regn och snålblåst om det kniper. Speciellt när man har massor av Downton abbey-avsnitt att kolla på kvällarna igenom.
Då är det inte så jobbigt.

Sedan sist

Jag har inte dött eller så. Inte då. Snart är jag på banan igen. Det är bara som jag är inne i en period av att liksom vända mig inåt och överhuvudtaget inte göra mer än vad som absolut krävs. Kanske är det gravidhormoner, kanske är det hösten, men inget har känts sådär sanslöst motiverande på sista tiden. Och jag kan bara inte förmå mig till aktivitet. Ids inte, som mamma säger.

Men det händer saker. Inom mig händer det en hel del.
Jag har ju alltid tyckt om att tänka och sånt. Grubbla liksom. Och ibland ligger svaren så nära och självklara. Men på sista tiden är det som om gamla färdigtänkta frågor dykt upp igen och att jag plötsligt sett saker från en annan synvinkel. Tvekat på sådant jag tagit för givet och funderat på själva stommen av det jag trott varit jag. Sett nya sidor av mig själv och andra och det har på många sätt varit som om börja om på nytt.
Som när man en gång skaffade sig sina egna åsikter och övertygelser. När alla tankar liksom var nya.
När man bestämde vad man skulle tycka om kärnkraft, abortfrågan och melodifestivalen.
Och när man bestämde sig för vad man själv var. Och vad hon och han var. Och hen.

Sedan höll man lite fast vid det där även när motargumenten käftade bättre och högljuddare än vad ens öronproppar klarade av.

Och så plötsligt så känns det som jag blivit omskakad och kastad tillbaka på ruta ett igen. Där allt återigen ifrågasätts. Allt har dragits fram ur lådor och gömmor och slängts i en enda hög. En stökig en. Och när man ignorerat röran ett tag, bara blundat och klivit över högen, så får man tillslut börja städa.
Det tar ett tag. Jag dammar av gamla föreställningar och ställer tillbaka vissa där det stod på mina inre hyllor, medan annat slängs. Eller skänks bort för all del. Om någon nu vill ha det.

Men det mesta ligger kvar i mitten där jag inte har en aning om vad jag skall göra med det. Vet inte om det är snyggt eller fult, om det luktar illa eller pikant eller om det är modernt eller hopplöst 2003.

Där ligger det och väntar på att jag ska ta upp sak för sak. Tanke för tanke. Varje åsikt och varje känsla. Ömsint sätta tillbaka det som är fint och det som fungerar, laga det som är lite trasigt och slänga det som känns passé.

Kanske blir det på så sätt plats över för något nytt. Jag hoppas det. Det vore spännande.
Men detta tar kraft kan jag säga. Och tid.

Det kanske är därför jag inte har så mycket att skriva. För jag vet inte vad jag tycker. Om nåt. Ännu.

Herregud. Det MÅSTE vara gravidhormoner. Jag får skicka en fråga på "familjeliv" och se om någon känner igen sig.

I alla fall. I brist på fler ord kommer här en liten bildkavalkad om vad jag gjort sedan sist.

Träffat Gullegoj

Bakat fula men goda lussekatter och bränt somliga

Gått promenad med älskad vän och älskad Gullegoj

Åkt buss

Käkat lyxfudge

Vabbat

Fått en vän

Skaffat ölmage

Släta bullar

När jag hämtar Spiggen på förskolan så är han alltid nästan på gränsen. På gränsen till för trött, hungrig och till att bryta ihop i allsköns galenskap. Det kan alltid gå lite precis hur som helst det där. Ibland kommer vi hem på 10 min. Ibland står vi kvar efter midnatt och kämpar med stövlar, overallen och 7000 teckningar. Känns det som.

För att undvika den värsta eftermiddagsmisären och för att skapa mysig hemgångskänlsa så har jag börjat ta med en slät bulle och en skvätt mjölk till honom som han kan kalasa på i vagnen.
Nästan varje dag får han detta och det kanske man kan ha åsikter om eftersom det är ju socker och en möjlig förstörd aptit och annat hemskt som man verkligen, JA VERKLIGEN kan uppröras över om man känner för det. Men så gör jag. Ibland glömmer jag och då är risken för dålig stämning stor.

Så igår kväll så slängde jag ihop en egen sats slätisar så att vi skall vara kittade för ett tag. Efter att jag huggt in på dem som kvällsmat så finns kanske inte kvar så många som man kanske hade kunnat tänka sig men ändå. Mången vagnpromenad är räddad.

yum

Tebjudning a la Spiggeriet

Åh vad det är skönt med helg alltså. Peter och jag tar ju alltid en sovmorgon var och idag låg jag till sängs till 11 typ. Tills jag hörde Spiggens röst i trappan "Sover mamma nu hela dan?"

Det är mysigt att bli väckt av Spiggen. Idag kom han med frukost på sängen. Det var med nya pippiservisen han fått i treårspresent och med en filt som tilltugg. Smaskens.
Spiggen hällde och hällde i kopparna, serverade mjölk och socker. Värmde te på "spisen" när han tyckte det var lite svalt, blåste på det och såg till att dryckesupplevelsen blev maxad liksom.

