Om att jämföra sig med andra, lite bättre kvinnor.

Det är en märklig känsla det där. Att jag inte ska gå till jobbet i morgon. Visserligen så har jag vissa jobbsaker att göra, men jag ska vara hemma i lugn och ro. Vila benet, bada mitt på dagen och kolla på dagtv. Det känns så oerhört lyxigt och så väldigt, väldigt välbehövligt men ändå kan jag inte låta bli att hålla försvarstal till höger och vänster om varför jag inte orkar jobba fram till slutet. För så gör ju superkvinnorna. Jobbar alltså. Det har jag hört och förstått och i många fall fått berättat för mig. Att vattnet typ har gått i kostymen i v. 41 och med en latte i handen har de åkt till BB och fött ut ett välskapt barn endast med hjälp av rogivande massage från sin trygga, pålästa make. Typ. (Sedan gick de ner sina kilo innan de lämnat BB...de liksom smälte bort bara)

Jag kommer ihåg förlossningsfilmen jag såg innan jag födde Spiggen. Att vara gravid är ingen sjukdom utan man kan fungera preciiiis som vanligt och när man väl är på plats på britsen (eller på pilatesbollen snarare) så vet kroppen naturligt vad den skall göra. Man tillkallar urmodern inom sig, andas lite och har en positiv målbild. Så går det bra serru. Vi är GJORDA för att föda barn och det finns inget naturligare.

Eh

I don´t feel against me, känner jag. Att först spy och sova i 15 veckor är pretty much sjukdom för mig för det första. Och även fast jag är välsignad med ett kontorsjobb där det tyngsta jag lyfter är en hålslagare orkar jag ändå inte längre än så här. Jag är en vekling. Är fett trött. Så trött att jag slarvar med min foundation på morgonen. Lämnar kanter och sånt. Inte ok.

Och naturligt är inte det ordet jag skulle välja för att beskriva min förra förlossning där någon del av mig, någonstans i dimman reflekterade över att det tvärtom var galet onaturligt att jag inte dog, när det gjorde så ont. Allt var lite på låtsas liksom..när man som i film kan få hur mycket stryk som helst och ändå överleva. Så var det. Intressant på ett vis. Och konstigt. Men jag hade noll koll på processen och ingen positiv målbild alls. Istället blev jag buren av andra genom kaoset. Av trygga barnmorskor, läkare, min man..och av Spiggen som verkade fatta vad hans roll var i det hela. Tur det.

Men absolut. Kanske kan jag få en urmoderförlossning denna gång. Jag ska föda enbart genom att trycka Peppes hand och bita i en träslev. Så kan någon göra ett reportage eller film om mig efteråt som kan ge riktigt dålig filis till alla mesproppar som fuskat med hjälp av ryggmärgsbedövning och annat onödigt trams.

Så får det bli.

Värd besväret dock.

Om att vara någons bitch

Vi säger Hej och välkommen till en ny fas här hemma. En fas med sjukt mycket konflikter och regelrätta slagsmål. Eller regelrätt och regelrätt. I ett slagsmål borde det väl rimligtvis vara minst två som slåss.
Ett monologshandgemäng. kan man kalla det för det?

Det som hänt är att Spiggen inte längre vill sova på dagen. Det är hopplöst. Inte ens narkos hade fått blund i ögonen på ungen. "Nej då", lovar Spiggen. "Jag är superpigg. I´ll be fine"

Jovisst.

Runt femtiden så börjar vårt dagliga lilla hushelvete är hemma.
Då är det mycket trevligt att vara någon annanstans.
Idag så tog vi dock hela kvällskonflikten på Ica Maxi istället eftersom omväxling förnöjer som ni vet. Vi hade varit på stranden  hela dagen och Spiggen hade (typ) badat och ätit glass och varit en mönsterbebis. Livet lekte. Så vi vågade.
I affären gick det oroväckande bra till en början. Spiggen fick korv och smoothie och sedan åkte han bil i en sådan där superlång och asotymplig bilkundvagn, ni vet. Fest.
Sedan var han sugen på en sådan där gratisbanan och vi travade dit och hela jag fröjdades över denna fina handlingsstund som vi delade.
Där någonstans gjorde jag dock fel med någon oklar anledning. Men Spiggen blev så särdeles förbannad att han tog två stora bananknippen och slängde rakt över golvet i affären.Folk fick kasta sig åt sidan med fasa i blick. Sedan slet han av en tuss hår från mitt huvud, slog mig en sisådär 23 gånger och bet mig i låret, i ilska för att han inte fick bryta ihop ifred på golvet, vilket han inte fick p.g.a. pino.
 Efter allvarligt samtal vid hyllan med krossade tomater för extrapris, blev vi sams igen och gick tillbaka till den skändade fruktavdelningen för att återupta bananaktiviteten. Då gjorde jag dock samma hemliga fel igen och cirkusen började om. Och så där höll det på.Tills sängdags då han skrek "intesova intesova intesova" tills han somnade. Som tur är gick DET i alla fall fort.

