Staffanstorp i storm

PIdag trotsade vi förkylningar och stormvarningar och drog till Skåne för att fira Lucia med min bror och hans familj. Spiggen har varit så pepp på att träffa sina kusiner som han älskar djupt och innerligt så ingen fånig storm i världen hade kunnat få oss att ställa in det. Och storm..tja..jag vet inte. En lykta har vält. Mycket dramatiskt. Men vi har kanske inte sett allt ännu. 

Vad vi har sett är vin och glögg och Peter och brollan har en spontan liten Romprovning. Min bror är något av en alkosnobb och rom är tydligen sista skriket. "Se nu till att få med etiketterna" sa brorsan, orolig för att någon ska tro att han dricker typ hembränt med essens. Det passar inte hans image.

"Som om någon som läser min blogg bryr sig rom" kontrade jag trotsigt med tråkig ton.

Så i helgen gör vi Staffanstorp. Det ska bli gött.

Saffranskladdkaka. Är det jul så är det

Men vilket väder vi hade i natt och i morse. Som en räddande ängel hörde en vän av sig och erbjöd sig köra Spiggen till dagis. Antagligen vet hon hur min frilla och nylle ser ut när det utsätts för hårt väder och ville skona världen från detta. I vilket fall som helst var det snällt. Väldigt snällt.

Med tiden jag sparade på den uteblivna mardrömspromenaden bakade jag en förträfflig kladdkaka och bjöd henne på.

Någon skönhet blev den inte. Speciellt inte som jag pimpade till den med en näve minimarshmallows i glada pasteller som faktiskt varken gjorde till eller från för smaken men definivt från för utseendet. Om ni kollar noga ser den lite möglig ut på sina ställen. Det är de blå och gröna marshmallowsarna som smält ut lite och bildat modern konst. Och de liksom mörkbruna leverfläckarna kakan har på ovansidan är också deras förtjänst.

Men allvarligt,skit i det. Den smakade som älvblod gör för vampyrer. 

Här kommer receptet. 

Kanske kan ni också bjuda någon snäll.

"12" portioner. (Hahahahahaha)

100 gram smör

1 paket saffran. 0,5 gram alltså.

100 gram vit choklad

2 ägg

2 dl strösocker

2 dl vetemjöl

0 minimarshmallows i glada pasteller

Gör så här.

Sätt på ugnen på 175 grader

Smörj en springform (24 centimeters)

Smält smör

Tag från plattan och blanda i saffran och den vita chokladen som du hackat lite grann

Rör tills chokladen smält och du fått en skitgod sås i kastrullen

Blanda ägg och socker i en bunke, häll i smörsåsen och sen mjölet. Blanda, blanda.

Häll sedan inte i marshmallowsarna men kanske kan du komma på något eget att pigga till den med. Bara fantasin sätter gränser hörni.

Häll i formen

In i ugnen

Tag ut efter 20 min

Konstatera att värst vad den blev platt.

Låt svalna

Ät den

Bli poppis

Må illa. 

Vardagslyckan

Känslan när man bara VET att det inte finns något gott hemma och man cirkulerar hopplöst framför kyl och skafferi för att sedan helt plötsligt hitta en totalt bortglömd chokladkaka. 200 gram. Onaggad.

Den känslan.

Då är livet som vackrast.

Sjuka barn och årsdag.

Haha nu har jag alla saker att skriva om så det är väl dags att ta en paus på ett halvår eller så för att få inspiration till två eller tre nya inlägg. Det är så konstigt med inspiration. Ju oftare man skriver desto lättare går det. Nu är det...hm..trögt.

Vi skulle haft en supermysig andra advent var det tänkt. Först skulle  Spiggen och jag på bio för att sedan kvista förbi Lisebergs julmarknad, fylla på fudgeförråden, äta tunnbrödklämma med socker och kanel och givetvis vinna en sådan där bulimistor kexchoklad. Men Spiggen är fortfarande inte kry utan varm som en vedugn och har ork endast till att ligga under filt och kolla på " Hitta Nemo".

Så det blev inget. Det blev ingenting alls. Jag städade kastrullskåpet, Peppe bakade en sockerkaka och Smacks käkade på sin strumpa. 

Men när barnen har somnat, ( just nu ligger Smacks och skjuter ut nappar genom spjälorna och gråter sedan förtvivlat och ringer Bris p.g.a akut napplöshet ska vi äta svinmycket undergräddad (=bra) sockerkaka för att fira advent och att det idag är 13 år sedan vi träffades första gången och jag charmade honom genom att slänga en halväten korv med bröd på hans kompis. 

Dagens charmknep.

Klart man blir kär liksom.

Ps. Är det lite redigbyx att fira årsdagar med sockerkaka? Lite muppigt liksom.

Vi kanske skulle druckit violshots eller nåt? 

När Smacks blev sjuk. En liten varning för RS.

Här om dagen bytte jag blöja på Smacks i ett offentligt skötrum där man också kan sitta och amma. Där mötte jag en mamma med en bebis så pytteliten och göllig att man prompt ville röva bort honom. Pojken var ett dygn gammal och sådana blåbär vill man ju som regel alltid röva bort. Inga konstigheter med det.

Med var också en syster i typ Spiggens ålder och jag märkte på mamman att hon var rätt stolt som ändå hade bra koll på situationen. Med all rätt. Det kräver sin kvinna. Med första barnet var det mesta stökigt och bökigt och bara att komma i väg på morgonen tog så lång tid att man ibland blev kvar hemma. Men med andra barnet sitter manövrerna i ryggmärgen. Man är ostoppbar och dessutom ganska sugen på att få ordning på vardagen och på att återupprätta livet. 

Jag var likadan när Smacks kom. Vi var överallt med henne. Inga problem. En gång bytte jag blöja i knät i bilen. En sån där infernobajsblöja. Det gick super. Inte en droppe utanför.  Så sjukt rutinerad kände jag mig. Årets morsa.

En dag blev Snacks supertäppt i näsan och det höll i sig. För bebisar är det superjobbigt då de naturligt andas med näsan och liksom behöver lära sig att använda munnen för ändamålet. Hon behövde nässpray för att kunna äta men tillslut funkade den inte längre och då slutade hon äta. Eller slutade och slutade. Hon smög ner portionerna men ingen trodde det var någon fara för hon blev ju nöjd. Kanske fick hon i sig? Hon gick väl visserligen inte upp i vikt så bra men kanske skulle hon stabilisera sig på en ny viktkurva? Barn är så olika, sa de på BVC när jag var där och tjatade i parti och minut. Och hon sov ju så bra. Då kan hon väl inte vara så farligt hungrig? Kanske lite väl bra funderade jag hemma hos en vän när hon somnat i deras babygym och typ sovit i tre timmar fast hon knappt ammat mer än i ett par minuter. Tillslut skickade BVC med oss en remiss till akuten och vi åkte dit för att få hjälp med nästäppan. Detta var på Valborgsmässoafton, en sen fredageftermiddag, så de hade ingen lämplig öron-näsa-halsläkare där. Eftersom hon hade okej syresättning så åkte vi hem. De skulle kontakta oss på måndagen istället för en läkartid samma dag.  De gjorde inte det för det glömdes tyvärr bort.
Sedan tilltog hostan, hon åt ännu sämre, blev slöare och slöare, fick andningsuppehåll på natten och det bubblade ur munnen på henne. Jag spelade in hostan så att vi inte skulle bli hemskickade igen. Det blev vi inte. Smacks blev inlagd och efter ett par dagar konstaterades RS och hon blev sämre och sämre för varje dag. RS har ofta sin topp på femte eller sjätte dagen. Hon fick sond och adrenalin och hostade så hon inte kunde andas. Och kräktes ständigt av all ansträngning. Det var riktigt, riktigt pissigt. Stackars Smacks. Och stackars oss andra.
För Spiggen var detta fruktansvärt jobbigt. Anpassningen till att ha blivit storebror hade gått jättebra men den sista tiden när Smacks började bli sjuk blev han stökig och ledsen. Samma morgon som vi blev inlagda hade han sagt att jag bara var med Smacks och aldrig med honom och att jag bara brydde mig om henne. Att jag då åkte till sjukhuset och inte kom tillbaka på över en vecka gjorde det väl inte direkt lättare för honom, även om han såklart kom och hälsade på varje dag.

