Det som är livet

Tiden mellan hämtning på dagis och Spiggens sänggång är helig tid och det bästa jag vet. Redan när jag hämtat vagnen och är på väg mot förskolan får jag liksom myror i kroppen och jag kan inte gå den korta sträckan fort nog. Ni vet, sådär som när man skulle träffa någon som man är så nykär i att man inte pallade vänta på hissen utan var tvungen att ta trapporna upp i stället. (Peter bodde på fjärde våningen på den tiden, så det var så jag höll mig smal. Nu för tiden åker jag hissen, tråkigt nog.)

Väl på dagis älskar jag att smyga på Spiggen innan han upptäcker att jag kommit. Se hur han skuttar runt, vattnar gräset och sparkar boll. Och så plötsligt ser han mig och blir lika glad som jag och så är det familjelycka och dragspel och fioler.
Sedan har vi 3 timmar att göra vad vi vill med så länge vi får in en middag i det hela.
I går klarade vi av den i rekordfart och gick sedan ut för att ta vara på solen, så där som man ska. Så vi gick hand i hand ner till glasscaféet och köpte glass och gick sedan vidare mot lekparken. Vi blåste maskrosdunbollar, pratade om bussar och kollade hos grönsakshandlaren om det kommit in några fina jordgubbar. Spiggen bestämde att vi skulle ha maskrosor bakom alla öron för det är modernt.
Sedan gick vi hem och duschade bort sanden från fötterna, käkade macka och kollade på Myth busters. Mycket fräcka maskiner.
Tillslut fick Spiggen jamaren på, blev lagd på fluffad kudde och somnade pronto.

Ingen cirkus, inga extravaganser men en riktigt bra, vanlig dag.
Det är ju det som är livet sa prästen. De vanliga dagarna.

Alltså detta barn. Jag må vara partisk men undra om det ändå inte möjligtvis kan vara världens sötaste onge
Rent objektivt alltså
Jag, Peppe, moster och mormor sitter i juryn.
Vi är väldigt överens.

Finfin torsdag

Idag har det verkligen varit en alldeles ljuvlig dag om man får uttrycka sig anno 1953.
Tidigt på möra mötte jag upp Jenny och Åsa för frukost på Brogyllen. Det är en liten tradition de har och jag tyckte det var trevligt jag. Att träffas på lunch eller fika känns såååå 2012.
I alla fall. Oavsett tid på dygnet tackar jag inte nej till färska frallor, croissanter med marmelad och vaniljyoghurt med bär och hemmagjord müsli.

Och idag har jag tagit en dagens outfitbild. Det är ju inte så ofta som ni vet. Mycket för att jag inte har så mycket att ge i den kategorin. Oftast tjoar jag inte WOW efter jag valt morgonens kläder utan snarare "Herregud".Och sedan går jag, väl medveten om att strumbyxgrenen är vid knäna och att tröjan är trasig under armen. Men ibland blir det ärtigt och då får man passa på. Köpte en Gretaklänning strax före bröllopet för att kunna möta mitt nya fruliv i och den känner jag mig sådär fånigt fin i. Den perfekta klänningen. Jag kan gå upp 10 kg eller ner tio dito och den kommer fortfarande sitta bra.
Så varsågod. Dagens outfit. Och ett väldigt glatt humör.

Klänning: Greta, Skor: Pretty Ballerinas, Smycken: Efva Attling
Solbränna: obefintlig

De vackra ögonblicken

Slutet på maj är min favorittid på året. Jag går promenader på kvällarna och försöker ta in hur vackert allt är och se mig mätt på det. Men det går inte. Och det stressar mig en aning.Träden blommar så otroligt kort tid och syrenen dör så fort man tar in den.Det blir åter en påminnelse om att man inte kan frysa tid och att allt är förgängligt. Man ska passa på att njuta av det ena och andra i stunden, men det är så svårt. Alltid när jag är på semester på någon vacker plats så har jag svårt att ta in nuet där och då. Istället tänker jag på att jag vill dit igen och planerar för det. Likadant om jag äter något gott på någon mysig restaurang, då vill jag omedelbart, där och då på plats bestämma ett nytt besök och fantisera om hur trevligt det kommer bli och hur underbart det kommer smaka. Och vid olika tillfällen i livet, bröllopet, Spiggens födelse t.ex. men även vid  roliga fester och resor försöker jag hela tiden tänka Nu. Nu. Nu. Det händer NU. Jag försöker se vad som händer och vara fokuserad i stunden. Men det kan istället innebära att jag blir för betraktande och kan inte ge mig hän i ögonblicket. Jag vet inte riktigt hur man kan komma ur det här. Kanske genom att acceptera att vissa saker händer bara en gång och vissa människor träffar man aldrig igen. Men att det kommer fler underbara ögonblick och människor även om de inte ser likadana ut.