Vad jag tycker är intressant är att det är bara mig han slår och testar på det här sättet. När jag säger till så ignorerar han i bästa fall och skrattar i värsta. Sedan slätar han över. Ger puss och säger "ja va arj baja mamma" Och så är det bra med det.
Jag är så ägd.

Source: nickmom.com via Annika on Pinterest

Blodsockerfall

En sak jag absolut inte klarar att hantera på ett vuxet vis är kraftiga blodsockerfall. Det går bra till en viss nivå men träder jag över en gräns så är det absolut kört. Då blir jag arg, ledsen och livet känns meningslöst. Tyvärr är det inte lätt avhjälpt då jag också tyvärr helt förlorar förmågan att skaffa föda. Jag blir lika obstinat som Spiggen. Inget skall jag äta. Nähäjdå det går bra ändå. Ofta blir vi lite ovänner här hemma då och det är ganska förståeligt. Jag är en bebis.

Idag när detta hände bestämde jag mig dock för att det enda som gick att äta var våfflor och spatserade ut i köket för att grädda mig några.Kände mig mycket handlingskraftig. Detta precis efter jag nekat Peter att servera mig pizza, mackor, pannkakor och filmjölk då det innehöll för mycket kolhydrater vilket skulle ge mig ett plufsigt utseende på bröllopet. Fast jag VET att Peter tyckte att jag var en idiot så kunde han ändå hålla sig från att tappa det på mig, utan frågade bara försiktigt om jag inte trodde att våfflor skulle skapa någon besvärande plufsighet. Det trodde jag inte.

Och efter ett par våfflor blev jag som ny igen. Humöret återvände på 3 minuter och jag kunde åter bete mig som en vuxen människa bör. Balanserat.
Sen förstår jag ju naturligtvis att man visst blir superplufsig av våfflor. Plufsig och fluffig. Jajamen.
Men också glad.

Mat för en dam

Kyrkhäftetjafs

Jag utvecklar i galopperande takt en sinnesjukdom. På kyrkhäften av alla onödiga saker i världen som man kan reta sig på. Men jag stör mig på att ett litet pappersark snart är vår dyraste post på hela bröllopet.Typ. Speciellt om man räknar nerlagd tid, frustration och saker jag kastat i golvet i blind vrede. (Det sista var en absolut lögn. har aldrig kastat något av ilska i hela mitt liv)
Det började med att vi beställde kyrkhäftena från Calligraphen. Varför är en fullständig gåta då man kan göra det av ett vikt A4 och så är det bra liksom. Men jag tyckte det var fint med ett ett omslag och så köpte jag inlagor eftersom måttet på häftet var ovanligt. Men det skulle inte vara NÅGRA SOM HELST  problem att skriva ut själv. Easypeasy sa kundtjänsten på Calligraphen medan hennes tunga blev supersvart. Efter vi fått ihop texten med rätt mått i word så försökte vi skriva ut det vilket var fullständigt omöjligt. Ingen printer gick med på att ta emot vare sig måtten eller pappren, vilket fick mig att gå upp i atomer. Ringde runt till 4 tryckerier i stan och ingen kunde hjälpa mig. Och det tryckeriet som kunde skulle ha sisådär 1500 spänn för kalaset vilket jag vägrade. Ringde Calligraphen som sa att "ja hehe ja, vi har ju lite ovanliga mått som vanliga tryckerier kan ha problem med men vi kan naturligtvis skriva ut det åt dig för ett babbilion pengar" Skicka helt nya grejer. Inte till en spänn rabatt dock.

Tillslut hittade vi ett tryckeri som kunde göra det för en femhundring. Men våra inlagor kunde de inte använda. Och deras maskin kunde heller inte häfta korten. Det kunde inte någon enda häftapparat i hela världen göra heller visade det sig, eftersom måttet in till mitten är för brett. Så nu får vi väl köpa snoddar el nåt.