Men det ordnade sig tillslut, Smacksarn blev bättre och efter 10 dagar blev vi utskrivna.

Och om man jämför med några av de andra RS-bebisarna vi delade sal med var vårt elände typ ingenting. En av bebisarna fick ständiga andningsuppehåll. Andningslarmen ringde hela nätterna. En gång blev det  riktigt, riktigt allvarligt. Hela rummet fylldes av folk på nolltid och paniken låg som en tjock dimma i rummet. Det var bland det läskigaste jag varit med om. Han flyttades till intensiven och eftersom detta var samma dag som vi åkte hem fick jag aldrig veta hur det gick för honom, men jag hoppas så att det gick bra tillslut.

När Smacks blev sjuk var det nästan sommar redan. Vi trodde faran med RS var över för säsongen. Så vi var inte speciellt försiktiga. Och vi vet såklart inte varför hon blev sjuk. Spiggen gick ju på dagis så det troligaste är väl att det kom därifrån. Man kan aldrig skydda sig mot allt. Man måste kunna leva.

Men bara tanken att hon kan ha fått det på Frölunda Torg för att jag var sugen på ett par nya ballerinor känns fortfarande rätt pissig. Så vansinnigt onödigt. För förutom lidandet för Smacks just när hon var sjuk så vet man att RS-barnen oftare får astma, men om jag förstått det rätt vet man inte om det är RS som orsakar astman eller om det är barnen med anlag för astma som oftare drabbas illa av RS.

Så skydda era bebisar nu i vinter. Barn under halvåret drabbas extra hårt av RS. Man kan så gott man kan undvika släpa med dem i köpcenter, mataffärer och miljöer med förkylda människor. 

RS är ett vanligt förkylningsvirus och större barn och vuxna blir inte mer sjuka än vid en "vanlig" förkylning. De allra flesta har haft viruset innan två års ålder. Det är bara de nykläckta som far illa och inte ens de alltid. Sen så kan man förstås inte hindra storasyskon att pussa och gosa med sina nya syskon och såklart kan man ju inte låsa in sig och undvika människor. Men man kan ju ha det i bakhuvudet iaf och tänka på handsprit och sånt. Och om du skall hälsa på en liten bebis så kan du ju tänka på att vara noga med att tvätta händerna innan du tar i bebisen och kanske vänta med besöket om du eller din familj är småförkylda.
För detta önskar jag ingen och om jag får ett barn till så kommer jag vara mycket, mycket mer försiktig.

Smacks. Så hjärtskärande liten och sjuk.

Baka med Ingegerd

Ikväll varvar jag omsorgerna av en febrig Spigg med att baka trevliga jullimpor inför Julens alla limpkrävande små bjudningar. Eller limpa och limpa.. Vad kännetecknar en limpa? Är allt avlångt bröd, med undantag baguette, limpor? Det tycker jag.

Receptet har jag fått av Peppes faster som fått det av någon som fått det av någon. Det är sådär käckt och gammaldags med en liten historia högst upp om hur det från början hamnade i allmänhetens åpna händer. Kolla här:

"Vill ni ha ett helt underbart fullkornsbröd? Sa en röst i Ring & Skriv-telefonen för lite sedan

Det var Ingegerd Westling som berättade om brödet hon fått av en äldre dam i Boden.

(Alltså. Det är först nu jag fattar att de antagligen menar " i mobilen". Har alltid tänkt mig att Ingegerd ringt in till något puttrigt förmiddagssänt radioprogram vid namn Ring & Skriv-telefonen...ja men typ "Ring så spelar vi" ( om ni minns) fast med recept och små gulliga berättelser om barnbarn och dagens ros och sånt där. Hemmets journal fast radio. Inte fan vet jag.

Åt detta bröd någon jul för ett tag sedan och tyckte det var very smaskigt men varje gång jag tänkt att baka det har jag avskräckts av den gedigna inköpslistan av olika mjölsorter som man både behöver skriva ner och sedan dessvärre också följa. Dvs köpa, bära hem och även förvara. ( och försvara för en äkta make som inte förstår sig på mjöl utan vill ha rymd i skåp och låda)

Men härom dagen proppade jag barnvagnen full med Icas alla tillgängliga mjölsorter och här är jag nu då. I förkläde och allt.

Så här kommer resten av receptet. Det är åtminstone väldigt lätt. 

Tag först fram två trevliga avlånga formar som rymmer 1,5 liter och smörj dem med smör och sätt ugnen på 175 grader. Så är du förberedd och kan känna dig välorganiserad och husmoderlig, så som jag gärna föreställer mig att Ingegerd är.

Blanda:

2 dl grahamsmjöl

2dl grovt rågmjöl

2 dl vetegroddar

2,5 dl havrekross. ( köp inte det. Sjukt onödigt. Ett havregryn är inte direkt okrossbart så gör det själv. Ha! Anarki)

2 dl vetekli ( glömde jag köpa trots noggrann läsning av ingrediensförteckning. Ringde mamma med falsettröst och frågade vad jag skulle ta mig till. " ta något annat" sa mamma som är den svårstressade typen. Jag tog lite mer av de andra mjölsorterna istället. Ingen dog.

5 dl vetemjöl

3 dl rågsikt

2 tsk salt

5 tsk bikarbonat.

Blanda nu detta ordentligt.

Ös sedan i en liter fil och 1,5 dl sirap och blanda igen

Häll i formarna

Grädda på nedersta falsen i 75 min

Sedan hälsar också Ingegerd att brödet håller sig saftigt i flera dagar om det förvaras i plastpåse i rumstemperatur. Det går också att frysa. ( till skillnad från andra bröd undrar jag då med onödigt tråkig attityd)

"Lycka till med julbrödet!" Står det längst ner i receptet.

All denna trevlighet.

Helt varm blir man.

När gröna fingrar inte är så nödvändigt.

Nä men jag har väl aldrig haft vidare bra hand med växter. De dör typ i regel på vägen hem från Plantagen i brist på det mesta som en blomma behöver. Även när jag verkligen försöker vattna och dona och snickelidingsnacka med dem så verkar de i bästa fall ointresserade av mina omsorger och i vissa fall rent avvisande. Vi gillar inte varandra helt enkelt. Så är det ibland.

Men ha! Kolla in det här exemplaret orkidé. Den fick vi när vi flyttade in och jag ställde den över något element och den tappade alla blommor och knoppar på en sisådär tre dagar eller så. Så i somras var den två bruna pinnar i en plastkruka som jag kastade ut i trädgården i väntan på att den skulle hänga med trädgårsdavfallet till sista vilan. Där ute blev den liggande bra länge p.g.a lat. Den blev inte vackrare kan jag berätta. Bladen som var det enda som fortfarande levde blev gulprickiga och till hälften uppätna av vår halvtama harbebis som kamperade i vår trädgård och ingalunda var kräsen i kosten.

Så tillslut en dag när jag kände mig handlingskraftig plockade jag upp eländet för att slänga den och till min chock upptäckte jag då att den hade flera små knoppar. Den såg fortfarande ut som fan men verkade aldrig ha mått bättre. Så jag tog in den. För att ge den en chans. Sådana överlevare stöter man inte ofta på.