Speciellt när han kikade ner i tekannan och glatt ropade; "DET ÄR BAJS I DEN!!

Gött. Då blir man extra sugen.

För att främlingar är vänner man inte känner.

Idag fick jag det bästa tipset någonsin, om en facebookgrupp som jag tidigare inte känt till.
Den heter Matkassen och där hjälper man barnfamiljer i ekonomisk kris. Bor man i samma stad så kan man köra dit mat, barnkläder eller vad nu de behöver och bor man på annan ort så kan man skicka presentkort, kläd och leksakspaket.

Den här sidan lämnar mig varm och mjuk i hjärtat och med tro på människan. Casen som läggs upp får oftast omedelbar hjälp då människor runt om i Sverige verkligen knäcker sig för att hjälpa till. Det är så underbart att läsa breven från familjerna som fått hjälp och se vilken kraft och energi människor lägger i detta.

Nu vill jag tipsa vidare om detta. Både till er som vill hjälpa och till er som behöver hjälp eller känner någon familj som behöver. Detta är verkligen helt fantastiskt.

Kom igen vänner. Nu visar vi att vi bryr oss.

Spiggen 3 år. Eller: "Vad tusan hände?"

Spiggen fyller 3 år idag. 3 år!!! Vart tar tiden vägen o.s.v?
För första gången var detta något han kunde se fram emot och han har varit sjukt pepp i en vecka typ. Frågat varje dag om det är IDAG han fyller år och om han kommer få en buss och sådär.

Och idag var det. Vi var hemma hos mormor och morfar i Trollis och Spiggisen blev kungligt firad med fika på sängen, paket i för stora mängder naturligtvis samt en tårta som han överhuvudtaget inte smakade på. Han hade lite annat för sig liksom.

Vi gjorde vårt bästa för att dagen skulle bli så lyckad som möjligt men vet av erfarenhet dock att man inte skall knäcka ihjäl sig. Blir det för maxat kan det lika gärna sluta i tårar och förvirring. Tror att det blev lagom idag och efter ett bad med den nya, fräcka motorbåten och en drös varma pizzabröd (Det godaste han vet typ) till kvällsmat meddelade han att han ville gå och lägga sig. Gott så.

Vi är också sjukt trötta. Man blir det av att fira det bästa man vet. Spiggar.

Shaun the Sheep-tårta. Eller Chåmpa sit, som Spiggen säger..

En gnutta gös.

Min man har börjat utveckla en trevlig sida som skulle kunna kallas matlagningsintresse. Tidigare har denna egenskap varit helt outvecklad hos såväl hona som hane i denna relation vilket har inneburit mackmiddag i nio fall av tio. Inte mig emot visserligen men jag har hört någonstans att tekakor inte är menat att ta upp 90 % av kostcirkeln och att en och annan vitamin inte direkt hade skadat mig.
Men men..hittills har detta ignorerats och det har varit frid och fröjd och frukostmat vid dygnets alla timmar. Men nu finns det någon som börjat knorra och tycka att det är "tråkigt". Att det är fel att Spiggen är den enda som äter riktig mat. (Om nu fiskbullar, blodpudding och annat bös han gillar kan räknas som mat). Så numera vankas det faktiskt mat ibland. Än så länge går det ganska långsamt men flera gånger i veckan blir det nu middag med temperatur över 35 grader.

Härom dagen lagade han gös. Självfiskad dessutom. Det är fett avancerat. Jag kan dock erkänna att jag var skeptisk. Åt gös på någon bättre restaurang i Borås för någon evighet sedan och kan inte påstå att jag varit superfrestad sedan dess. Dy är inte min favoritkrydda. Jag mumlade något om insjöfisk i kombination med graviditet men Peter var förberedd för det argumentet och kollat upp att det minsann var okej. Så det var bara att gilla läget.  Man dissar inte en gös. Det är den dyraste fisk man kan få tag på om man lägger med kostnaden för Peters alldeles utomordentligt kompletta fiskeutrustning.
Dessutom skulle han blivit ledsen, Peppe, och det ville jag såklart inte.

Så han lagade och stekte och donade och slängde sedan fram en tallrik med den smarrigaste firre jag smakat. Helt otroligt och jag var i chock. Gösen var perfekt stekt, helt utan ben och föll i sär som om det var Mannerström själv som hånglat upp den. Strösslad med bacon och serverad med en parmesan och charlottenlöksås så var den inte bara fantastisk utan rent av minnesvärd. På ett bra sätt.
Bättre än tekaka, nästan. Heja!

Färgglatt och fint dessutom. Trevnad.