Då kom jag på att jag skulle skita i alltihop och bara använda inlagorna som vi beställt från tryckeriet tänkt och istället använda de andra kyrkhäfte som tackkort sedan i stället (Det är ju bara ett monogram på som vi ändå tänkt att använda på tackkorten. Svinbra idé tyckte jag och mycket kostnadseffektivt. Men självklart kan jag inte hitta några kuvert som passar korten. De är en millimeter för små på det ena eller det andra stället. Jag hatar de förbannade korten. Intensivt.

Jag är helt öppen för att det säkert fanns ett sätt att skriva ut dem. Jag menar inte på allvar att jag tror att Calligraphen ljög. Men när inte ens tryckerierna kunde fixa det så känns det kanske lite over kill för en vanlig förstagångstryckare med bröllopsstress.

Jag är så nedrigt trött på detta att jag vill ta alla inköpta kort och inlagor och bränna skiten. Gärna till tonerna av Prodigy. Och sedan vill jag gå och lägga mig. Och sova svinlänge

Ingen bild p.g.a aggro

Pysselaggro

As vad ont jag har i ryggen och högerhanden håller på att helt falla av.
Jag sitter och skriver inbjudningskorten till bröllopet och jag är frustrerad att det räcker till kan jag säga. En gång i tiden skrev jag väldigt fint, höll på en del med kalligrafi och sådant. De kunskaperna hade jag tänkt damma av nu och skriva vackra adresser. Mmmmhm.
Vissa bokstäver blir väl bra men namnens placering på korten hamnar lite hur som helst beroende på hur jag uppskattat hur mycket plats bådas fullständiga namn tar att skriva. Det blir också ganska skevt kan jag meddela och tja..fult. Jag hatar saker som är halvdana. Det är som scrapbooking. Jag vägrade scrappa korten själv för jag tycker det känns så tetigt när man liksom har försökt, köpt snitsiga papper och snören för en miljard och så blir det lite snett och inte perfekt och känns amatörigt.
Nu har jag samma känsla. Jag skriver hyfsat fint men det är inte perfekt. Vissa bokstäver blir för smala, för tjocka, för tätt ihop eller kluddiga. Jag sliter mitt hår för amatörigt är just vad det är. Pino.
A men det är väl charmigt, säger ni då snällt. I don´t do charmigt. Inte när det kommer till sådant här. Det som är menat att vara snyggt ska inte vara charmigt.

Kan hända att jag tar detta lite för allvarligt. Det är kanske till och med sannolikt, men jag är sur ändå.
Sjukt sur på ett ocharmigt vis.

Nedan ser ni min inspiration. Resultatet får ni inte se p.g.a skäms.

Source: boards.weddingbee.com via Annika on Pinterest

Jag har det svårt

Jag sitter fast i mitt livs svåraste projekt känns det som. Jag ligger sömnlös. Har det jobbigt.
Jag drar på allt för stora växlar och är övertygad om att sånt här är för smartare människor.

Ja jag ska alltså välja utseende och material till trycksakerna till bröllopet. Very important. Känns det som nu.
Vi hade lite lätt och ledigt budgeterat en sisådär 1000 spänn för rubbet. Inbjudningar, kyrkhäften, program. Alltihop. Vilken dåre lägger ner mer än så? skrockade vi nöjt och surfade in på Calligraphen för att få oss vår livs näst största prischock. (Den största var när vi fick reda på vad det kostar att lägga ut en födelseannons i Göteborgsposten...Jag är fortfarande upprörd) Inte för att det är det dyraste vi någonsin köpt förstås. Inte en sådan prischock...utan när man är övertygad om att normalpriserna ligger på en femtedel av vad man själv tänkt. (Och redan tyckt var ganska dyrt)

Well. Så då tänkte jag att jag gör eländet själv. Klipper och klistrar och sånt som jag varken har tid till är bra på eller tycker är särskilt roligt. Jag fann den superfina butiken "Rum för papper" i Victoriapassagen och insåg att om jag skulle göra dem själv så skulle jag lägga ut 400 kronor mer än om vi beställer dem.
Känns ju rimligt.

Och vill man slänga lite bensin på ångestelden kan man ju alltid ta en lov inne på Pinterest och få nya uppslag. Kanske kan jag sticka inbjudningskorten? Eller något Origamitjosan...en liten uppfällningsbar kyrka i papper..komplett med handmålade takmålningar, krucifix och fungerande klockspel?