Och nu. 23 knoppar och utslagna blommor. Helt stört.

Så här får ni knepet för vackra orkidéer. Behandla dem som skit och de kommer att älska dig för alltid. Vet inte om man måste slänga ut dem och/eller misshandla dem fysiskt. ( i detta fall låta den bli tuggad på av en hare) Det är möjligt att psykisk misshandel kanske fungerar lika bra. Hade min växt varit en blomma så hade den varit en sån där tjej som skriver kärlekskranka brev till livsfarliga snubbar i fängelser.

Orkidéer alltså. Noll självrespekt.

Jag fattar att ni saknat mina suddiga bilder. Suddiga bilder är det jag gör bäst.

Föräldraledigt.

Jag har tagit föräldraledigt från bloggen som ni kanske märker. Det var inget medvetet val, men nu blev det så. Vi fick en knixig tid efter Smacks föddes då hon var konstant täppt i näsan och sedan också inlagd för RS. Nu mår hon bra dock men innan rutinerna har satt sig så har jag helt enkelt fullt upp så jag glömmer bort att både läsa bloggar och skriva själv. Det ordnar sig nog. Men vet ni. Jag har skaffar instagram. Jojo. Tant hänger med i svängen och detta har hon hört är sista skriket. Och det går snabbare liksom än att blogga. Jag heter annikabodin81. Hejåhå. Kramar så länge.

Dagens "Det är väl inte så jävla noga"

Den här tishan har jag sportat idag. Visst, jag tog den från golvet och inte från garderoben men den kändes hyfsad tyckte jag. Luktade inte svett och var lös och ledig över byst och buk. Bekväm. Och ren. Eller? Jo så länge man inte speglar sig utan bara kollar rakt ner. Med igenmurad pollenblick. Spotless mina vänner. Så bra. Då kan man gå ut och konversera nya grannar och bli känd som hon den där fräscha på hörnet. Vad tror ni? Funkar den i morgon med?

Tack Smacks! För pyntet.

Bara en hälsning

Acklimatisering pågår. Läget böljar mellan full kontroll till totalt kaos. Vi slåss mot de vanliga tvåbarnsproblemen.( Eller jag antar att de är vanliga....vad vet jag?) Svartsjuka, trots, väl intensiv och hårdhänt syskonkärlek, två som skriker samtidigt, en stor som inte vill sova på kvällen och en liten som har sin bästa umgängestid mellan tre och fem på möra. ( som vi säger i Trollhättan) o.s.v, o.s.v. 

Men det är mysigt också.

Se bara;

Bebislyckan

Jag är här. Jag är hemskt mycket här. Den senaste veckan har bara varit för omtumlande för att få fingrarna på tangenterna. Förra onsdagen, den andra april, sju minuter före midnatt så föddes vår småspigg. Världens vackraste flicka. Jag som oroat mig för hur jag ska kunna älska en till på samma sätt som jag älskar Spiggen, behövde inte fundera mer över det. I samma sekund som detta lilla blå troll hamnade på bröstet fick jag nyckeln till nya rum i hjärtats kammare. Åh detta barn. Kanske för att förlossningen var lättare, eller för att jag verkligt utvilad innan, eller för att jag så snabbt återhämtade mig efteråt, så har jag kunnat ta in henne och hela den nya situationen på ett sätt som var omöjligt sist då jag var svag och sjuk. Då, med Spiggen, var kärleken enorm men kroppen svek mig och ångest, oro och och odefinierbar ledsenhet red mig i säkert ett halvår. Allt var så svårt.
Med Småspigg känner jag mig trygg, lugn och helt igenom lycklig. Hon äter bra och sover bra och har ett skin av siden. Spiggen är världens ömmaste storebror som stryker henne över ryggen och viskar att han gillar sin bebis.

Men något som gäckar mig är hur jag ska klara mig när Peters dagar är slut och jag ska klara två barn själv. Seriöst, hur gör man? När båda skriker, när båda behöver mat o.s.v.
Jag ska träna på att vara själv ikväll. Peter är bjuden på galej och det skall han då rakt inte behöva missa, även om han är sjukt stressad över att han ska åka iväg. Det är jag med haha. Men det ska väl gå tänker jag. De som har 10 ungar klarar ju det på något sätt.

Så, där är jag nu. Hos fjunig bebis, bland mjölkkladd och pyttesmå sockar.
Jag återkommer med förlossningsrapport även om den inte är lika dramatisk som den förra som ni kan läsa här om ni vill.

Halloj!

Håller tummarna så hårt att jag får mjölkstockning

Har ni sett tävlingen inne på Emmas blogg. Gå inte in och kolla. Det är verkligen inget speciellt.
Var framför allt inte med att tävla...det är nog ändå inget ni behöver.

För hon verkar ha någon superfånig bloggtävling med Sleepo. Inget att bry sig om.
Man kan tydligen vinna en säng eller ett set med asfina kuddar och bäddset från Chhatwal & Johnson. Vilket Trams. Vem har inte en säng liksom? Och påslakan har väl de flesta?

Well...VI skulle ju faktiskt behöva en säng. Lite grann. När man tänker efter. Ni vet ju hur vi har haft det nattetid i den Bodinska villan.
Bökigt, högljutt och trångt.
Om ni missat misären kan ni ju läsa bakåt i inläggen. Här till exempel. Det har varit gnälligt på sista tiden. 160 cm säng funkar helt enkelt inte med tre personer, varav en Spigg som nattetid gärna vill ligga och snarka löften om tinnitus i sin ömma moders öra medan han sparkar försäkran om förlamning sin ömma (!) faders rygg.

Åh..just det ja. Har jag nämnt att vi är fyra nu? Finemang. Släng in en sidenmjuk men vrålande och sprattlande bebis in i detta tetris och ni fattar ju själva. 20 cm till på bredden skulle inte direkt göra skada. Det och öronproppar. Och kanske en ishockeyutrustning.

Så i detta nu så hoppas jag ihjäl mig. Ny säng, ny säng, ny säng.
"Men köp dig en säng då människa" tänker ni nu och sluta tigg inne hos Sleepo.

Förvisso. Men ni som just har flyttat till hus och skaffat en bebis vet att det typ är dyrt. En säng till oss står för tillfället på plats 134 på saker vi absolut måste ha. Efter staket och trimmer och annat festligt.
För vi ju har en säng. Typ i allafall. Det ser onekligen ut som en säng. Det är ju mer funktionen som den inte riktigt pallar att leverera. Förutom den uppenbara litenheten är den numera också ganska hängmattig efter min senaste preggoviktrusning. Så kan det gå.

Så Sleepo. I´m begging. Tänk på karma och sånt.
Mö i nöd.

Det går an

Allt är inte svinjobbigt med att vara hemma och vänta. Största delen av tiden har jag det fantastiskt faktiskt. Eftersom jag älskar att vara ensam och älskar att vara hemma OCH att titta på skräptv så är det inte svinsynd om mig direkt. Idag har nätshoppat, bakat bullar, målat alla 20 naglar och kollat på massor av uppbyggande, intellektuella program. Ah det är okej.

Wife swap lär mig om livet.

Currykryss och annat skoj.

I natt har jag fått sova som en kung hela natten och det var beyond välkommet. Vet inte om jag sagt det förut men det finns en plats i huset när jag trots mage och onda ben kan få ro. I Spiggens säng. När jag är själv, vill säga. Så i natt bytte vi plats redan innan nattspringet och jag somnade på en sekund utan behov av vare sig speciellt många kuddar ( 5 om man räknar med dem under madrassen) eller andra arrangemang. Knappt några uppvak alls.