Dagen före

Eftersom jag tar det som det faller på mig vill jag nu försöka beskriva dagen och kvällen före bröllopet som spenderades med pompomvikande män i festlokalen och med barndomsvännerna på Huskvarna Stadshotell. Det var egentligen först dagen före som jag blev en aning bröllopsgalen och gick bananer med pyntet. Jag hojtade order till höger och vänster, färgkoordinerade godisbord och rotade i skåpen på Stockmakaren och fann en annan servis som jag i sista sekund tyckte att man borde byta till. Men alla runt omkring var helt fantastiska och hjälpte mig med alla pryttlar och detaljer som jag ansåg var ett absolut måste. Det hängdes pompoms i taket, pärlband runt kandelabrarna och små, små sidenband runt alla vaser. Och Hasse (festvåningschefen) fick åka och köpa nya ljus då jag inte gillade nyansen på dem han tänkt använda. Men det blev bra. Så himla fint och precis som jag ville ha det. Bilder kommer naturligtvis så småningom och så länge har jag snott en från Emmas instagram:

När vi var klara och Hasse äntligen fick åka hem till sin väntade fru, så åkte Jenny, Rebecka och jag för att checka in i Randiga rummet på Huskvarna stadshotell. Rummet var superfint med en maffig himmelsäng och ett badkar mitt i rummet. Med en extrasäng i rummet eftersom vi envisades med att dela rum alla tre, så blev det dock en smula trångt och självklart stökade vi ner rubbet på cirka 3 sekunder och innan jag hann få en bra bild. Men så är det ju. Sedan åt vi middag och drack bubbel i hotellets restaurang men drog oss tillbaka ganska tidigt då vi skulle fixa lite nagellack, brun utan sol och sådant. Ett par lager Dove gjorde inte så mycket för mig men Jenny hade börjat grunda redan för någon vecka sedan och var duktigt brun. Så åt vi praliner från flickorna Kanold, målade naglarna på varandra, lade ansiktsmask och hade söta pyamasar. Som i någon jäkla Libressreklam. Ingen hundvalp dock. Det hade ju annars varit pricken över I.

Bild lånad från http://www.huskvarnastadshotell.se

Bridezillan her self. Svettig, osminkad men med aslånga lösögonfransar. Lite Malplacerat kanske men Hey..

Bästa chokladen i Götet. Flickorna Kanold. Köp om ni har vägarna förbi.

Jenny var micket, micket brun och högglansig av ansiktsmask

Morgongåva

Med risk för att jag tar bröllopsinläggen i lite fel ordning så vill jag ändå passa på att visa min morgongåva.
Har dregglat över Efva Attlings Bow wow wow cuff sedan det kom och nu fanns det i en liten ask till mig, från min man som uppenbarligen ibland lyssnar väldigt bra. Så trevligt. Jag älskar det. Det passar mig som hjortronsylt till pannkakor.

Smältning pågår

Nu är vi hemma igen. Vi har ägnat dagarna åt att packa upp fantastiska presenter, grina när vi slängt överblivna festhäften och placeringskort med namn på personer som vi redan saknar. Vi har rivit bland Pompoms och lämnat tillbaka hyrda grejer här och där i Smålands avkrokar. Sedan åt vi bröllopstårta tills den satt bakom tonsillerna och så körde vi hem med en så fullpackad bil att jag hade cirka 8 mm plats för min bak som i normala fall tarvar betydligt mera utrymme.
Vi pratar hela tiden om dagen och om vad han sa och vad hon gjorde och om vi kan förnya löftena om ett par veckor kanske redan och tvinga tillbaka folk.
Och så längtar jag efter bilderna så att jag går av. Men Emma har lite välbehövlig semester så vi får vänta lite till. Det gör inget. Det är bra för karaktären att vänta. Har det sagts.