Så nu vet jag inte. Jag vet ingenting.Om något. Är helt lost och på micket, micket dåligt humör. Ja jag fattar ju att jag kan köpa andra kort och det är ju också det jag ska göra men var och hur och på vilket sätt känns oöverstigligt. Jag vältrar mig i mitt I-landsproblem. Ingen kan ha det svårare. Än jag.

Vin vill jag ha känner jag. Ja gärna lite vin.

Source: modern-wedding-ideas.co.uk via Cheril on Pinterest

Source: let-me-hear-your-scream.blogspot.com via Jessica on Pinterest

Förlåt franskan (och mamma) men vad faaaaaaaan

Fantastiskt. Spiggen har varit frisk i två dagar och nu är det HELG. En FRISK helg utan antibiotika, krupp, halsfluss eller spyor. Definitionen på ett lyckat party hemma hos festprissefamiljen.

Vänta nu...Gör det inte väldigt ont i huvudet när jag knyter skorna? Och varför känns halsen som att det fastnat kardborreband i den? Åh hej ont i armar, ben, nacke och rygg. Men vad KALLT det är här inne.....
Välkommen fredagkväll. Välkommen influensa eller vad det nu är som ringer på dörren.
Kul att du hört ryktet om hur jag helst spenderar mina helger.

Att vara sjuk är trist. Att vara sjuk när man har en Spigg är outhärdligt. Han liksom skiter i det.
Konstigt. Och taskigt.

Source: etsy.com via Annika on Pinterest

Helgmys och "Men sluta" del 2

En grym helg har jag haft. Igår var jag på middag hos Tess i Borås och det var fantastiskt trevligt. Och sent var vi uppe. Till två typ. Det har jag inte varit sedan nyårsafton 2009 tror jag, så det var ju  nästan på tiden. Åh Tess. Världens bästa att filosofera med. Man får alltid med sig något nytt och hon har liksom fått kläm på det där om hur man håller sig själv på gott humör. Ja typ blir lycklig och sådant. Det är bra. Ett användbart personlighetsdrag, minst sagt.

Dock har hon en mycket märklig ovana att gå upp svintidigt på möra så det fick ju jag också göra då. Så vid åtta i morse var jag uppe från lopporna med håret på ända och ögonen i kors. Då hade hon varit uppe i två timmar!?

Sedan kom Peppe och Spiggen och hämtade mig och vi åkte till Lager 157 för att kamma hem cirka 0 billiga fynd. Eller Peppe hittade iofs ett par grejor men kön var lång så det var ändå inte värt det. Trots fint pris.

Väl hemma svidade Spiggen om till helgmysoutfit och vi startade lördagkväll. Och nu moffar vi skräpmat, jordnötsmörkitkat och förfasar oss över Dawkins pinsamma övertramp i Skavlan när han förolämpade The Killerssångaren på ett fullständigt oacceptabelt sätt. Om han har rätt eller inte är helt oviktigt i frågan. Man behöver ju inte vara ett as för det.
Det är intressant hur folk tycker att de har rätt att vara elaka bara för att de är övertygade om att de har rätt eller att de bara är "ärliga".

Jag har varit aggro på sista tiden, lite. Har ni tänkt på det?

Spiggen är inte aggro utan bara shoppingsugen.

Men sluta.

Ikväll retar jag mig på personer som gillar att säga att "Skadeglädje är den enda sanna glädjen". Nöjt säger de det. Som om de sagt något annat än världens fånigaste, slitnaste fras. Något fräckt kanske. Eller roligt. Nytt rentav.
Detta är mitt absoluta hatuttryck. Folk som säger det borde få smäll. Folk som menar det borde få en kram.
Egentligen. Fast inte av mig helst.
Kan de (jag säger de och inte ni för det finns väl INGEN som läser min blogg som säger så? va?) inte bara sluta. Så sjukt fånigt. Tramspottor är vad de är.

Ja skäms säger jag.
Bild:google.se

Regngnäll=Ett överskattat sommarnöje?

Efter en lång solig helg i Småland kan man ju tänka sig att det kan kännas lite trist med Göteborgsväder igen. När jag kom tillbaka ikväll så både blåste det och regnade men har man valt att bosätta sig här så får man liksom skylla sig själv. Kan man undvika att haka upp sig på väder så gör man sig själv en stor tjänst anser jag. För vad som är tristare än kass väder är folk som aldrig kan låta bli att gnälla i det oändliga över det. "Åh nu regnar det igen, just typiskt" " Jahaja ja det blir ju tydligen ingen sommar i år, det skall vi nog inte tro"

Snark.