Otroligt.

Varför är det så med vissa sängar/sovplatser? Att man sover så bra där. Bekväm säng javisst, men det verkar inte vara hela sanningen. 

Har ni varit med om motsatsen?

En av de skummaste sakerna jag upplevt var när jag sov över hos min kompis och vi låg båda i hennes säng. Det var sent men vi låg och pratade om ditt och datt och så plötsligt fick jag ett infall och sa " vet du vad?"

"Ja" sa hon. " Vi måste flytta sängen"

Vilket var precis vad jag tänkt föreslå, även om vi aldrig pratat om det förut. Det var bara seriöst negativ energi där som vi båda tydligt kände. 

Så vi flyttade den en bit och somnade sedan. 

Det var en händelse så märklig att jag aldrig glömt den och jag har ingen aning om vad det var. Ett fett currykryss kanske. Ja kanske.

Men vad står då Spiggens säng på? Vad är motsatsen till ett currykryss?

En kardemummacirkel?

Dem ska man leta efter. Maximum positiv energi. Funkar tydligen dock bättre på mammor än på Spiggar. Han vaknar ju som ni vet. Spiggen tycker istället att den bästa energin finns mellan mitt huvud och axel. Får man trycka in huvudet där så sover man tydligen som bäst. Där har jag också en kardemummacirkel. Otur. För mig.

Här vakar John Blund över stans skönaste säng med det fluffigaste täcket och godaste Spigglukten, på tydligt gynnsamma sömnkoordinater.

Trädgårdsångest och absolut ingen bebis.

Nix pix, fortfarande ingen bebis. Det känns så sjukt segt. Ändå har jag gjort vad jag kunnat känner jag. Igår tog vi t.ex. en redig shoppingutflykt och köpte svintunga grejer på Jula, Ikea och Plantagen. Sedan planterade jag halva kvällen och stod i oergonomisk ställning. Ingenting hände, förutom att det blev ganska fint på framsidan. Det här med trädgård alltså. Det är svåra saker. I samband med att huset byggdes så fixade de även trädgården vilket är otroligt skönt. Att slippa leva på en grushög och sånt, men man vill ju gärna plantera lite ändå. Jag kan absolut ingenting. Bara att köpa jord var ju så hopplöst komplicerat att jag ville lägga mig i fosterställning och gråta en skvätt, och hur mkt jag än strosade runt i blomsterhandeln blev jag ju inte klokare på vad jag ska sätta, när jag ska sätta, vad som passar ihop, vad som är lättskött o.s.v. o.s.v. I all oändlighet. Typ lika svårt som det var att köpa babyprylar alltså.

Nu har jag dock köpt ett par stackars lavendel och tutat ihop dem med någon murgröna och en påsklilja och så hoppas jag på det bästa. Det blev väl lite halvbra men finare än innan. 

Jag önskar att jag kände någon snäll trädgårdsarkitekt ( heter det så?) som ville komma och styra upp det hela och åka med till plantskolan och hjälpa mig med rubbet. Helst sköta trädgården sedan också. För det verkar också svårt. Jag skulle betala bra. I kanelbullar.

Ledig tjänst

Vi behöver anställa en person här hemma. Egentligen behöver vi flera, varav en kock gärna, då modern i detta hus egentligen anser att den optimala middagen är en påse korvbröd och ett glas apelsinsaft. Det levde jag på som student och det var ljuva år. Men nu ska det tydligen vara både protein och grönt (apelsinsaften räknas inte som grönsak längre) och Gud vet allt. Trött blir man.

Men vad som gör oss ännu tröttare är våra nattliga promenader som påminner om någon slags ringdans i stil med " Så går vi runt kring vår enebärabuske..tidigt en lördagsmoooorgon"

Så nu behöver vi någon som kan organisera det här. Någon sträng äldre dam som vill jobba natt och som kan peka med hela handen  och säger att " Du sover där och du stannar där och glöm inte kudden och blöjan ska vara på och nej stanna där för du har inga byten kvar. 

För så här kan det se ut nu när tre yra höns har natt: 

* Spiggen lägger sig i egen säng med egna tillbehör så som täcke, kudde och Cehwin

* Föräldrar lägger sig i egen stor säng. Kuddar arrangeras. Fadern hänger på kanten men står ut.

* Fadern somnar först och snarkar och blir väckt. Somnar inte om då..

* Modern börjar snarka kraftigt

* Fadern lägger sig i gästrummet. Irriterade steg.

* Spiggen vaknar och vill ligga i vår säng. Där finns plats. Dock vill han byta täcke med Fadern vilket beviljas. Fadern väcks och får nytt täcke.

* Spiggen snarkar så modern går in och lägger sig i hans rum istället. Kuddar arrangeras.

* Spiggen vaknar och är ledsen över att plötsligt vara själv igen. Fadern går tillbaka till storsängen som sällskap.

* Spiggen vaknar på morgonkvisten och vill in till modern och sin egen säng. Beviljas.

* Han somnar om och snarkar så modern går in till gästrummet. Kuddar arrangeras.

Sedan var det visst dag igen. I detta rännandet ska alla attiraljer kommas ihåg. Peter färdas med lätt packning men både Spiggen och jag har bagage i form av kuddar, täcken, personliga vattenflaskor, näsdroppar, cerat, telefon, Cehwin o.s.v. Och snart en bebis också..just det ja. Fest.

BF och en lista att spara och plocka fram vid tvekan.

Jag har BF idag. Jag har varit gravid micket, micket länge. Jag känner att det är lite nog nu. Hela natten hade jag värkar och jag välkomnade de alla som om de vore en vän jag inte mött på länge...ja de är ju inte så starka i början. Sedan smög jag in till Peppe ( Ja, vi sover i olika rum nu...mer om det sedan) och berättade att nu jävlar händer det grejer och nu är du snart tvåbarnsfar ska du se. Sedan lade jag mig i Spiggens säng och somnade. Vaknade vid 6 och kände....absolut ingenting.

Svekfull är kroppen.

Idag tyckte jag att jag rentav blivit lite smalare. Sakta, sakta lämnar gaserna mig och om två veckor kommer jag se ut som innan. Så tror jag, och mången kvinna före mig, att min graviditet kommer sluta.

Men jag har satt ihop en liten lista hörni. Till er. I present.

Som heter " Du vet att du är höggravid när... "

I ärlighetens namn så behöver du naturligtvis inte denna lista. Efter massor av veckor med regelbundna Mvc-besök, vinförbud och en strid ström av för dig helt främmande experter som uttalar sig om din magform och huruvida du bär på en flicka eller pojke, så är du nog hyfsat på det klara med hur det ligger till. Men om du ändå är osäker så får du hjälp här.

Så därför...Bambarabam...Här kommer den!!!!

Du vet att du är höggravid när:

1) Du snarkar. Först kommer nattsnarkningarna, men framåt slutet snarkar du även i vaket tillstånd. Så att dubbelhakan darrar. Det är mycket charmigt och kvinnligt.

2) Du kollar på dagtv, på "Say yes to the dress" och gråter en skvätt över en supportande snäll familj som helt emot programidén säger att den blivande bruden ser Amazing ut i klänningen hon valt.

3) Att installera sig i sängen tar lika lång tid som faktiskt sedan återstår till sömn. Varje kroppsdel har sin  egen kudde och att vara fler än en person i en 160säng är helt omöjligt i detta hav av bolster. Särskilt när man räknar in punkt nr 1.

4) Du blir bra på att prioritera. Packa förlossningsväska i all ära men det står ju inte direkt bland topp 10 av viktiga saker man vill få klart innan man åker in. Det riktigt akuta är att frosta av frysen, tvätta fönster, sortera strumplådan och köpa ny lyxig handtvål till gästtoaletten. 