Vikten av vinterkläder

Det är mycket som skall handlas nu. Spiggen är kittad för vintern med ny overallsing, fleecefodrat regnställ, mössor, fuskpolos, underställ, fleeceset, varma vinterkängor, ännu varmare vinterkängor o.s.v o.s.v i all oändlighet känns det som. Han är dyr i drift Spiggisen, den saken är klar. Men det är skönt att veta att han är rustad för både slask- och vargavinter. Han är ju det finaste jag har och allt det där..

Det gör därför ruskigt ont att läsa om alla barn som flyr undan krig och katastrofer helt utan nödvändiga kläder som behövs för att klara kyla. Barn som redan är så omänskligt utsatta och som dessutom riskerar att frysa ihjäl. Det är inte klokt. Jag ser bilderna på Unicefs hemsida på barn på flykt från konflikten i syrien. Små barn. Spiggar. Andras Spiggar. Allas Spiggar. Och jag kan inte förhindra lidandet.

 Men i Unicefs gåvåshop kan man köpa vinterkläder. Ett paket med pyjamas, overall, sockar, vantar, mössa, skor..ja ni fattar. Ett kit. Till en kall onge. Inte till ens egen, för det finns andra webshoppar som ni vet, men till någon annans. Tänk att vara förälder och inte kunna förhindra att ens barn riskerar att frysa ihjäl. Hur tacksam vore man inte för hjälp? Så ikväll värmer jag en unge och förmodligen också ett mamma/pappa-hjärta.

Kan inte ni också, snälla? Länk finner du här

Världens Spiggar, allas ansvar.

Äntligen med pysselrum

Det börjar arta sig i flyttkaoset och vi har bara en ynka flyttkartong kvar. Den är full av tavlor och lär få stå i vardagsrummet (Förlåt jag menar Loungen) tills våren 2016. Men annars: Uppackat. Det var väl inte så illa pinkat. Visst saknas det lite möbler här och där och vissa saker passar väl inte så bra där de står men på det stora hela så är det förvånansvärt beboeligt. Lite stökigt möjligtvis om man ska vara noga.
 Mest asnöjd är jag med arbetsrummet där vi skaffade var sitt skrivbord och där jag nu äntligen fått en arbets- och pysselhörna vilket glädjer mig enormt. Köpte mig en hurts också så jag kunde ha pryttlar, klistermärken,tejp, sygrejer och sånt där lättillgängligt. Vem vet när man vill slänga ihop en svårsydd kjol eller ett fint paket liksom.
Mitt pyssel om kvällarna dock varken slöjd eller paketinslagning utan tackkortsskrivning. Det har varit mitt dåliga samvete ett bra tag men nu har jag äntligen fått tummen ur. Dock orkar jag bara med en sisådär tre per kväll, för när jag skriver det finaste jag kan så får jag både puckelrygg och kraftig armkramp. Men ändå. Jag har startat jallafall.

Till och med presentpapprena fick en egen lya.
Jaja det är lite mörkt. men ni fattar. Bord, stol, presentpapper.

Cravings och smygätning

Det där med gravidcravings är en intressant sak, tycker jag. Innan jag blev gravid så vet jag inte om jag trodde på det där så mycket. Tänkte nog att det mest var en ursäkt att få äta sjukt mycket snask och sånt. Vem kan neka en gravid kvinna med cravings liksom. Och jag hade aldrig hört någon som på riktigt diggade murbruk och damm och allt vad man hört.

Och så har det nog varit mestadels för mig också. Jag äter sjukt mycket mackor t.ex. På det vitaste av alla vita bröd. Men det har jag ju alltid föredragit egentligen. Hade jag fritt fått välja kost med bibehållen hälsa så hade nog naanbröd och pizzadegsbröd stått för 85 % av det totala matintaget.
Samma som det gör nu alltså.

Men sedan hände det det där med mjölken som någonstans i mitten av Spiggraviditeten började bli något som på allvar påverkade vår hushållsbudget. Vi släpade hem säkert 15 liter i veckan varav jag drack 14 av dem. 2 liter om dagen. Guuuuuud så gött. Och jag minns den där känslan av att slita upp paketet och nästan inte palla ta fram ett glas för att jag var så katastrofalt sugen. Och sedan få klunka som någon som gått vilse i öknen. Visst, jag har alltid gillat mjölk men det där var inte riktigt normalt.

Jag har inte nått mjölksuget ännu. men jag väntar på det. Men nu har jag dille på en annan grej som inte heller känns som ett undantryckt begär utan som ett rent och skärt gravidbegär.

I need sushi.
Varje dag.

8 bitar nigiri. 4 lax och fyra avokado med så mycket sesam på som jag törs be om. Det har jag ätit till lunch varje dag i två veckor nu. Vet inte ens om jag tycker det är så gott. Efteråt mår jag nästan lite illa av det. Den sladdriga laxen och allt salt i sojan. Men det spelar ingen roll för klockan 12 var eviga dag så vet jag att jag måste ha´t. Kanske borde jag köpa Omega 3 eller nåt istället.