Min åsikt är att vacker väder absolut bidrar till mycket trevligt. Man fryser inte och vissa blir bruna.

Mat kan inmundigas utomhus. Sådana saker.

Men det är aldrig regnet i sig som förstör. Nix nej. Bara gnället, besvikelsen och känslan av att man är olyckligt drabbad är i världen.

 Kom igen. Stop it.

Spiggen och Peter är kvar i Småland. Jag saknar dem redan men var tvungen att åka hem och jobba. Trist men samtidigt så njuter jag av den lilla flisan frihet som det innebär att vara själv i lägenheten.  Jag har ett otroligt stort behov att få vara själv så sådana här kvällar är en lyx.

Egentligen borde jag köpt godis. Och läskeblask. Men det blev fil. Absolut inte ok när man tänker närmare påt.

Värsta maffiga regnbågarna fotade från bilfönster i hög, tuff hastighet.
Resultat: Mindre maffiga på bild men där är två.
Ser ni?

I Kept calm, carried on men med psykbryt underneath.

Först av allt vill jag säga till min syrra. Läs inte längre än så här. Stoppa här. Hejdå.

Idag är jag värd en bragdmedalj för gott mödraskap kan jag berätta. Nej det har inte med att göra att jag ägnat helgen till att oavkortat trösta en supergnällig Spigg med sömn, mat och attitydproblem.  (Även om det knappast kan hamna på minuskontot heller) Den stora bedriften handlar istället om att jag på vår dittills trevliga promenad fick kväva en sjuhelsickes inre lust att totalfreaka när vi plötsligt stod öga mot öga med en stor råtta. "Nej vet du vad" sa jag lugnt till Spiggen. "Jag tror att vi vänder om och går längs vägen istället. Så kanske vi ser en buss" Och så vände jag lugnt om och gick därifrån. Jag sprang inte, jag grät inte, jag skrek inte. Dock så transpirerade jag ymnigt och andades eventuellt ungefär 50 gånger snabbare än normalt.
Spiggen märkte ingenting utan var glad för de fina busskådarmöjligheterna. Så besparades han förhoppningsvis en projicerad fobi och därmed borde medaljen vara min.

Men nu vet jag alltså att jag aldrig mer kan gå vid parken vid kyrkan. Synd för det är ju en trevlig liten stig. Jag vet ju egentligen att det finns alldeles för många råttor i området. Vi har ju för tusan haft i källaren. När jag fick höra det på stämman så tänkte jag att jag kanske lägger ut lägenheten på tradera för utgångspris 1 spänn och prutmån vid snabb affär. Dock så tröstade de mig och ljög till med att råttor aldrig orkar upp längre än till max fjärde våningen. Det hjälpte sådär kan jag säga men i sak har de säkert rätt. Den kosten som de jävlarna lever på här i området med en miljard snabbmatsrestauranger att festa på sopor från, gör att de alldeles säkert har både högt blodtryck och kolesterol. Omfångsrika kroppshyddor har de iaf. Tjockisar är vad de är.

Så ikväll surfar jag på hemnet med panik i blick. Nu är läge att lägga ett skambud på vår lägenhet.
Om jag bara visste vart vi skulle flytta istället. Vet ni något garanterat råttfritt ställe i Göteborgsområdet så hojta till. Det gör inget om det är dyrt. Jag säljer bordssilvret.

På ytan

Under ytan

Bilder: google.se

Men vad är väl ett dop på slottet?

Åh jag kan inte förstå att jag missade prinsessans dop idag. Inte okej. Jag har kikat runt lite nu på bilder och sådant men det är ju inte samma sak direkt. Man vill ju gärna se det live.
Jag är en sådan royalistfåntratt. Älskar Victoria och Daniel och deras bröllop är Tv-historia anser jag och jag vill också gifta mig med Daniel och Victoria. De är sådana darlings. Jag satt bänkad i 13 timmar med prinsesstårta, bubbel och allt. Grät och hade mig. Naturligtvis har jag både minnesboken och dvdn. Och en tumstock från Hultafors med deras porträtt. Absolut superfriskt för en person under 82 bast.
Idag försökte jag tvinga min chef att åtminstone köpa upp en sådan där prinsesstårta med krona som jag fann på Jerkstrands bageri. Hon sa nej p.g.a tjockisvarning.
-Men det är ju ändå dop!! pep jag och gjorde allt för att hon skulle få dåligt samvete för att inte ha gett mig permission för denna viktiga händelse i mitt liv. Men det hjälpte inte. Hon bara skrattade rått på ett omänskligt sätt.
Sådant är mitt liv. Fyllt av orättvisor.