5) Du köper godis till förlossningsväskan men äter upp det direkt. Om och om igen.

6) Du blir sur när inte varje plågat stön från ditt håll följs upp av orolig fråga " Hur går det? Har du ont?"

7) Kanske hulkar du i det läget fram något om att " Du bryr dig inte aaaalls"

8) Du blir sur när varje plågat stön från ditt håll följs upp av orolig fråga " Hur går det? Har du ont?

9) Kanske snäser du i det läget tillbaka något om att " Det var väl ett jävla tjat"

10) Du himlar med ögonen när någon fåntratt svamlar om " Gudomligt tillstånd" och om att alla gravida är så vackra och undrar när halslös blev det nya skönhetsidealet. Hals är alltid bättre än ingen hals tycker du nog fortfarande.

11) Du googlar alla eventuella tecken på att förlossning är nära. "Är oplockade ögonbryn tecken på att förlossningen har startat" googlar du. Och får 307 träffar eftersom det finns fler otåliga idioter än du.

Så. Det var väl hjälpsamt.

stökigt vardagsrum (OBS endast tillfälligt. Jag har grav städmani) och  nästan helt utan hals. ( inte lika tillfälligt tyvärr). Jag ser fett nöjd ut ändå.

När insikterna står som spön i backen

När man går hemma och slår dank (min padda ville skriva "dansk", som om jag vore en livsfarlig misshandlare med särskild inriktning på vänner från grannlandet) så hinner man tänka ett antal tankar. Hela tankar som inte avbryts av folk som ringer och frågar om de kan få komma på intervju eller av ett barn som tjatar oupphörligt om att få spritsa grädde på blodpuddingen.

Nu ska jag iofs ärligt erkänna att ledighetens tankar hittills kretsat mest runt Lady Mary, Mr Branson och vreden över Det.där. som händer med Matthew. Men sedan jag kollat klart så har jag en del...hm..fritid.

Jag hade tänkt att jag skulle blogga massor när jag var hemma. Med så mycket tid och så mycket tillgång till perfekt dagsljus att på riktigt lära mig systemkameran och ta fantastiska bilder med något annat än min iPhone. Men jag har nu kommit på varför jag inte bloggar så ofta. Det är sorgligt faktiskt men det handlar om fotona. Jag tycker inte om att fotografera. Alls. Än mindre flytta kort från kamera till dator= otroligt tråkig uppgift. Dessutom kan jag inte. Jag är inte ens medioker. Redigera kan jag inte heller..det är synd för det vore praktiskt. Man kan bli smal och sånt. 

Sånt här begränsade mig inte i början. Jag visste inte att det där var en hel vetenskap. Så jag gjorde som jag tyckte och i många fall blev det bättre och roligare än nu förtiden

För ofta nu när jag tänker att jag ska skriva något. Kanske något jätteroligt minsann, eller intressant, så orkar jag inte bemöda mig eftersom jag ändå inte har någon bra bild att att lägga till. Förr hittade jag något via Google...men sen fattade jag att det typ är förbjudet och blev rädd, haha.

 

Och jag förstår att det inte duger med risig Iphonebild. Oftast har jag inte ens någon sådan. Så då har jag börjat skita i alltihop. Trots att det inte alls var därför jag började blogga i första läget. Trots att flashiga outfitbilder och foton på välorganiserade soffkuddar inte alls är jag. Jag blir fett generad av mig själv när jag försöker mig på det även om jag älskar att se det i andras bloggar. Åh..andras bloggar. Andra kvinnor. Vackra, perfekta och med hus, barn och frilla i ordning. Älskar att läsa dem. Blir inte ett dugg nedstämd eller stressad av den bild som visas upp. Bara inspirerarad till att gå och kamma mig eller äta annat än rostbröd till middag. Men att försöka göra likadant....Det GÅR inte.

Så jag har bestämt mig för en grej idag. Jag får skriva iaf. Jag får tillochmed lägga ut suddiga Iphonebilder utan att må dåligt över det. Eller så lägger jag inte ut några bilder alls, utan hoppas på att någon vill läsa ändå. Mamma kanske...fast hon läser ju bara för att få se bilder på Spiggen.

Nåväl. Det får bli som det blir. Men jag tror att jag utan det kravet på mig själv kommer att ha mycket mer att säga. Oftare. Jag är för gammal för att hålla på att önska att jag vore något annat än vad jag är. Sjukt mycket slöseri med tid som man istället kan lägga på att äta kakor.

I feel free.

Sovrum och sånt

Tänkte vänta med att visa sovrummet tills vi fått tummen ur och tapetserat. Men i vår familj är tanke och handling sannerligen inte ett och då får jag vänta tills maj 2017. Eller så.

Men det är ganska fint redan nu även om jag i huvudet har en del tankar på vad som behöver göras. 

Skit samma, här kommer det. Med IPhone läckert tagna bilder för mörkt och suddigt är det nya svarta.

Så lägger jag ut en bild på tapeten också, som kommer att sitta vid huvudänden av sängen så kan ni ju tänka själva liksom. Ni är ju smarta och sånt.

Nä..om man skulle gå och inventera köksskåpen och se om det kanske finns någon liten kaka.

Tapet: Söndagsmorgon från Josef Frank.
Snart i ett sovrum nära mig.

Mellanmålstips

Dagen idag har varit stillsam, minst sagt. Jag har varit trött och motivationslös och mest legat i sängen och läst böcker och lyssnat på poddar. Tagit mig upp för en smörgås då och då. Och lite annat smått och gott.

Detta är mitt nya favomellanmål. Hur simpelt som helst, på gränsen till nyttigt och gott så det sjunger i munnen.

Jag kokar hallon, häller i dem i en trevlig skål, toppar rikligt med vaniljkesella och öser på med kung markattas lakritspulver. Smarr så det förslår och hej smal.

Ätes  med fördel men med viss försiktighet i sängen

Inte logiskt alls.

En sak är för mig helt obegriplig.

Min Spigg verkar höra lite kass. Så pass att vi tror att det inte bara handlar om att han ignorerar oss (Det gör han visserligen också men vi tror oss fatta skillnaden) utan att han faktiskt inte hör så bra. Detta skall utredas naturligtvis och det ska göras tester och kollas på trumhinnor och sådant. Det känns jobbigt att han har det så och jag hoppas att det går att lösa på ett lätt sätt.

Men.

Då undrar jag.

Hur, alltså  HUUUR är det då möjligt att hans hörsel nattetid är mer utvecklad än en fladdermus?

Jag måste gå upp på toa på natten. Jag är i vecka 39, give me a break. Men jag smyger, tyst som en ninja, långsamt och försiktigt. Undviker knarrplankor, tänder inte och spolar inte...(jag vet..äckligt).
Allt för att inte störa sovande familjemedlemmar.
När jag sedan kommer tillbaka till sängen kan jag svära på att förutom vattenkranens ljud från minsta möjliga stråle, tre rum bort rån Spiggens, har jag inte låtit någonting. Jag har varit som en vålnad.

Men det slår aldrig fel. Mellan fem och 30 minuter senare vaknar han och ropar.
Alltså varje natt. Oberoende på vad klockan var när jag gick upp. Och i de 30 minuterna...vad har han gjort då? Mornat sig innan han tar ton?

På kvällen kan vi göra hur mycket ljud som helst, spola i kranar och toaletter, duscha, blåsa hår och dansa schottis utanför hans rum. Men har vi väl släckt (Det har dock inget med ljuset att göra..vi har provat att ha det tänt också) och somnat så är det kört.