När det kommer till sushiätning är det ingen social aktivitet för mig utan något som jag måste äta på min kammare, då jag är helt fel och hopplöst pinsam. När folk får reda på att jag äter bitarna med kniv och gaffel så vill de inte dinera ute med mig. Dessutom doppar jag riset i sojan och petar kräset bort de äckliga noribanden som inte har någon annan funktion än att sväljas endast till hälften och fastna lodrätt i halsen så man får dra upp dem på ovärdigast tänkbara sätt. Så sushi får jag smygäta instängd på mitt kontor när ingen fräck ser på. That´s for sure.

Dagens omgång bjöd på snål sesamfrötilldelning.
Upprörd.

Höst i mitt hood

Mellan alla turer till Ikea och Jysk har Spiggen och jag även lagt några timmar på att bekanta oss i de nya miljöerna. Med 15 minuters vagnpromenad når vi både skogen och havet i det vackra naturreservatet. Alltså naturen ÄR bäst på hösten. I helgen har luften varit hög och klar och det har luktat mark och blad och hav. Ah.
Jag trivs redan så galet bra i mitt nya hood som är lugnt, vänligt och tyst. På natten hörs inte ett ljud och det känns som när vi är på landet.
Självklart skall ni få se bilder från huset också så småningom men innan vi kommit i ordning så känns det inte så uppvisningsbart så att säga...
Men det känns ändå som vi landat. Äntligen, efter ett helt galet år av projekt och planering av bröllop, lägenhetsförsäljning, husbygge, flyttar och barnalstrande.
Nu ska Peter bara byta jobb också och sedan är projekten slut för det här året och vi kan vila ut till slutet av mars innan det livslånga projektet småspigg går in i etapp två och blir allvar på riktigt.

Kvällens lite mindre ansträngande syssla bli att på snabbaste och effektivaste sätt käka en burk Ben & Jerrys jordnötssmörsglass. Samt kolla jättemånga Dexteravsnitt vilket är en sjukt osmart idé eftersom jag får sinnessjuka mardrömmar efteråt.

Anhalt Annika goes välgörenhet

Jag tycker att det är viktigt att ge bidrag. Jag dänger slantar i varenda bössa och stödjer Unicef, Childhood och Majblomman och sporadiskt även andra hjälporganisationer. Tycker att det känns bra eftersom jag är en feg, blödig människa som inte skulle klara 2 minuter med att på riktigt fejsa problemen, som de som jobbar aktivt i organisationerna gör. Jag skulle grina och snörvla och inte få ett jota gjort. Så det är bra att det finns andra,mer handlingskraftiga själar. Jag beundrar alla som är där det händer och vårdar, matar, skyddar och hjälper. Men jag antar att skänka pengar åtminstone är bättre än inget så får jag lägga min övriga kraft att vara en så trevlig person jag mäktar med i mitt eget lilla liv.

Men man kan ju inte engagera sig i allt, hur mycket man än vill och väljer man en gott ändamål så väljer man samtidigt bort andra.

Därför tycker jag om att köpa produkter som samtidigt ger en slant till något behjärtansvärt. Tycker det är praktiskt liksom. Och nu i Oktober finns ju sjukt mycket fina rosa prylar att köpa som stödjer bröstcancerfonden. Det är bra. En fin rosa kniv har jag sett. Och ett armband.

Upptäckte de rosa dammsugarna på Hemköp häromdagen och slog ju till direkt. 5 spänn mot cancer och jag får samtidigt sjukt snygga favoritkakor. That´s a deal. Välgörenhet i kombi käka kakor. Win win. Ju mer jag moffar desto godare människa är jag. Tar kartongen slut måste jag ju köpa en ny liksom.

I´m a saint for god´s sake.

Ta två- De är små.

Nytt i badrumsskåpet

Jag är en riktig hudvårdsjunkie och ganska kräsen på det området. Jag kan gå och strosa på Åhlens och NK i evigheter och nypa i tuber, lukta i burkar och upptäcka nya märken. Jag är naturligtvis också en fantastiskt offer för de stiligt vitrockade nyponrosorna som står bakom diskarna och luktar dyrt. Om de bara garanterar att de förstår min hudtyp och exakt vet hur jag skall få porslinshy på en vecka så bär jag hem det de förser mig med. Detta är mina senaste vänner i badrumsskåpet. Kiehl´s suktade jag efter när man typ bara kunde hitta det utomlands och de känns både som ett fotriktigt apoteksmärke och ändå lite fluffigt sådär. Så det kändes som ett klockrent val när jag fick slut på både natt och dagcremé.
Nattoljan läggs på med pipett. Det räcker nästan för att man ska kasta sig efter den.

Har provat några dagar nu och det känns riktigt bra. Trodde i början att jag var allergisk då det liksom pirrade och stack i huden de första dagarna, men de var nog bara aktiva i största allmänhet för nu har det gått över och jag är mjuk som en hästmule. Det kanske är för tidigt att säga om de kommer rock my world på lång sikt men så här inledningsvis så ger jag dem bra betyg.