Det här fick jag inte uppleva

Och inte heller detta.
Inget roligt får man ha.

Bilder: google.se

Om att bruda sig.

Idag har jag fått nya Amelia på posten. Trevligt.
När ni nu vet att jag prenumererar på Amelia så vet ni också vad jag är för person.
Inte. så. fräck. nej.
Och det stämmer. Amelia passar mig .Inte allt, (Återkommer till det på ett mer aggro sätt lite längre ner) men "mode"reportagen och sådant. Där får man lite tips och hjälp som jag kan behöva.
Lättförståeliga moderåd av typen; Vårens 5 snygga svarta tröjor som döljer rondören och som du kan matcha till såväl jeans som svart kjol av förra årets modell. Och så ser man hur de matchat så trevligt och tänker att ja, det där kan jag väl kunna klara. Man kanske till och med har ett halsband hemma som man kan toka till det med.

Jag förstår mig inte på Elle och Vouge längre. Moderepotagen ger mig inget. Jag står ändå relativt sällan på åkrar i motvind och månljus med lager på lager, byxdress från Emanuel Ungaro och små sockar i högklackad sko som av allt att döma inte är Tamaris. Så jag kan varken identifiera mig eller inspireras. Jag skulle trampa snett på en grästuva och smutsa ner mig. Eller så skulle Spiggen vakna fast det var månsken och torka snornäsa mot låret på mig och så hade stunden av magi varit över.

Så Amelia är ok. Och Femina förstås. Lite lagom så.

Men det är två saker som alla tidningar för kvinnor envisas med att skriva som alltid får mig uttråkad på gränsen till upprörd. Astro och hemmaspa. Men åhhh alltså. Sånt larv. Så blir din sommar, ditt 2012 och din skidresa till Sälen.. Vem, VEM läser den här skiten? Astron som deras praktikanter på redaktionen satt ihop. "Amen det stämmer rätt så ofta". Nej det gör det inte. Skaffa ett liv.

Och hemmaspa. Kanske inte så upprörande men zzzzzzzzå tråkigt. Och så där tjejmyysigt. Jag är allergisk. Unna dig en riktig spakväll hemma. Det går LIKA bra som att checka in på Lundsbrunn minsann. Samla ihop några vänner och myspys och skvallra tillsammans. Tänd ett doftljus, drick färskpressad juice, blanda ansiktmask av ägg, blomblad och gammalt barnbajs och klipp tånaglarna (rakt) på varandra. Det blir en fin stund att minnas. Ett avbrott i vardagen. En oas.

Jag känner mig nästan intellektuellt antastad av sådana här reportage. Astro och Hemmaspa.
Behövs inte mer för att jag ska bli på dåligt humör.

Men detta numret har jag stora förväntningar på för Ensam mamma-Johanna skall tydligen berätta om sina snygga ben-knep. Det hade åtminstone jag liksom väntat på. Klart man sliter upp plasten då.

Så so long. För nu skall jag krypelikrypa upp i soffan med en härligt rykande kopp te och detta färska exemplar med bentips och allt.
Trevlig kväll.
Många kramisar bästaste ni.

Jamen ni fattar. Det här FUNKAR inte på mitt jobb.
Tröjlöst går bort.
Dessutom har hon för mycket rouge.

Bild: http://www.astfotograf.com

Inte den bästa veckan nej

Jag tror att jag vill bli inlagd på ett vilohem ett tag. Jag är så sjukt mycket ur form och det påverkar ALLT just nu. Jag har haft en fruktansvärt dålig arbetsvecka där affärer glidit mig ur händerna utan att jag har kunnat påverka det. (känns det som). Jag har ätit dåligt, sovit dåligt och inte tränat eller rör på mig alls. Går omkring med en gnagade missbelåten känsla som jag inte riktigt blir av med och det är så jobbigt för jag kan inte sätta fingret på vad problemet är. Så nu har jag liksom blivit sjuk också. Det kom väl inte som en överraskning. Känns som jag drar till mig skit som en magnet. Varför skulle jag annars hamna bredvid en ljudlig tuggummituggare på bussen hem? Ha? Ha?
Jag är ovän med attraktionslagen minst sagt.