Så varenda natt ligger jag och väger för och nackdelarna med att gå upp. Om jag håller mig kan jag inte sova alls. Om jag går upp så vaknar Spiggen men vi får alla somna om tillslut. Dock efter hela sängbytarköret  när alla skall ha nya sovplatser, kuddar skall flyttas runt , gosedjur skall letas upp, ledljuslampor skall dras ur o.s.v. o.s.v.

Åh vad jag önskar mig en två meter bred säng där liksom alla bara får plats. Men med min hydda just nu och den imponerade mängd kuddar som arrangeras i olika konstellationer runt mina lekamen, i vår 160 cm säng finns det knappt plats för Peter. Han ligger och vajar med ändan utanför kanten och ändå känner jag att men fan vad nära han ska ligga då.

Så är det mät. Detta I-landsproblem gäckar mig.

Även Cehwin är trött på att somna på ett ställe och vakna på ett annat.
Det är inte bara jag.

Hemmafrulivet de lux

Nu se ni börjar jag få upp fart här hemma. De första veckorna blev inte mkt gjort här hemma utan det var mest dvd-boxar som gällde som ni vet. Men så började Downtons fjärde säsong på ett så tarvligt sätt att jag får ta en liten paus känner jag. Jag behövde återhämta mig efter den chocken. Dessutom har jag äntligen kunnat hälsa baklusten välkommen tillbaka. I dag har bakat både bullar och kakor och jag har en lång lista för veckan på diverse smarr som jag tänkte röra ihop. Peter har beställt rabarberpaj tills i morgon. Gud vilken nice fru jag är. Det är väldigt trevligt att vara hemmafru. Det passar mig. Lite för bra. Alltid finns det någon kaka att baka/äta och ett skåp att städa och någon web-shop att besöka. Och vad allt blir lätt och stressfritt. Livspusslet är för tillfället ett sådant där småbarnspussel med knopp på bitarna som man lägger i en färdig form. Det är trevligt som omväxling. Spiggen är harmonisk igen vilket är skönt eftersom det var lite jobbigt för honom precis innan jag gick hem och allt var ganska stökigt. Till och med blommorna mår bättre eftersom jag kommer ihåg att vattna dem. Jag har sett nya blad och knoppar på flera av dem, vilket chockat både min mor och mig.

Hoppas, hoppas att jag får ett par veckor till av detta slag innan bebisen kommer. Då kommer jag vara så utvilad och ha frysen full av så mycket gott att jag kommer klara hur mkt nattvak som helst.

Ah. En kaka på det?

Lördagsbestyr

Lördag kväll och jag är så asigt trött att gå och lägga sig känns för jobbigt. I natt låg jag vaken och lyssnade på stormen som riktigt rev i huset och även om en byggingenjör kanske skulle hävda motsatsen känns det snarare som tur än något annat att vi fortfarande har ett tak. Men. När jag gick runt huset i morse för att inspektera skadorna så hade det inte hänt mycket mer än att lyktan på trappen utanför huset hade vält. Inget annat. Konstigt. Som om jag vore en person som överdriver.

I veckan har jag haft så kraftiga förvärkar att jag var 100 på att bebisen var på väg. Peter fick kasta sig hem från jobbet och huset fylldes av barnvakter. Sedan klingade allt av och jag var fett besviken. Det räcker nu känner jag. Visserligen har jag en hel säsong kvar av Downton, vilken jag hoppas att jag ska hinna med innan vattnet går, men annars så känner jag mig ganska redo. Kolhydratladdat har jag t.ex. gjort jättelänge. Typ i 32 år. Någon bb-väska är dock inte packad. Sånt är för förstföderskor som har sånt redo i v. 24. Komplett med nya vackra dushcremer och ett förlossningsbrev på 7 A4. När jag skulle ha Spiggen hade jag allt tiptopfräscht. Flong nytt smink, nya myskläder, ny necessär und so weiter. Nu är jag typ glad om jag får med min man och trollor med hög midja. Eller skit samma med det sista förresten. Nätvarianten man får på BB är förvånansvärt comfy.

Men vi har ändå varit ute och gjort bebisrelaterade ärenden idag. Letat ståbräda och köpt inlägg till bärselen. Efter att ha avverkat Göteborgs alla shoppingcenter inklusive Freeport så är jag som sagt dead meat. Nu har vi kommit hem från middag hos Peters föräldrar och skall bara slänga oss i soffan framför "Orange is the new black" och äta Lindt-kulor. Det ska nog orkas med.

Spiggen lär sig om livet. Del 1 av many more to come.

I helgen var vi i Trollis för att hjälpa min bror att flytta. Eller ja, jag hjälpte cirka ingenting utan låg kvar på soffan, åt godis och kollade på när min brorsdotter Elin passade Spiggen. Men jag lånade ut min man. En sjuk man visserligen, med både feber och hosta. Men armarna var det inget fel på så då kunde han gott arbeta resonerade jag. Så det gjorde han. Inte för att jag sa det utan för att han är världens bästa.

Min brorsdotter var också pretty much världens bästa. Stackaren var nog utbränd när hon fick gå ur tjänst och åka hem till Skåne på söndagen. Så länge hon var med så fick jag inte lyfta ett finger med Spiggen. "Elin kan hjälpa mig" var hans svar på allt. Och det var ju skönt förstås, för mig. Och den där Elin kan nog förvänta sig en present så småningom. 

När vi vinkat av Elin och hennes far var Spiggen fullständigt hjärtkrossad. Har aldrig sett på maken till sammanbrott. Han grät nästan hela kvällen. Stora tårar ner i middagen. Förtvivlade kvidanden framför barnprogrammen. Hulkade" Jag vill vara med Eliiiiiiin. Var är Elin?" oavbrutet. Denna känsliga lilla Romeo fick sin första lektion om saknad och längtan. Livet är hårt. 

Seriemaraton och bullar

Det är väldigt skönt att vara hemma. Jag verkar inte vara den rastlösa typen direkt. Jag är fullkomligt nöjd med att spendera dagarna i soffan framför säsong efter säsong av Downton Abbey, min absoluta favoritserie för tillfället och som jag väl är sist i landet med att se. Men himmel vad bra den är. Jag är helt till mig. Inne på säsong tre nu och hela nätterna drömmer jag om Mr Bates, Lady Mary och Matthew. (Åh Matthew....)
Mellan varven försöker jag göra lite nytta här hemma också. Tvätta och städa och sånt. Och planera vilka inköp som prompt måste göras till huset.
Så har jag också äntligen kommit igång med bakandet som jag ju innan Downton Abbey gjorde entré i mitt liv, trodde skulle bli min huvudsyssla medan jag var hemma och jäste färdigt bebisen. Det har inte blivit så mycket av det trots min fina nya Kitchen aid. Eller på grund av den, om jag ska vara ärlig. jag är så teknikängslig att jag gått som katten kring den och inte pallat ta itu med den raketforskning som jag antog att det var att fästa degkroken och montera stänkskyddet. Jag hatar att läsa bruksanvisningar men jag är absolut inte heller typen som " lär mig själv". Detta innebär att jag i praktiken tvingar Peter att lära sig mina prylar och sen får han lära mig och i slutänden kan jag 2% av mina teknikgrejers finesser. Fast ibland blir jag tvungen att kolla lite själv och upptäcker då oftast att instruktionerna är skrivna för att de flesta skall förstå och eftersom jag trots allt är åtminstone normalbegåvad så brukar jag fatta förvånansvärt bra. Om jag inte får en låsning. Det händer ibland och det är därför som jag inte får i gång mitt Instagram t.ex. Då slår aggressivitet nämligen ut mitt logiska tänkande och så blir det tråkig attityd och pannkaka av allt.
Men idag gick det bra och jag fick bakat både kanelbullar och släta varianter. Och jag fick feeling och  vill göra mer i morgon. ( Om jag hinner...flera vänner har det lite jobbigt nu och jag måste följa upp hur det går för dem. Lady Ediths bröllop blev ju inte så bra t.ex. och Anna måste till London igen och söka ledtrådar för att få ur sin man ur fängelset. Då vill man ju vara ett stöd)
Så vi får se hur det blir...med husmoderligheterna.

