Söndag i karantän

Lite lätt meningslös dag. Duggregn, fesiga 17 grader och inte ens någon magsjuka att liva upp tillvaron med utan bara en sådan där dag efteråt...en karantändag. Men det är skönt att Spiggot mår bättre.
Det är något med magsjuka hos Spiggen som får mig att lätt tappa fattningen. Det är inte blöjorna eller det faktum att jag alltid råkar stå rakt i skottlinjen för kräks. Jag är inte så lättäcklad när det gäller min egen onge, men det är ovissheten. Att det som var ett rent och fräscht rum (eller bil, eller Gretaklänning) på en sekund kan förvandlas till en krigszon. Ett fullskaligt inferno. Utan förvarning. Särskilt som jag gärna får smarta infall som att Proviva blåbär är en lämplig dryck vid magsjuka. Så står man där som ett fån och undrar var sjutton man ska börja och om man kan smita ut bakvägen på något sätt.

Men strunt samma...Möjligtvis är ni inte lika intresserade av detaljerna som jag själv.
Spiggen har i alla fall hållits på gott humör under sin sjukdomstid genom att få fri tillgång till skruvdragaren. Eller "bojen" som han säger. Han har fixat och donat och bojat en hel massa saker. Bland annat havskräftor. Och ett glas med fanta.

Det var den helgen det. Alla helger kan inte vara som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.
Jag känner mig väldigt trött faktiskt...

Här är Spiggen som försöker se fräck ut med skruvdragaren. Hårding.

Magsjuka barn vill man alltid ha upp i maten. Vardagsspänning.

Har man inte spytt på Svenska hem så har man inte levt livet.

Nu är vi i Trollhättan på minisemester. Ja, alltså...vi bor i mammas och pappas hus när de är på riktig semester över helgen. Sånt man hör att andra åker på..ja typ utomlands och sånt. Men vi är inte så kräsna. Ett litet miljöombyte förnöjer alltid, tänkte vi och drog iväg. Festligt.
Så vi började äventyret med en pizza från det stället som Peter minns med värme och som också enligt diplomet på väggen bjöd på "Otroligt engagemang och extrem popularitet". Betyg platina hade de fått 2012. Hyfsat svårtoppat. Vad ska de skriva i år om de förbättrar sig ännu en aning? "Overkligt engagemang och gudomlig popularitet"?  Sedan går superlativen in i väggen och blir utbrända.  Jaja men det var bra. De kan pizza i Trollis. Det får man ge dem.

Idag bjöd dagen på fler äventyr. Peter skulle prompt till en fiskeaffär i Vänersborg och som lydiga och stöttande familjemedlemmar följde vi med. Det låg ett Svenska hem där och eftersom vi är i flyttagen så ville jag kolla lite. Spiggen hängde på. Lite oroväckande lugn men jag tolkade det som om han var lite trött.
"Hur mår du Spiggisen" Frågade jag
" Ja må bla mamma" Ljög Spiggen

Eller så ändrades läget snabbt för efter en runda bland soffor och lampor ändrade Spiggen plötsligt ansiktsfärg och lät meddela han inte längre mådde så bla.
Jag såg till min lättnad en toalett men såg också att man var tvungen att tillkalla personal för att använda den. Tillbaka igen för att hitta sådan utan resultat. Och sedan...ja..hann vi inte längre innan Spiggisen kaskadspydde äggmacka över heltäckningsmattan. Om och om och om igen.

Möjligtvis var jag inte så lugn som man hade kunnat hoppats. Det flaxades en del kan jag säga.
Stackars Spiggen men jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Skulle jag vända honom för att fortsätta spy på golvet bakom som inte var heltäckningsmatta, men då ställa till med ett vidare inferno?Eller skulle vi fortsätta besudla området där vi redan jobbat så att säga.
Jag gjorde som var handlingskraftig kvinna.
Jag ringde min man.
"Koooom" ylade jag "Kooom"

Och sen gapade jag på personal som kom med hink, ett glas vatten till den lille stackaren och ett oerhört hjälpsamt sinne. Detta gjorde iiiingenting. Och heltäckningsmattan var ändå gammal tydligen. Bättre begagnad då. Sämre begagnad nu.

När vi tillslut lämnade slagfältet frågade även den hjälpsamme om vi kommit för att titta på några möbler och om vi behövde hjälp med något i det ärendet. "Eh nej" sa jag. "Inte längre".
Men han stack till mig en katalog i alla fall. Ett äkta säljarhjärta.

Och folk som hjälper en hysterisk moder och en treåring i kris köper man gärna möbler av.
Tacksamhet får mig att vilja spendera.

Ikväll har magsjukan fortsatt och jag ser fram emot en natt som kanske inte kommer bli den käckaste.
Men det kommer väl andra nätter I guess.

Lite om prestation och sånt

I fredags tog vi en tur till Liseberg. I år var det ett helt annat äventyr för Spiggen som till skillnad från i fjol plötsligt vågade det ena och det andra. Han körde farfars bilar (med farfar), satt blygt men lyckligt i diverse kaninknän och ville prompt åka knatteradiobil. Det fick han och han leddes försiktigt ut till bilen av åkattraktionsfuktionären ( det måste vara ett riktigt ord?) efter att nästan fegat ur när det väl drog ihop sig. Väl i bilen fick Spiggen på sig bältet och fick noga instruktioner om hur man svängde på ratten och trampade ner den röda knappen för att få vrålåket att köra iväg.
Sedan så startade det. Tyvärr kunde jag inte lägga upp den supergulliga lilla filmen men å andra sidan så hände inte så mycket mer än på stillbilden. Inte med Spiggisen.