Uppstånden

Ja hej hej.
Här finns jag som just kravlat mig ur grottan och åter, nästan plirande, upptäckt att världen finns kvar och är sig lik. Det är bara jag som varit borta. Ja alltså, jag har ju varit på jobbet och sånt men annars har veckorna sedan sist bestått av att gravidkräkas, magsjukekräkas och där emellan flytta lite grann och sånt. Firat pappas 75års dag också och förhört Michael Jacksons kock-som dök upp i mammas och pappas kök lagom till födelsedagsmiddagen-om spännande anekdoter.

Men huvudet.... I en låda i skogen.

Och kvällen liknar de flesta andra minus kräk som tur och trevligt är. Jag packar sporadiskt upp någon flyttkartong, äter såna där chokladsjöfrukter ni vet (Yum) och funderar på om jag skall inviga badkaret utan att kunna bestämma mig. Stora beslut.
Men det håller på att vända. Jag känner det. Snart är jag på banan igen, spirutuell som aldrig förr.

Tills dess kan ni få hälsa på den som gömmer sig bland valkar och inre organ.
Fett söt och troligtvis väldigt smart och liksom tidig med allt. Såklart.

Ni ser ju. Värsta A-barnet.

Söndag i karantän

Lite lätt meningslös dag. Duggregn, fesiga 17 grader och inte ens någon magsjuka att liva upp tillvaron med utan bara en sådan där dag efteråt...en karantändag. Men det är skönt att Spiggot mår bättre.
Det är något med magsjuka hos Spiggen som får mig att lätt tappa fattningen. Det är inte blöjorna eller det faktum att jag alltid råkar stå rakt i skottlinjen för kräks. Jag är inte så lättäcklad när det gäller min egen onge, men det är ovissheten. Att det som var ett rent och fräscht rum (eller bil, eller Gretaklänning) på en sekund kan förvandlas till en krigszon. Ett fullskaligt inferno. Utan förvarning. Särskilt som jag gärna får smarta infall som att Proviva blåbär är en lämplig dryck vid magsjuka. Så står man där som ett fån och undrar var sjutton man ska börja och om man kan smita ut bakvägen på något sätt.

Men strunt samma...Möjligtvis är ni inte lika intresserade av detaljerna som jag själv.
Spiggen har i alla fall hållits på gott humör under sin sjukdomstid genom att få fri tillgång till skruvdragaren. Eller "bojen" som han säger. Han har fixat och donat och bojat en hel massa saker. Bland annat havskräftor. Och ett glas med fanta.

Det var den helgen det. Alla helger kan inte vara som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.
Jag känner mig väldigt trött faktiskt...

Här är Spiggen som försöker se fräck ut med skruvdragaren. Hårding.

Magsjuka barn vill man alltid ha upp i maten. Vardagsspänning.

Har man inte spytt på Svenska hem så har man inte levt livet.

Nu är vi i Trollhättan på minisemester. Ja, alltså...vi bor i mammas och pappas hus när de är på riktig semester över helgen. Sånt man hör att andra åker på..ja typ utomlands och sånt. Men vi är inte så kräsna. Ett litet miljöombyte förnöjer alltid, tänkte vi och drog iväg. Festligt.
Så vi började äventyret med en pizza från det stället som Peter minns med värme och som också enligt diplomet på väggen bjöd på "Otroligt engagemang och extrem popularitet". Betyg platina hade de fått 2012. Hyfsat svårtoppat. Vad ska de skriva i år om de förbättrar sig ännu en aning? "Overkligt engagemang och gudomlig popularitet"?  Sedan går superlativen in i väggen och blir utbrända.  Jaja men det var bra. De kan pizza i Trollis. Det får man ge dem.

Idag bjöd dagen på fler äventyr. Peter skulle prompt till en fiskeaffär i Vänersborg och som lydiga och stöttande familjemedlemmar följde vi med. Det låg ett Svenska hem där och eftersom vi är i flyttagen så ville jag kolla lite. Spiggen hängde på. Lite oroväckande lugn men jag tolkade det som om han var lite trött.
"Hur mår du Spiggisen" Frågade jag
" Ja må bla mamma" Ljög Spiggen

Eller så ändrades läget snabbt för efter en runda bland soffor och lampor ändrade Spiggen plötsligt ansiktsfärg och lät meddela han inte längre mådde så bla.
Jag såg till min lättnad en toalett men såg också att man var tvungen att tillkalla personal för att använda den. Tillbaka igen för att hitta sådan utan resultat. Och sedan...ja..hann vi inte längre innan Spiggisen kaskadspydde äggmacka över heltäckningsmattan. Om och om och om igen.