Om att jämföra sig med andra, lite bättre kvinnor.

Det är en märklig känsla det där. Att jag inte ska gå till jobbet i morgon. Visserligen så har jag vissa jobbsaker att göra, men jag ska vara hemma i lugn och ro. Vila benet, bada mitt på dagen och kolla på dagtv. Det känns så oerhört lyxigt och så väldigt, väldigt välbehövligt men ändå kan jag inte låta bli att hålla försvarstal till höger och vänster om varför jag inte orkar jobba fram till slutet. För så gör ju superkvinnorna. Jobbar alltså. Det har jag hört och förstått och i många fall fått berättat för mig. Att vattnet typ har gått i kostymen i v. 41 och med en latte i handen har de åkt till BB och fött ut ett välskapt barn endast med hjälp av rogivande massage från sin trygga, pålästa make. Typ. (Sedan gick de ner sina kilo innan de lämnat BB...de liksom smälte bort bara)

Jag kommer ihåg förlossningsfilmen jag såg innan jag födde Spiggen. Att vara gravid är ingen sjukdom utan man kan fungera preciiiis som vanligt och när man väl är på plats på britsen (eller på pilatesbollen snarare) så vet kroppen naturligt vad den skall göra. Man tillkallar urmodern inom sig, andas lite och har en positiv målbild. Så går det bra serru. Vi är GJORDA för att föda barn och det finns inget naturligare.

Eh

I don´t feel against me, känner jag. Att först spy och sova i 15 veckor är pretty much sjukdom för mig för det första. Och även fast jag är välsignad med ett kontorsjobb där det tyngsta jag lyfter är en hålslagare orkar jag ändå inte längre än så här. Jag är en vekling. Är fett trött. Så trött att jag slarvar med min foundation på morgonen. Lämnar kanter och sånt. Inte ok.

Och naturligt är inte det ordet jag skulle välja för att beskriva min förra förlossning där någon del av mig, någonstans i dimman reflekterade över att det tvärtom var galet onaturligt att jag inte dog, när det gjorde så ont. Allt var lite på låtsas liksom..när man som i film kan få hur mycket stryk som helst och ändå överleva. Så var det. Intressant på ett vis. Och konstigt. Men jag hade noll koll på processen och ingen positiv målbild alls. Istället blev jag buren av andra genom kaoset. Av trygga barnmorskor, läkare, min man..och av Spiggen som verkade fatta vad hans roll var i det hela. Tur det.

Men absolut. Kanske kan jag få en urmoderförlossning denna gång. Jag ska föda enbart genom att trycka Peppes hand och bita i en träslev. Så kan någon göra ett reportage eller film om mig efteråt som kan ge riktigt dålig filis till alla mesproppar som fuskat med hjälp av ryggmärgsbedövning och annat onödigt trams.

Så får det bli.

Värd besväret dock.

Kryckor och kakor

Jag har gått och blivit handikappad. Det är väldigt besvärligt. Sedan det där hände med benet som jag beskrev i förra inlägget så har min vardag varit som en pilsnerfilm. Det har ramlats en del om man säger så. Både inomhus och utomhus och med vittnen och utan. I trappan och på övergångsställen. Detta har resulterat i imponerande blåmärken och en skadad menisk. ( Eller snarare mer skadad eftersom det troligtvis är menisken som från början är orsaken till hela snubbelcirkusen då benet liksom gillar att vika sig åt håll som övriga kroppen helst säger nej till). Men nu är jag entledigad från mitt arbete då hela familjen behöver återhämta sig en smula efter senaste tidens dramatik och jag vilar upp i Trollhättan med ett lass Missisippi Mud Pie och en och annan semla. Nu börjar nedvarvning inför nedkomst och jag planerar en månads liggläge i soffan i hjälm och knäskydd för säkerhets skull. Jag ska se sjukt många dvdboxar, läsa all chiclit jag kan få tag på och baka kakor varje dag. Ah La Dolce Vita. 

Min mamma hävdar dock att jag ALLTID har ljugit för doktorn.

Här har det varit drama skall ni veta. Då jag haft ont i benet ett längre tag så bestämde min man att det antagligen var en superfarlig blodpropp som skulle kosta mig livet och tvingade mig därför att åka till vårdcentralen trots att jag ganska aggressivt vägrade. Kanske barnsligt iofs för proppar är ju läskiga saker såklart.
Nåväl, off we went och där skickades jag sedan vidare till Sahlgrenskas akut för att sitta av de obligatoriska timmarna i deras väntrum. Ett stimulerande sätt att spendera sin söndagskväll indeed. Dock har det visat sig att Preggon med onda ben tydligen har någon slags förtur i den svenska vården och jag fick kungligt omhändertagande och rätt så fort gick det också. Hann knappt äta upp allt gott jag införskaffat inför den förmodade vaknatten innan jag blev placerad på ett rum med brits och Icakuriren och allt möjligt skoj.

Här hände en lite märklig grej som jag eventuellt är ansvarig för och som fick Peter att bli så trött, så trött. När den gulliga läkaren tittade i min journal så konstaterade hon att det inte fanns så jättemycket på mig direkt förutom besöket på akuten 2009 då jag hade skadat rygg och ben.
"Ja det var ju då du hade gjort dig illa i den där boxningsmatchen" sa hon.
"Eh va?"
"Ja boxningsmatch står det här"
"Allvarligt...ser jag ut som en boxare?"

Ja men så stod det iallafall. Och det är lite märkligt då jag tydligt minns att orsaken till besöket var att jag med ischias i klacksko snubblade mycket ovärdigt på bussen. Visst fäktade jag och så, självklart...men någon boxningsmatch kanske man inte skulle kalla det.

Meeeen...det kan vara som så (och det var därför Peppe blev så trött) att jag kan ha en viss benägenhet att snacka en del och skämta lite i situationer som känns lite stressande eller jobbiga, så det kanske, kanske, eventuellt, möjligtvis kan ha varit som så att jag nämnde något om en boxningsmatch när den läkare jag träffade vid det tillfället frågade om vad som hänt. Men hallå...jag låg med rumpan i vädret i fultrosorna och ville väl lätta upp situationen lite. Jag var hyfsat lös i hullet redan då så jag tänkte väl inte att han skulle gå på det. Han var ju läkare= förmodat smart. Han om någon borde väl känna igen en boxare och kunnat se att jag inte riktigt höll måttet för det epitetet. Och jag tar för givet att jag sedan berättade om vad som verkligen hänt men kanske hade han slutat lyssnat då. Jag babblar ju en del som sagt.

Det skulle varit som om förlossningsläkaren verkligen trott på att Spiggens pappa egentligen var en apa från Borås djurpark vilket jag hög på lustgas sköjade lite om när de berömde Spiggens imponerande hårväxt som nyfödd. DET var det ju ingen som trodde på..även om ingen skrattade... (Och Peppe blev trött även då)

För sannolikhetsgraden är ju typ det samma menar jag.

Nåväl. Läkaren i söndags hade i alla fall lite humor och jag lyckades slingra mig ur det på något sätt.
Och någon blodpropp var det givetvis inte heller, vilket konstaterades efter 117 prover, undersökningar och ultraljud. Om ni undrar var era skattepengar har gått har ni här svaret. De har gått till mig.
Tack hörni.