Jag har dock tänkt mig att detta skall vända snart.
Snart blir det bättre, snart blir det bättre, snart blir det bättre.

Ja det är kanske är lite överdrivet men jag hatar ju tuggummituggare.

Buller och bang och en superellips.

Nu är vi hemma igen, Spiggeländet och jag. Peter var smart nog att låta oss komma hem till en nystädad lägenhet och det var en väldig tur för jag hade en ovanligt kort stubin t.o.m. för att vara jag. Att han dessutom släpat hem en Bruno Mathsson Superellips till vardagsrummet var ju överkurs i trevligt beteende och inget jag särskilt hade begärt, men heller inget jag hade något emot direkt. Blev på mycket gott humör plötsligt.

Men vi har haft en så fruktansvärt jobbig vecka att jag bara velat lägga mig under täcket och tjuta större delen av tiden. Och inte bara jag. Jag tror att mamma känt ungefär samma sak. Sömnen har ju varit en sak. Det har varit jobbigt men uthärdligt. Mamma har tagit stor del av nätterna och hjälpt mig så att jag har kunnat sova på morgonen. Men hans matvägran och eviga skrikande har tärt på mitt tålamod och tagit dåligt humör till nya nivåer. Trots rikligt intag av semlor. Totalt 6 stycken. Pappa har varit en lika pålitlig feeder som vanligt.

Väl hemma igen blev Spiggen överlycklig när han fick träffa pappa igen och åt falukorv som en skogsarbetare. Sedan pekade han på sin säng och nu sover han.Skööönt.

Jag har ägnat kvällen åt att försöka få hit en bullermätare som skall avgöra om Spiggen riskerar hörselskador av att vara i lägenheten under betongborrningen. Byggföretaget och föreningen har väl varit sådär hjälpsamma eftersom de tror att jag skall kräva samtliga parter på svinmycket pengar om det visar sig att bullernivån är skadlig. Tyvärr kan jag ju inte det eftersom det är en bostadsrätt men det känns inte heller kanske som om det är den viktigaste frågan. Tinnitus redan som ettåring känns både taskigt och onödigt tycker jag.
Har varit så svinigt förbannad för detta. Över alla dumma svar jag fått om att de inte bullrar för att vara elaka eller att det minsann finns hörselkåpor till barn. ( Jo, det funkar ju ofta i 8 timmar på en ettåring. Tjoho) Dock vet jag ju att det är livsfarligt att handla när man är arg. Det slutar i regel med att man får alla mot sig och ingen hjälp eller samarbete alls. Så jag har djupandats halva kvällen och gick sedan ner för att på ett trevligt vis fiska medkänsla hos vår ordförande. Det gick nog ganska bra. Han erbjöd sig till och med att låna ut sin lägenhet till oss att vara i på dagtid eftersom den ligger längre ner i huset. Det var rart och det hade iofs varit spännande att se vad Spiggen skulle kunna åstadkomma där på 8 timmar om han fick härja fritt, men jag tackade ändå nej. Såklart.

Så nu får vi väl spendera de närmaste dagarna med att lunka upp och ner för avenyn från sju till fyra.
Jag kommer att bli sjukt smal= jippie.

Superellips och en namnsdagsros från pappa.
Det är Maria i morgon nämligen.

Tur att jag är en person med ett lugnt och säkert temperament

För ett par timmar sedan började de riva på vinden här, inför lägenhetsbygget. Borra och knacka, väsnas och ha sig.
Två timmar och jag är redan förbannad.

Det här bådar gott. Jag känner det.

Ge det en vecka så....

Bild lånad från http://hmittilivet.blogspot.com

Rosor är röda, Violer är blå. Peter är gullig men jag blev arg ändå!

Idag är det Alla Hjärtans Dag och det är första året som jag seriöst inte bryr mig. Peter har väl iofs aldrig glömt bort det men det har nog inte heller varit möjligt med tanke på alla hintar jag givit. Men i år har det inte känts viktigt. När Peter lite lurigt igår frågade om det "var den elfte idag" så fick jag inte kaninhjärta och svettmustasch, utan kände att det var helt okej om han glömde.
Jag tänker laga en god middag till Peter så får det vara bra med det.
Men jag blir ju inte ARG över ett blombud. Nej det blir jag ju ändå inte.

Tack snälla Peppe. Jag blev faktiskt jätteglad såklart.