Nu är jag fru ju

När jag vaknade upp på Amalias minne i Gränna i morse så gjorde jag det som fru. 

Fru Bodin. 

Mycket vuxet. 

Trött men lycklig och full av intryck som nog kommer att ta en vecka att smälta. Under själva vigselakten och under middagen och festen så gjorde jag allt för att fånga stunden, sådär som man ska och verkligen ta in dagen. Kunde knappt äta något av den fantastiska maten utan satt bara och tittade på alla människor som dykt upp här i Småland helt finklädda för vår skull. Där satt hon och han och de och just i den stund var vi samlade. Dagen efter skulle vi åter skingras, de kommer att åka hem och hemmen ligger i när och fjärran och i många fall kommer det åter dröja månader, kanske år tills vi ses igen. Helst av allt ville jag smyga ut och låsa ytterdörren och bara behålla dem där för jämt. 

Som en galen kidnappare.

Det gick tyvärr inte och någon gång under kvällen panikerade jag över att inte hinna prata nog med alla.
Men vi hade roligt och vi var så extremt nöjda med Stockmakaren där vi hade festen och där Festvåningschefen Hasse vakade över middagen som om det vore hans egen bebis. Maten blev otroligt uppskattad och vinglasen fylldes på i exakt rätt sekund. Tillsammans med våra fenomenala toastmasters så såg han till att vi fick den fest som vi ville ha. Så om ni planerar fest i Jönköping/Huskvarnatrakten; kontakta honom. Stockmakaren har även catering dessutom.

Som tur var gick dagen även bra för Spiggen. Han var supersöt i sin lilla sjömanskostym och han skötte sig exemplariskt i kyrkan. Sedan åkte han till barnvakterna och till Gullegoj och kvart i 8 fick vi ett sms om att han somnat lugnt och gott.100 kg tyngd föll från axlarna.

Hela dagen förevigades av Emma och med sig hade hon även Nelly och förutom att fotografera så förgyllde de även dagen på alla andra möjliga sätt. Gud vad jag tycker om dem.
Jag ser så framemot att ta del av bilderna men tills dess får ni hålla tillgodo med mina.

Nattvak, älskade vänner och Spiggoro

Klockan är halv 5 och jag kan naturligtvis inte sova. Det känns som natten före födelsedagen eller julafton när man var liten fast 100 gånger värre/bättre. Ligger i en himmelsäng på Huskvarna Stadshotell, i det finaste hotellrum jag varit i och där badkaret står mitt i rummet. Bredvid mig sussar mina två barndomsvänner och vi alla har nymålade naglar, för mycket brun utan sol och ansiktet fullt av nattmask.  Igår fixade vi festlokalen och åt middag och skrattade som vanligt åt skämt man bara kan säga och förstå om man känt varandra precis hela livet och tycker så mycket om varandra att man kunnat hjälpa till att gömma ett lik åt den andre om det skulle gå lite snett. Gårdagen var så hektisk och för första gången blev jag lite bridezillig när jag freakade ur för en borttappad påse spetsband, fel färg på ljusen och en ändrad bordsplacering. Då är det skönt att ha trygga vänner runt om som fattar hur man tänker och som ljuger när det är nödvändigt och säger att "du verkar ändå otroligt lugn" haha. Jojo. Min största oro är dock inte ljus och spetsar utan hur allt skall gå med Spiggen som skall skjutsas runt och passas av personer som visserligen är heeeelt fantastiska men som han inte känner jätteväl. Redan igår kände han nog att saker var på gång för han blev orolig och frustrerad och det kom nya människor hela tiden. Och jag är rädd att han ska må illa i bilen på de guppiga små skogsvägarna, kräkas ner sin lilla dress och russinnyllegråta. Och mamma är någon annanstans och när vi ses har jag konstig frilla och klänning och ser inte ut som vanligt och sedan ska han till barnvakt. Himmel och änglar, låt detta gå bra. För givetvis har jag tänkt mig rynkig över den bästa lösningen för honom och jag hoppas att jag kommer kunna slappna av. För han ÄR i goda, kärleksfulla händer. Och hans vän Gullegoj är med honom. Och Gullegojs mormor och morfar. Det BLIR bra. Detblirbradetblirbradetblirbra.