Möjligtvis var jag inte så lugn som man hade kunnat hoppats. Det flaxades en del kan jag säga.
Stackars Spiggen men jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Skulle jag vända honom för att fortsätta spy på golvet bakom som inte var heltäckningsmatta, men då ställa till med ett vidare inferno?Eller skulle vi fortsätta besudla området där vi redan jobbat så att säga.
Jag gjorde som var handlingskraftig kvinna.
Jag ringde min man.
"Koooom" ylade jag "Kooom"

Och sen gapade jag på personal som kom med hink, ett glas vatten till den lille stackaren och ett oerhört hjälpsamt sinne. Detta gjorde iiiingenting. Och heltäckningsmattan var ändå gammal tydligen. Bättre begagnad då. Sämre begagnad nu.

När vi tillslut lämnade slagfältet frågade även den hjälpsamme om vi kommit för att titta på några möbler och om vi behövde hjälp med något i det ärendet. "Eh nej" sa jag. "Inte längre".
Men han stack till mig en katalog i alla fall. Ett äkta säljarhjärta.

Och folk som hjälper en hysterisk moder och en treåring i kris köper man gärna möbler av.
Tacksamhet får mig att vilja spendera.

Ikväll har magsjukan fortsatt och jag ser fram emot en natt som kanske inte kommer bli den käckaste.
Men det kommer väl andra nätter I guess.

Lite om prestation och sånt

I fredags tog vi en tur till Liseberg. I år var det ett helt annat äventyr för Spiggen som till skillnad från i fjol plötsligt vågade det ena och det andra. Han körde farfars bilar (med farfar), satt blygt men lyckligt i diverse kaninknän och ville prompt åka knatteradiobil. Det fick han och han leddes försiktigt ut till bilen av åkattraktionsfuktionären ( det måste vara ett riktigt ord?) efter att nästan fegat ur när det väl drog ihop sig. Väl i bilen fick Spiggen på sig bältet och fick noga instruktioner om hur man svängde på ratten och trampade ner den röda knappen för att få vrålåket att köra iväg.
Sedan så startade det. Tyvärr kunde jag inte lägga upp den supergulliga lilla filmen men å andra sidan så hände inte så mycket mer än på stillbilden. Inte med Spiggisen.

Alltså, det sved ju i mammahjärtat då jag lade in mina egna hämmade (hämmande?) värderingar i det hela. De som sa att om inte bilen rör sig framåt så är han nog besviken. Kanske känner han sig värdelös och oduglig för att han inte fattar hur man ska göra. Nejnejnejnejnej.
Alla andra verkar kunna.
Och Spiggen tittade mest ner i ratten, fick iväg bilen en halvmeter och så still igen. Djupt koncentrerad var han. Jag inbillade mig att han såg ledsen ut och ville helst rusa in och styra upp det hela men stod kvar och försökte hojta uppbyggande och uppmuntrande Hejarop. Men bilen förblev still bland alla åkande knattar. Då vände sig Spiggen mot mig och log sitt allra största leende. Och innan "färden" var slut hann jag äntligen fatta att detta var enormt för honom. Han vågade själv. Han satt där, med en ratt och bilbälte, helt själv och han var fullkomligt nöjd med det. Efteråt studsade han ut, ville åka mer och var väldigt stolt över sin biltur. Peter som stått en bit bort rusade fram och sa att det var den fräckaste bil och bilförare han sett och Spiggen mös och höll med.

Spiggen lärde mig en läxa då. Det viktigaste är inte vad man presterar utan att man har roligt och att jämföra sig med andra är bara trist. Kanske fick de igång sina bilar, kanske inte. Vem bryr sig? Det var inget som Spiggen tänkte mäta sig mot. Han var nöjd med att ha gjort sitt bästa.
Älskade unge.
Låt ingen någonsin ta dig i från denna känsla.
Tänk om mamma var lika klok som du.

Busvädersmåndag

 

Det här är vad jag ser genom rutan på min busshytt, där jag ska sitta superlänge då jag med en hårsmån missade förra bussen. Inte Las Vegas direkt kanske. Det är busväder idag. Peter körde mig och Spiggen till dagis så vi skulle slippa bli dyngsura men jag tackade nej till vidare skjuts.

Jag vill sitta här och uggla i regnet. Sanningen är att jag blir grymt uppiggad av det. Det är något förlåtande i spöregnet. Och något befriande. Det matchar mitt humör kanske.

Man behöver inte ut och ta vara på någon sol idag och det är inte svårt att välja kläder. Idag behöver man inte ens vara glad. Det är legitimt att sura när det regnar.

Man får.

Därför behöver jag det inte. Jag myshuttrar och hoppas att bussen dröjer ytterligare någon minut. Och när den väl kommer skall jag trycka näsan mot rutan, lyssna på Winnerbäck och kolla på alla måndagströtta människor som hukar i regnet. Det blir en bra dag det här.

I can feel it.