Fast nästan. För de ringde och ringde och jag höll på att lägga Spiggen och tänkte fula tankar om idioten som ändå störde om och om igen. Han borde veta bättre, tänkte jag.  Men käft! tänkte jag ockå. Skaffa ett liv och sluta terrorisera mig.
Så jag var irriterad när jag tillslut svarade.
Det var tur för budet att han hade med sig blommor. Det är svårt att vara pissed då.

Språkförbistringens konsekvenser

Vi har något fel på vår DVD. Fjärrisen har inte fungerat på länge eftersom Spiggen regelbundet utsätter den för plågsam tortyr men jag kan liksom inte heller använda knapparna på själva DVDn. Bara start och stop. Detta har inneburit att vi fått titta en del på dansk teletubbies och fåret Shaun på sistone, eftersom det liksom ligger som första val. Alltså, jag fattar inte ett skit. Danska är ju det svåraste som finns. Men Teletubbies borde man väl fatta? Spiggen verkar ju fatta. Jag har i och för sig aldrig påstått att jag är någon språkbegåvning. Jag har nog faktiskt påstått motsatsen vid ett par tillfällen och det gjorde även min tyskafröken vill jag minnas.

I mitt jobb (som jag faktiskt har även om det för tillfället inte utförs aktivt) så krävdes ett visst samarbete med våra nordiska grannländer. Min kollega betedde sig som hon var född före byggandet av Babels torn och kommunicerade och förstod lätt och ledigt både norska, danska och säkert kinesiska, vad vet jag? Men det är ju bara att lyssna sa hon? Lyssna? sa jag. Eh va?

Ok. Jag blev sänd till Norge på kurs. Norge. Hur svårt kan det vara? Tja det beror på tydligen.

Vi satt och diskuterade vad jag trodde var introduktionsprogram för nyanställda men jag blev mer och mer tveksam. HR-chefen pratade mest om dockor hon. Om docker vill och om docker kan och om docker får nya supersöta dockkläder med spetskrage och sammetskjol...typ så.

Tillslut så tänkte jag att jag kanske hamnat på något buktalartjosan och frågade lite försiktigt om dessa dockor. Ingår det i kursen eller är det något speciellt intresse fru HR-chef har?

Nej, det var det ju inte. Det var ju Trondheimska för "ni". Aha. Ja, det kunde jag ju förstått.

Nej, lyssna kan jag inte...men låtsas är jag bättre på har det visat sig. Även om det gör det hela lite mer komplicerat. Men bara man får vissa saker och information skriftligt ibland så kan man lösa en hel process på det där sättet. Har det visat sig. Dock inte utan svettmustasch.

Och i rollen som Tinky Winky; Mads Mikkelsen?

Språk och stavningspolisen rycker ut.

Nej men absolut. Dessa mäklare känns sjukt proffsiga. Det där sinnet för detaljer, det gillar jag.

Dessutom är korrekturläsning för töntar. Det vet ju alla.

Men lägg aaaaav!!!!

Vi måste prata om en sak. Jag vet att jag kommer trampa på åtskilliga tår nu så ta på dig något med stålhättor om du känner dig lite känslig.

Vet ni vad jag stör mig på allra mest? Eller ja TYP allra mest? Något som retar mig något oerhört och sätter raketfyr på min redan i vanliga fall hyfsat korta stubin.

Jag hatar tuggummituggeri. Ja det gör jag. Djupt och innerligt. Missförstå mig rätt nu. Även folk jag älskar, i min närhet ägnar sig åt denna vedervärdigt äckliga sysselsättning.När jag säger till så höjer de bara på ögonbrynen och tuggar lojt vidare. Idisslar. Det är vad de gör.

Hur trevlig än tuggummituggaren än är i vanliga fall så ser hon eller han korkad, tyken och nonchig ut när det tuggas. Det driver mig till vansinne...På riktigt.

Ja men fräsch andedräkt då säger någon. HA! Ni tror att det botar dålig andedräkt? Dålig andedräkt med tuggummi i truten är fortfarande dålig andedräkt. Fast mint edition. Ännu värre.

Och själva tuggummit har jag nästan fobi för. Sjuuukt äckligt. Folk som lägger det på tallriken eller i en askkopp borde straffas med minst dagsböter. Helst fängelse.Eller utvisning. För mig kunde det lika gärna vara snorkråkor. Precis lika gärna.

Utanför Madam Tussauds i London finns det ett tuggummiträd där massa äcklos har satt fast sina tuggummin. Trauma. Jag dog lite när jag såg det.

Kan ni inte bara sluta???

Arghhhhhhh