Spiggen och Gullegoj. Micket söta kömpisar

Blodsockerfall

En sak jag absolut inte klarar att hantera på ett vuxet vis är kraftiga blodsockerfall. Det går bra till en viss nivå men träder jag över en gräns så är det absolut kört. Då blir jag arg, ledsen och livet känns meningslöst. Tyvärr är det inte lätt avhjälpt då jag också tyvärr helt förlorar förmågan att skaffa föda. Jag blir lika obstinat som Spiggen. Inget skall jag äta. Nähäjdå det går bra ändå. Ofta blir vi lite ovänner här hemma då och det är ganska förståeligt. Jag är en bebis.

Idag när detta hände bestämde jag mig dock för att det enda som gick att äta var våfflor och spatserade ut i köket för att grädda mig några.Kände mig mycket handlingskraftig. Detta precis efter jag nekat Peter att servera mig pizza, mackor, pannkakor och filmjölk då det innehöll för mycket kolhydrater vilket skulle ge mig ett plufsigt utseende på bröllopet. Fast jag VET att Peter tyckte att jag var en idiot så kunde han ändå hålla sig från att tappa det på mig, utan frågade bara försiktigt om jag inte trodde att våfflor skulle skapa någon besvärande plufsighet. Det trodde jag inte.

Och efter ett par våfflor blev jag som ny igen. Humöret återvände på 3 minuter och jag kunde åter bete mig som en vuxen människa bör. Balanserat.
Sen förstår jag ju naturligtvis att man visst blir superplufsig av våfflor. Plufsig och fluffig. Jajamen.
Men också glad.

Mat för en dam

Partying like it was 1999

Många tänker att de skall vara lite extra sunda veckorna före bröllopet så att man kan stå där med glow i huden och utan fläsk runt magen och/eller läskiga påsar under ögonen.
Jag jobbar lite tvärtom. Förutom möhippan (som jag kommer skriva om så fort jag fått tag på lite bilder där jag inte ser sinnessjuk ut) som ju för de flesta innebär ett avsteg från de sunda vanorna så har jag också varit ute mer de senaste veckorna än vad jag har varit på flera år. Men flera kära vänner kunde inte vara med på möhippan och därför så har vi haft lite minihippor här och var.
Så igår var jag ute med mina två barndomsvänner som jag känt sedan jag var nio dagar. Rebecka bor i England och kom först i förra veckan. Jenny anordnade ju möhippan och har ett jäkla ståhej med toastmasteriet, men tackar aldrig nej till festligt umgänge och kunde därmed tänka sig att hippa lite till så att säga.
Vi är uppvuxna bara ett par hus i från varandra och igår sammanstrålade i vår forna hemstad för brutala mängder vin och drinkar. Vi hade otroligt roligt och samtalsämnena varierade mellan superytliga, extremt djupa för att ta ett par avstickare till att bara vara konstiga. Det mest spännande var nog att Jenny efter 4 flaskor vin fick feeling, blev klärvoajant och kunde prata med döda. Det var otippat men väldigt spännande. Vid halv tresnåret drog vi hem och jag fipplade med låset tills mamma tröttnade och kom ner och plockade in mig. Jag var mycket munter och hon var road vilket var storsint eftersom detta  innebar att det var hon som fick gå upp kvart i sju i morse och ta hand om Spiggen eftersom hans mamma hade vissa svårigheter med att vara en god moder. Tur att hon är världens bästa. Min mamma alltså. Inte Spiggens.

Men nu skall jag ta det lugnt en vecka. Vi tre skall ju träffas igen på fredag, bo på hotell och käka middag och sådant men då blir det en städad tillställning.

Men alltså. Det är roligt med bröllop. That´s for sure.

Rebecka och jag smajlade i kapp

och Jenny såg som vanligt inte klok ut. Att hon aldrig kan skärpa sig och fräscha till sig lite.

Löjrom är alltid lika med ett gott humör

Spiggen led icke av att ha en ansvarslös mor utan hade det finfint hos mormor, morfar och kusinerna.

När allt är som det alltid har varit.