Blogguppehållet och dess förklaring

Det här blogguppehållet som jag sysslar med för tillfället var ingelunda planerat och är enligt min åsikt en aning irriterande.
Men det går bara inte.
Det är är en period av framstupa sidoläge, ni vet. När man liksom sprattlar runt för att hålla näsan ovanför vattenytan för att klara av det nödvändigaste. Anledningen kan vissa kanske ana. Det vankas småspigg förstås. Och denna nya lilla vän som vi ännu inte känner har haft en förmåga att trötta ut mig på ett sätt jag tidigare inte varit med om. Med Spiggen blev jag sjuk mot slutet men hade en smärtfri start, nästan helt utan illamående och annat trams. Men den här lilla bruden ( som jag tror att det är..men det har jag inget belägg för) har hittills gett mig en helt annan match.
Jovisst.
Och i kombi med att inte ha ett eget hem så har det tärt en aning. Det går över som ni hajar. Om två veckor får vi huset och då skall väl det värsta vara över även på småspiggsfronten. Är i v. 12 nu så jag hyser hopp.

Så länge kan jag visa Spiggens nya mössa som vi i år igen beställde från Myran & Lo. Väldigt käck anser jag. So long mina vänner och hav tålamod.

Om man ska väga mot vilken tid det tar att komma till jobbet på möra...

Det finns många positiva saker med att flytta från centrum. Framförallt så luktar det bättre. I Johanneberg luktade det i bästa fall mjukmedel från källartvättstugorna, i de flesta fall inget och i värsta fall...tja andra odefinierade vällagrade grejer. I skogsområdena kunde det visserligen dofta lite gott av blött grus och löv och sånt men lukter var inget man tänkte på. Sådär till vardags.

På min kvällspromenad ikväll bjöds på en helt ny doftbukett (Obs! pretto) av hav, nyponrosor, barr, klippor och blommor som säkert min pappa kan namnet på.
Dessutom var utsikten fin. Sådär så att vi stod på rad, jag och några andra lika lättimpade muppar, åhhade och ojade och hivade upp mobilkameror. Känner mig fortfarande som en turist i allt det här vackra.

Måndagströttma

Ja jo, jag lever som ni ser. Jag gör det jag måste. Går till jobbet och sånt. Hämtar på dagis, går till banken, konverserar telefonförsäljare.
Till något annat finns ingen ork så ni får ha lite tålamod ett tag.
Ikväll blir det tidigt godnatt, efter ett alldeles för hett, rosa skumbad (jag stod nästan inte ut. Ymnig svettning)och en rejäl avskrubbning med den enligt mig bästa peelingen.

I morgon, i morgon, kanske imorgon, är jag piggare.

På jobbet försöker jag hålla humöret uppe

Syns ju knappt att det är rosa. Dagens besvikelse.

Alltås, det står på baksidan att man kan ha det i en cocktail? Menar de i som en drink? Det låter så men jag kanske är korkad. Smakade lite.
Not smaskens.

Trollishelg och biodate

Jag vet att jag är superseg med bloggen. Det har sina randiga och rutiga skäl som jag får återkomma till vid tillfälle. Men det är lite.mycket.nu. Fast i helgen har vi varit i Trollhättan och blivit ompysslade hela familjen. Med sovmorgon varje dag, god mat och nybakat fika. Min mamma tog helhjärtat hand om Spiggen till allas förtjusning. De är som ärtor och morötter de två. Bästisar. Det är fint att se.                   Idag åkte vi dock tidigt tillbaka till Götet då Spiggen och jag hade en fika- och biodate. Vi såg nya Alfonsfilmen och Spiggen återknöt kontakten med sin polare som han umgicks med mycket för ett par år sedan. Det tog en blyg liten stund och sedan lekte de som de aldrig varit i från varandra. När de skulle skiljas åt efter filmen som förövrigt var toppen ställde de sig med pannorna lutade mot varandra. Den sötchocken är svår att slå. 

Inskolningsvecka= VM i dåligt samvete

Inskolning alltså. Herregud vad det suger. Och denna gången är några resor värre än förra. Jag vill inte skylla på någon eller några även om jag gör det ändå, lite fult på insidan. Men det är inte rättvist och inte är det objektivt. Och ingen nytta gör det heller. Så jag skyller på mig själv istället. Så där som man gör. Är det mitt fel att anknytningen går mer än långsamt? Är jag för mycket med? Är jag för lite med? Borde jag styra upp det här? Borde jag lita på att pedagogerna vet vad de gör? Ska jag gå när de säger att jag borde, när Russinnyllespigg i våldsam gråt klamrar sig runt benen på mig. Ska jag lirka loss de små sjöstjärnorna, se glad ut (hur fan gör man det?) och lämna utan att vända mig om? För att jag vet att han slutar gråta snart. Varför slutar han gråta? För att han blir uppriktigt glad igen eller för att han resignerat ger upp för att det inget tjänar till?

Men jag säger hejdå till den lilla ledsna. Måste ju jobba vet du. Så vi får pengar att upprätthålla vår levnadsstandard och så att du kanske kan få en egen Iphone om några år....Och så går jag. Med bultade hjärta, gråten mer än i halsen och med det dåliga samvetet som en tung blöt filt runt mig. Inte ens med de mest optimistiska tankar kan jag inbilla mig att detta är det allra bästa för honom.