Alltså, det sved ju i mammahjärtat då jag lade in mina egna hämmade (hämmande?) värderingar i det hela. De som sa att om inte bilen rör sig framåt så är han nog besviken. Kanske känner han sig värdelös och oduglig för att han inte fattar hur man ska göra. Nejnejnejnejnej.
Alla andra verkar kunna.
Och Spiggen tittade mest ner i ratten, fick iväg bilen en halvmeter och så still igen. Djupt koncentrerad var han. Jag inbillade mig att han såg ledsen ut och ville helst rusa in och styra upp det hela men stod kvar och försökte hojta uppbyggande och uppmuntrande Hejarop. Men bilen förblev still bland alla åkande knattar. Då vände sig Spiggen mot mig och log sitt allra största leende. Och innan "färden" var slut hann jag äntligen fatta att detta var enormt för honom. Han vågade själv. Han satt där, med en ratt och bilbälte, helt själv och han var fullkomligt nöjd med det. Efteråt studsade han ut, ville åka mer och var väldigt stolt över sin biltur. Peter som stått en bit bort rusade fram och sa att det var den fräckaste bil och bilförare han sett och Spiggen mös och höll med.

Spiggen lärde mig en läxa då. Det viktigaste är inte vad man presterar utan att man har roligt och att jämföra sig med andra är bara trist. Kanske fick de igång sina bilar, kanske inte. Vem bryr sig? Det var inget som Spiggen tänkte mäta sig mot. Han var nöjd med att ha gjort sitt bästa.
Älskade unge.
Låt ingen någonsin ta dig i från denna känsla.
Tänk om mamma var lika klok som du.

Busvädersmåndag

 

Det här är vad jag ser genom rutan på min busshytt, där jag ska sitta superlänge då jag med en hårsmån missade förra bussen. Inte Las Vegas direkt kanske. Det är busväder idag. Peter körde mig och Spiggen till dagis så vi skulle slippa bli dyngsura men jag tackade nej till vidare skjuts.

Jag vill sitta här och uggla i regnet. Sanningen är att jag blir grymt uppiggad av det. Det är något förlåtande i spöregnet. Och något befriande. Det matchar mitt humör kanske.

Man behöver inte ut och ta vara på någon sol idag och det är inte svårt att välja kläder. Idag behöver man inte ens vara glad. Det är legitimt att sura när det regnar.

Man får.

Därför behöver jag det inte. Jag myshuttrar och hoppas att bussen dröjer ytterligare någon minut. Och när den väl kommer skall jag trycka näsan mot rutan, lyssna på Winnerbäck och kolla på alla måndagströtta människor som hukar i regnet. Det blir en bra dag det här.

I can feel it.

Blogguppehållet och dess förklaring

Det här blogguppehållet som jag sysslar med för tillfället var ingelunda planerat och är enligt min åsikt en aning irriterande.
Men det går bara inte.
Det är är en period av framstupa sidoläge, ni vet. När man liksom sprattlar runt för att hålla näsan ovanför vattenytan för att klara av det nödvändigaste. Anledningen kan vissa kanske ana. Det vankas småspigg förstås. Och denna nya lilla vän som vi ännu inte känner har haft en förmåga att trötta ut mig på ett sätt jag tidigare inte varit med om. Med Spiggen blev jag sjuk mot slutet men hade en smärtfri start, nästan helt utan illamående och annat trams. Men den här lilla bruden ( som jag tror att det är..men det har jag inget belägg för) har hittills gett mig en helt annan match.
Jovisst.
Och i kombi med att inte ha ett eget hem så har det tärt en aning. Det går över som ni hajar. Om två veckor får vi huset och då skall väl det värsta vara över även på småspiggsfronten. Är i v. 12 nu så jag hyser hopp.

Så länge kan jag visa Spiggens nya mössa som vi i år igen beställde från Myran & Lo. Väldigt käck anser jag. So long mina vänner och hav tålamod.

Om man ska väga mot vilken tid det tar att komma till jobbet på möra...

Det finns många positiva saker med att flytta från centrum. Framförallt så luktar det bättre. I Johanneberg luktade det i bästa fall mjukmedel från källartvättstugorna, i de flesta fall inget och i värsta fall...tja andra odefinierade vällagrade grejer. I skogsområdena kunde det visserligen dofta lite gott av blött grus och löv och sånt men lukter var inget man tänkte på. Sådär till vardags.

På min kvällspromenad ikväll bjöds på en helt ny doftbukett (Obs! pretto) av hav, nyponrosor, barr, klippor och blommor som säkert min pappa kan namnet på.
Dessutom var utsikten fin. Sådär så att vi stod på rad, jag och några andra lika lättimpade muppar, åhhade och ojade och hivade upp mobilkameror. Känner mig fortfarande som en turist i allt det här vackra.

Måndagströttma

Ja jo, jag lever som ni ser. Jag gör det jag måste. Går till jobbet och sånt. Hämtar på dagis, går till banken, konverserar telefonförsäljare.
Till något annat finns ingen ork så ni får ha lite tålamod ett tag.
Ikväll blir det tidigt godnatt, efter ett alldeles för hett, rosa skumbad (jag stod nästan inte ut. Ymnig svettning)och en rejäl avskrubbning med den enligt mig bästa peelingen.

I morgon, i morgon, kanske imorgon, är jag piggare.

På jobbet försöker jag hålla humöret uppe

Syns ju knappt att det är rosa. Dagens besvikelse.

Alltås, det står på baksidan att man kan ha det i en cocktail? Menar de i som en drink? Det låter så men jag kanske är korkad. Smakade lite.
Not smaskens.