Ikväll är jag lätt som en fjäder i steget om än lite ostadig på foten p.g.a betydligt färre glas vin än vad man skulle kunna frestas att tro. För ikväll har jag träffat en av mina allra käraste vänner som bor så långt ifrån mig som det är möjligt. Så långt ifrån att de t.o.m. har en annan årstid där nu. Men nu är hon här och vi har inte setts på tre år. Trots att vi är närmare än tummen och långfingret så har hon aldrig träffat Spiggen och hennes dotter som idag är en stor tjej, var bara några månader när vi sågs senast. Tyvärr hade vi inte tid att ha någon playdate idag heller, men vi hade tid att fika, dricka vin och äta tapas. Och prata som om vi aldrig varit ifrån varandra mer än en vecka. Hade jag inte vetat att det bara var en vecka tills nästa gång vi ses igen så hade jag varit ledsen nu. På det där sättet som man är när man skiljs åt och vet att det är evigheter tills man ses igen. Tre år är sannerligen en evighet. Men är man riktiga vänner spelar tid ingen roll. Det är alltid en tröst. 

Kyrkhäftetjafs

Jag utvecklar i galopperande takt en sinnesjukdom. På kyrkhäften av alla onödiga saker i världen som man kan reta sig på. Men jag stör mig på att ett litet pappersark snart är vår dyraste post på hela bröllopet.Typ. Speciellt om man räknar nerlagd tid, frustration och saker jag kastat i golvet i blind vrede. (Det sista var en absolut lögn. har aldrig kastat något av ilska i hela mitt liv)
Det började med att vi beställde kyrkhäftena från Calligraphen. Varför är en fullständig gåta då man kan göra det av ett vikt A4 och så är det bra liksom. Men jag tyckte det var fint med ett ett omslag och så köpte jag inlagor eftersom måttet på häftet var ovanligt. Men det skulle inte vara NÅGRA SOM HELST  problem att skriva ut själv. Easypeasy sa kundtjänsten på Calligraphen medan hennes tunga blev supersvart. Efter vi fått ihop texten med rätt mått i word så försökte vi skriva ut det vilket var fullständigt omöjligt. Ingen printer gick med på att ta emot vare sig måtten eller pappren, vilket fick mig att gå upp i atomer. Ringde runt till 4 tryckerier i stan och ingen kunde hjälpa mig. Och det tryckeriet som kunde skulle ha sisådär 1500 spänn för kalaset vilket jag vägrade. Ringde Calligraphen som sa att "ja hehe ja, vi har ju lite ovanliga mått som vanliga tryckerier kan ha problem med men vi kan naturligtvis skriva ut det åt dig för ett babbilion pengar" Skicka helt nya grejer. Inte till en spänn rabatt dock.

Tillslut hittade vi ett tryckeri som kunde göra det för en femhundring. Men våra inlagor kunde de inte använda. Och deras maskin kunde heller inte häfta korten. Det kunde inte någon enda häftapparat i hela världen göra heller visade det sig, eftersom måttet in till mitten är för brett. Så nu får vi väl köpa snoddar el nåt.

Då kom jag på att jag skulle skita i alltihop och bara använda inlagorna som vi beställt från tryckeriet tänkt och istället använda de andra kyrkhäfte som tackkort sedan i stället (Det är ju bara ett monogram på som vi ändå tänkt att använda på tackkorten. Svinbra idé tyckte jag och mycket kostnadseffektivt. Men självklart kan jag inte hitta några kuvert som passar korten. De är en millimeter för små på det ena eller det andra stället. Jag hatar de förbannade korten. Intensivt.

Jag är helt öppen för att det säkert fanns ett sätt att skriva ut dem. Jag menar inte på allvar att jag tror att Calligraphen ljög. Men när inte ens tryckerierna kunde fixa det så känns det kanske lite over kill för en vanlig förstagångstryckare med bröllopsstress.

Jag är så nedrigt trött på detta att jag vill ta alla inköpta kort och inlagor och bränna skiten. Gärna till tonerna av Prodigy. Och sedan vill jag gå och lägga mig. Och sova svinlänge

Ingen bild p.g.a aggro

Fotomin och bröllopssminkning.

Har ni också en galen fotomin som bara flyger på så fort en kamera blir synlig?
Varenda gång jag lägger ut på en bild på mig själv på bloggen så får jag ett sms av min syster där det står att jag ser galen ut. "What about the weird face?", skriver hon. "Du kan skrämma små barn" och annat sånt. Hon säger att jag har världens skummaste fotoface och på min möhippa fick jag bekräftat att hon inte var ensam om den åsikten.