Men det blev ju bra sist. På riktigt bra.

Detmåsteblibra detmåsteblibra detmåsteblibra igen.

Jag är inte mycket till människa idag.

Inskolning och Lasse Maja

Vi skolar in Spiggen på nytt dagis för tillfället. Det går nog bra även om jag åtminstone på insidan är hysterisk moder. Kanske märks det en aning på utsidan också. Folk tenderar till att märka mitt sinnelag trots att jag gör mitt yttersta för att ge ett balanserat, lugnt och trevligt uttryck. Men men..

Eftersom vi ändå är i trakterna för vårt nya hem så kan man tillbringa eftermiddagarna med att undersöka omgivningarna och se om man kan hitta några pärlor.

Fann ett café idag som jag tycker verkar hyfsat. En aning supertrist läge men ändå bra eftersom det är tillräckligt nära om man skulle vilja ha några nybakade frallor eller en bröllopstårta till helgfrukosten.

Dessutom jobbade där en glad ung man som log från öra till öra och bakom kulisserna tillverkas egen glass som åtminstone Spiggen gav full pott. (Jag vet inte, för jag fick inte smaka).

Det blir fler besök iaf. Det är säkert. Kanske redan i morgon.

Fredagens spännande pizzaäventyr

Det är fredag. Det glädjer mig mycket och jag ber en bön att Spiggens skall vara mycket trött i morgon bitti. En sovmorgon hade inte alls dödat.

Idag firade vi fredagen genom att äta pizzabuffe på Pizzahutt, som jag så käckt kallar det.
Jag var så pepp och supersugen att jag redan vid elva fick ringa till lunchsällskapet och flytta lunchen till en halvtimma tidigare. Och sedan så åt vi otroliga mängder. På tillbakavägen fick jag gå lutad mot Mersa för att jag mådde så illa. Inte bara sådär illa man kan må när man ätit säg..för mycket pizza, utan riktigt brutalt infernaliskt illamående sådär som man gör två minuter innan man låser in sig på toa. När man kallsvettas till och med om benen.
Men sedan fick jag skärpa mig för när vi kommit upp till kontoret så fick vi besök och besöket hade med sig cupcakes. Det var gött.

Detta var i alla fall förklaringen till varför jag kände för melon i stället för den glass som övriga familjemedlemmar inmundigade efter middagen.
Kände mig sjukt nyttig. Är inte så mycket för onyttig mat, Färsk frukt är fräschare.

Tankar hos en tvåochetthalvtåring

Spiggen har så smått börjat kissa på toaletten.
Det är micket, micket spännande.
Sedan får han spola och se på när kisset och pappret försvinner ner i toaletten.
Det är om möjligt ännu mer rafflande.

- Va ä tisset mamma?????
- Det åkte ner i toaletten och nu är det borta.
-Åkte å hanla mat?
-Ja...kanske det.

Intressant bild i huvudet.
Ica-kortet. Fick hen med sig det?

Bild: Att vara någons fru

Gotta love gårdsbutiker

När vi åker till lantstället åker vi alltid förbi Rudenstams fantastiska äppleodlingar, strax utanför Kaxholmen (Huskvarna). Vad jag inte fattat förrän alldeles nyligen är att det också finns en asmysig gårdsbutik där. Alltså man gillar ju gårdsbutiker.
Det var på vårt bröllop som restaurang Stockmakaren serverade Rudenstams mousserande vita vinbärsdryck som alkoholfritt alternativ och då fick vi upp ögonen för det ställe vi tidigare alltid bara kört förbi.

Och där finns väldigt mycket gott. Inte bara de olika mousserande dryckerna på äpple eller vinbär, utan också ekologiska chips, frukt och grönt naturligtvis och annat smått och gott. Mjuka polkagriskolor köpte vi sist. I strut. Trevligt.

De har också lite inredning och sånt där. Jag går ju locko i sådana butiker och måste köpa minst en kasse full med skorpor, chips och must. Inget smakar så bra som gårdsbutiksprylar. Så är det bara.

Primeboots

Nu har vi sovit sista natten i lägenheten och idag flyttar vi hem till Peters föräldrar för att bli mambos i en månad typ. Jag tar för givet att de är superglada för att få nya hyresgäster en sisådär 10 år efter att yngsta barnet flyttar ut. Alla skulle väl älska att få en småbarnsfamilj med trotsonge inflyttat hos sig.
Det förstår man ju.

Nåväl, vi ska göra vårt bästa för att vara så lite irriterande som möjligt.

Något som höjde åtminstone mitt humör var att mina efterlängtade Primeboots kom i fredags. Och de är fasligt nice. Stenhårda såklart, det är ju alla tuffa kängor i början. Och stora. Jag tror att Primeboots snart blir Brunswicks och Nimbus största konkurrent. Men så är det ju. En stl 40 ser aldrig särskilt nätt ut men som MC-boot blir den nästan episk. Den rymmer en skolklass.

Men snygga är de. Yes.