Om tiden på akuten känns lång kan man alltid låna någon av deras spännande bladvändare att fördriva tiden med.

Typiskt exempel på en bra helg.

Peppe och jag är på Spa minsann. Det tycker vi är micket, micket välförtjänt. Dels har vi lyckats hålla ihop i 11 år med psykisk hälsa i hyfsat behåll och passar på att fira det och dels så har vi sovit cirka noll hela nätter sista månaden. Inte för att vi tror att vi kommer sova så länge i morgon. Vi vaknar väl i sedvanlig Spiggvandrartid vid halv två men med lite tur kanske vi kan somna om sedan. Vi får se....som Spiggen säger när han inte vill lova för mycket. Peter och jag gjorde ju ett mycket misslyckat Spaförsök även i dec där vi blev vilseledda av en hemsida och åkte iväg för att i stort sett vända i dörren p.g.a sjuuuukt deprimerande ställe. Istället hamnade vi på hotell i Uddevalla då vi vägrade ge upp vår barnfria kväll och Peppe mådde dåligt efter sviterna av en matförgiftning och så fann vi ett dåligt julbord. Ja det var det ena med det tredje och dålig stämning. Så redan då bestämde vi att vi på vår årsdag skulle satsa på ett säkert kort och därför är vi nu på Vann utanför Lysekil. Ett superhärligt Spa med massor av krypinbassänger och med fin havsutsikt. Nu har vi badat oss trötta och slappar bara på sängen i väntan på middagen. Imorgon ska vi på massage och ansiktsbehandling och äta oss stinna av frukostbuffen. Det känns ganska bra nu!

Fina blommor hör årsdagar till.

Ett stycke is

Jesanes vad jag har frusit idag. När jag nu äntligen hamnat i en varm säng så känns det som den ultimata lyxen. Och det är det ju också. Jag har varit i Jönköping hela dagen och hållit intervjuer åt en kund i ett iskallt kontor och även om Jönköping bara ligger ett par timmar bort i färdväg så är det en helt annan klimatzon. Typ som Sibirien. Och då kan det ändå inte mäta sig med Falköping där vi tyvärr stannade för tågbyte på väg hem och där det var så överjävligt kallt att min kollegas kropp låste sig i kramp och jag tappade livslusten lite. En timma senare, av i Götet och ljumma vindar mötte. Ja men typ. Behövde knappt vantar. Lycka är att komma hem. En späckad heldag med uppgång vid 5, köldfrossa, jobbpress OCH Falköping är mer än ett superpreggo mäktar med känner jag. Så godnatt good people. 

Dorsia..Jag säger då det.

Idag samlade jag ihop ett par av de bästa jag vet och sportade en Afternoon Tea på Dorsia. Göteborgs i särklass piffgaste ställe, enligt mig. Här kan man på söndagseftermiddagar, till tonerna av Piaf prata bort några timmar samtidigt som man går på fat efter fat av godsaker. Servitriserna är vackra som pärlor i sina superflotta klänningar och plymer i håret och dessutom rara, supertrevliga och alerta som tusan. Det är Fancy Schmancy där inne, det kan man inte komma ifrån. Fast på ett helt igenom bra sätt. Avslappnat och välkomnande och det enda man tänker om det är att man i fortsättningen också skulle försöka var liiite mera piffig. Det här är placet för livsnjutare.
Och vi njöt.
Bästa söndagen på länge.

Ja det kan se lite mycket ut och så...men det gick bra. Väldigt bra.

Jag var ju också så nöjd med att äntligen få användning av min fina, lite excentriska hatt. Den passar sällan in liksom.
Men här var den perfekt.

Dagens shopping

Kolla! Jag har köpt de första bebiskläderna. Alltså dem som hen ska packas in i som rykande färsk. Det ser ju ut som om jag är tvärsäker på könet men det är vi faktiskt inte. Trots att de försökte se på ultraljudet så gick det inte. Men både pojkar och flickor passar i rött och kaniner.

Spiggen blev inte heller utan förstås utan fick en ny matchande plyschdress i polkagris. Mycket bekväm troligtvis. Som någon påpekade är det svårt att skilja Spiggens pyjamasar från hans vanliga kläder, (Fast han själv har naturligtvis stenkoll) och det är precis så jag vill ha det. Så länge som det går. Jag vill att kläderna han bär ger full rörelsefrihet till vilka viga hopp och moves som helst. Inga hårda jeans eller knappar som kan skava. Inget som sitter för hårt åt i midjan eller med sömmar som ger ränder och avtryck i Spigghuden. Och inget för tufft helst heller. Jag avskyr tryck med Angry birds, Cars och annan skit. Men Bamse går bra av någon anledning. Och Alfons. Jag fattar ju att dagen kommer då jag inte kan stoppa vare sig trycken eller de hårda jeansen (eller att han prompt kanske vill vara utan mössa och vantar i minusgrader) men jag hoppas att det dröjer.

Fredag med räkor, Spiggar och nya kuddar.

Jag vill ju egentligen visa mer av det nya huset men jag känner att det är lite svårt. Det är så himla fint och vi trivs så otroligt bra men än så länge är det just ett hus mer än ett hem. Alltså det där lät ju helt fel för det känns verkligen hemma men vad jag menar är att ett hem växer fram. Det tar så lång tid att få det som man vill ha det och innan man känner att det är VI liksom. Inget är klart och visserligen så skall det kanske inte bli klart någonsin utan vara ett levande projekt. Och inte ens med alla pengar i världen hade vi kunnat få klart det så snabbt som jag kanske skulle önska. Man måste känna sig fram, flytta runt saker och se alla rum i dygnets och årstidernas olika ljus. Var behövs belysning, var behövs färg och kanske ett piano?

Men varje dag gör jag något i alla fall. Om inte köper något, så byter plats på någon matta, sätter upp någon liten krok och känner mig genast mera nöjd. Idag fick jag äntligen tag på ett par kuddar till vår bänk i hallen. Det har tagit mycket mer tankekraft än vad som känns vettigt, att fundera på nyans och storlek och sånt. Krävt sin kvinna. Viktiga grejer.

Men nu är det fredagkväll och Spiggen är nattad för åtminstone första gången. Det känns som vi ägnar oss åt någon slags hela havet stormar på kvällarna där alla springer runt och letar efter en ledig säng att lägga sig i och där man gärna (eller ja...gärna och gärna) byter ett par gånger.

Men det finns räkor, flera avsnitt av Homeland och en stor godispåse att arbeta på så det känns som kvällen har potential, minst sagt. Trots sängbytarsnurren om några timmar.

Kuddarna är från Åhlens, möbeln från Bruka och tavlan är en stöld från Peters bror

Jojo..här har jag pyntat också. Spegeln är ett arvegods som jag faktiskt varit med i antikrundan med även om jag förnekade det dagen efter i skolan ,när jag var 14. Antikrundan var inte så fräckt då. Visades sällan på Z-TV

Spiggen och mamma konverserar

Jag har fått tips från olika håll att jag ska fråga Spiggen varför han sovasjälv-vägrar.
Det har jag gjort.
Den dialogen ser ut ungefär såhär:

-Varför vill du inte sova själv då Spiggisen?
-För att jag inte vill det...
-Nähä, och varför det då?
-För att jag tycker inte om det...
-Nähä, och varför det då?
-För att jag vill sova med DIG.
-Okej...men varför det då?
-För att jag tycker väldigt mycket om dig.
-Jag tycker väldigt mycket om dig också Spiggen. Tror du att du snart kommer vilja sova själv igen?
-Vi får se....
-Ja.

Mammas gull. Han vet hur man vinner en diskussion med avväpnande argument

För att sen tjata till sig hjärtformade plättar.
Jag är så fett ägd.