Men idag tänkte jag lägga ut en eventuell bröllopsmake jag gjort. Både utförd och fotad i dåligt ljus= idiot. Men i alla fall. Hoppas på lite feedback. Dock inte om minen.
 Jag har kämpat med att se naturlig ut vilket jag inte riktigt tror att jag lyckats med. På de sista bilderna kom jag på att det bästa ljustet och färst rynkor fick jag om jag låg ner i sängen under sänglampan. Gud så slät man blir när all överflödshud faller ner vid öronen istället. Man kanske hör lite sämre men det kan man ju leva med.

Så,  Jag har ju alltså lite Vintagestyle på både klänning och accessoarer och skulle gärna ha en matchande sminkning. Här har jag gjort en kråksparkshistoria med både ljust och rött läppstift till. Eg. vill jag har rött eftersom det är mest "riktigt" för stilen jag vill åt men samtidigt så vill jag inte att make upen skall vara ute och gå med mig om ni förstår. Man ska ju inte haja till i bänkraderna och tänka att Peppe gifter sig med en slampa och sånt.

Så ser ni? Vad tycker ni? Ljust el mörkt eller inget avett? Rouge och sånt syns ju inte i blurret men ni kanske kan föreställa er. det är rosa typ. Very fancy indeed.

Här får jag nog skäll för uppspärrade ögon och putläpp. 

Här kanske jag får höra att jag ser lite dö och skev ut. Jag ligger väldigt bekvämt.

Dans och blommor och så håret förstås

Idag har Peppe och jag varit och tränat brudvals. Efter lite provsteg valde vi att skippa wienervarianten till förmån för en lite lugnare historia. Det innebär att vi inte kan använda"Annies Song" som vi tänkt dansa till, men skit samma.Vi slipper också ta en Postafen innan, vilket väger upp. Dansfröken var GRYM och en timme är lång tid visade sig. Från att gå ettvåtre ettvåtre på rad bara rakt fram så kunde vi på slutet svischa fram med en sväng dessutom. Snyggt var det inte men runt kom vi. Och hjärtat blödde nästan av kärlek av att se Peppe som inte tagit ett danssteg frivilligt förut, dansa runt med dansfröken, med svårslagen koncentration.
Och vi hade roligt. Även Peter. Faktiskt. Det var en glad överraskning.

Mer trist var att de ringde från blomsterhandeln idag och sa att de inte kunde få fram några anemoner till brudbuketten. Inga vita alltså.
Men åhhhh. Eventuellt skulle hon beställa en annan färg som kanske skulle kunna funka men som lika gärna skulle kunna vara helt åt skogen. Jag valde att köpa anemonerna ändå för säkerhets skull och typ sätta dem på toa om de har konstig färg. För det är ju anemonerna som är grejen. Utan dem blir det absolut inte samma sak. Så jag surar. Det är så lätt att tappa bort sig helt i detaljerna och glömma bort att en bukett utan anemoner trots allt är en världslig sak. Att det inte spelar någon roll alls. Egentligen. Men just nu känns det som om hela bröllopet hänger på detta. Fast jag har iaf sjukdomsinsikt. Bridezillearis hystericus fåntratteria är tydligen den latinska termen för min krämpa.

Men jag blir lite gladare av tanken på att jag beställde en så galet fin håraccessoar idag. Från Zetterberg, köpt i den helt fantastiska butiken Le Margaux där jag stod och velade i evighet och besudlade varenda hårpryl de hade med mitt regnblöta hår. När jag valt och med darrig hand betalat, kom jag på att jag inte konsulterat ett enda smakråd innan och inte heller tog jag någon bild. Men Hallå, Therese Zetterberg hjälpte mig. Hur fel kan det bli?
Nåväl..ni får se om några veckor.

Den perfekta blomman.

Source: Uploaded by user via Shawna Futagaki on Pinterest

I juni skall jag testa att andas

Jag är riktigt risig på att blogga för tillfället. Men jag har så galet mycket att göra att inget som inte har med bröllop, Spiggens nya dagis, lägenhetsförsäljning eller jobbet helt enkelt inte får plats. Träning går bort. Umgås med vänner hinns inte med, (Om det inte är bröllopsrelaterat umgänge) och relationsvård ligger på framtiden. Egentligen har jag massor att blogga om. Inte minst om möhippan men jag får ta allt sådant om ett tag. Nu försöker jag bara varva massor av arbete med att sitta i Lotusställning och försöka  behålla förståndet och en något sånär lugn mage. Det går sådär om jag ska vara ärlig.

Men vad varmt det var idag!!!! Det är i alla fall fantastiskt

Det vankas möhippa

Herregud. Jag är snyggare än någonsin

Om att nörda ner sig

Jag undrar hur många miljoner gånger tråkigare och svårare mitt liv hade varit utan internet..jaja det känns kanske är lite år 2001 att tjata om det, men jag blir fascinerad varje dag hur lätt det är att finna info om allt.
Eftersom jag bokat upp oss för några valslektioner nu så har jag släppt det ångestområdet och börjat snöa in på makeup istället. Different days different issues. Jag ska göra min brudmake själv eftersom jag faktiskt är lite haj på det där. Men ju närmare jag kommer desto mer tappar jag i självförtroende om att jag kan få till det jag vill. Jag hade tänkt en lite retromake sådär ni vet. Cat-eyes, rött läppstift, pudernylle. Fick lite tips hos Laura Mercier om lite nödvändiga produkter och det var en hel del som det visade sig att jag behövde. Nåväl, jag hittade det mesta redan i min egen gedigna burksamling så det skall nog gå bra och ett speciellt porslinspuder till halsen köper jag bara inte.

Det som är lite knivigt i detta är eyelinern. En produkt jag inte behärskar alls. En kajalpenna kan jag hantera men den ger inte riktigt samma effekt som eyeliner lagd med pensel gör.

Så vad jag gör nu och vad jag tänkte ägna helgen åt är att kolla på makeupguider på Youtube. Sjukt bra.
De är faktiskt helt makalöst pedagogiska. Kommer vara kråksparkskungen efter det här.

Äntligen

Äntligen är de här. Inte en sekund för tidigt men bättre sent än aldrig. Vitsipporna.En av mina favoritblommor. När de kommer är tiden som bäst. Det börjar bli varmt, man kan följa trädens knoppar från dag till dag tills de plötsligt slår ut då du för en enda dag missar att kolla. Hela sommaren ligger framför, helt oförstörd och än så länge oregnad. man gör upp planer, gluttar på sandaler och äter lunch på uteplatsen på taket som nästan ingen känner till. Och snart kommer syrenerna. Drottningen av försommaren. Åhhh vilken fantastisk tid som börjar nu.

Valseländet

Alltså bröllopsvalsen. Help me Rhonda. Det går inget bra. Alls.
Har skyllt på Peter och tyckt att jag åtminstone har mitt på det torra. Jag gillar ju att kolla på Let´s dance så det borde ju vara lugnt. Han däremot...please.

Så övade vi lite igår. Och tja. Jag var ju inte någon da Silva direkt visade det sig efter ungefär två sekunder. Om man ens kan jämföra så långt på skalan av kasshet som vi befinner oss så är jag om möjligt ännu sämre än min blivade äkta make.

"Vi bokar upp oss för en lektion" kved jag.
"Hur skulle de någonsin kunna hjälpa oss" gnällde Peter.
Och så försökte vi en gång till på den pyttelilla dansvänliga ytan i vardagsrummet.  Men vi tappade bort oss, trampade på varandras fötter, trasslade in oss i soffbordet och snubblade över mattan.
Sedan satte vi på själva sången som jag alltid uppfattat som en långsam vacker melodi. Fel
Mycket snabb var den. Typ som techno.

Sedan undrade vi över saker som om herren aldrig får gå bakåt i vals. För det hade jag sagt men det kan ju inte stämma. Då blir det svårt. Nu rör vi oss mycket på en linje framåt bara liksom. entvåtre entvåtre.Tillslut "dansar" vi ut genom ytterdörren och syns aldrig mera till.

Nu skiter jag i festhäften, håraccessoarer (nej det var ljug) och strumpeband och lägger all min ångest på detta enda ämne. Bara så ni vet.




Ser plättlätt ut men sjuukt svårt på riktigt.