Dags att prestera

Idag har vi ettårskontroll för Smacks. Spännande.
Det är nu man ska visa vilket smart barn man har och hur mycket hen kan och sånt där.
Gå och klättra, säga "mamma", "lampa" och "nollvision" och vara allmänt tidig och perfekt.
Det visar att man är duglig och aktiv som förälder och inte en slappis som varken pratar med sitt barn eller uppmuntrar fysisk aktivitet.

Minns ni hur det gick med Spiggen?
Antagligen inte.
Ni finner det här
En pinsam historia.

Risken finns att det inte går bättre idag direkt. Hon vet inte heller var näsan är och inte kan hon gå eller räkna algebra eller sånt som är bra att kunna. Hon skrattar dessutom åt skittråkiga skämt och är allmänt lätt att lura.

Som tur är tog hon sig upp till sittande förra veckan. Det har varit micket svårt.
Speciellt om man ätit något gott innan. Då kan det bli tungt.

Som tur är har jag Spiggen med som stöd. Då kan han visa att man kan bli enastående smart och perfekt även om saker och ting tar lite tid.

Livet

A men ni måste tro mig. Jag försöker verkligen krysta fram energi för bloggen.
Skriva vitsiga eller smarta saker och allt det där.
Men något kommer alltid i vägen. Livet. Livet livet.
Inte för att jag gör sjukt spännande och tuffa grejer här hemma och därmed inte har tid.
Det är det vanliga liksom; Prata om uttryckningsfordon och tankbilar med Spiggen, ägna sig åt periodisk fasta, förebygga, bota och oroa sig för Smacks förstoppningar. Sitta i kö till sjukvårdsupplysningen, gnälla med grannarna om att vår närmaste sopsorteringsstation ska försvinna, kolla mästerkock och heja på Philip, rota i skåpen efter något gott, bleka håret utvikningsbrudsblont, konstatera att det är det enda som är utvikningsbrudslikt, inte veta om man ska vara glad eller besviken för det. o.s.v.

Men det är fint livet. Det tycker jag.
Ska försöka visa er mer av det.
men ni kommer väl ihåg att jag finns på insta också.
Kram hörni

Försöker ta bilder på Smacks också ibland. Det tycker Spiggen är himla onödigt.
❤️

Vardagslyckan

Känslan när man bara VET att det inte finns något gott hemma och man cirkulerar hopplöst framför kyl och skafferi för att sedan helt plötsligt hitta en totalt bortglömd chokladkaka. 200 gram. Onaggad.

Den känslan.

Då är livet som vackrast.

När insikterna står som spön i backen

När man går hemma och slår dank (min padda ville skriva "dansk", som om jag vore en livsfarlig misshandlare med särskild inriktning på vänner från grannlandet) så hinner man tänka ett antal tankar. Hela tankar som inte avbryts av folk som ringer och frågar om de kan få komma på intervju eller av ett barn som tjatar oupphörligt om att få spritsa grädde på blodpuddingen.

Nu ska jag iofs ärligt erkänna att ledighetens tankar hittills kretsat mest runt Lady Mary, Mr Branson och vreden över Det.där. som händer med Matthew. Men sedan jag kollat klart så har jag en del...hm..fritid.

Jag hade tänkt att jag skulle blogga massor när jag var hemma. Med så mycket tid och så mycket tillgång till perfekt dagsljus att på riktigt lära mig systemkameran och ta fantastiska bilder med något annat än min iPhone. Men jag har nu kommit på varför jag inte bloggar så ofta. Det är sorgligt faktiskt men det handlar om fotona. Jag tycker inte om att fotografera. Alls. Än mindre flytta kort från kamera till dator= otroligt tråkig uppgift. Dessutom kan jag inte. Jag är inte ens medioker. Redigera kan jag inte heller..det är synd för det vore praktiskt. Man kan bli smal och sånt. 

Sånt här begränsade mig inte i början. Jag visste inte att det där var en hel vetenskap. Så jag gjorde som jag tyckte och i många fall blev det bättre och roligare än nu förtiden

För ofta nu när jag tänker att jag ska skriva något. Kanske något jätteroligt minsann, eller intressant, så orkar jag inte bemöda mig eftersom jag ändå inte har någon bra bild att att lägga till. Förr hittade jag något via Google...men sen fattade jag att det typ är förbjudet och blev rädd, haha.

 

Och jag förstår att det inte duger med risig Iphonebild. Oftast har jag inte ens någon sådan. Så då har jag börjat skita i alltihop. Trots att det inte alls var därför jag började blogga i första läget. Trots att flashiga outfitbilder och foton på välorganiserade soffkuddar inte alls är jag. Jag blir fett generad av mig själv när jag försöker mig på det även om jag älskar att se det i andras bloggar. Åh..andras bloggar. Andra kvinnor. Vackra, perfekta och med hus, barn och frilla i ordning. Älskar att läsa dem. Blir inte ett dugg nedstämd eller stressad av den bild som visas upp. Bara inspirerarad till att gå och kamma mig eller äta annat än rostbröd till middag. Men att försöka göra likadant....Det GÅR inte.

Så jag har bestämt mig för en grej idag. Jag får skriva iaf. Jag får tillochmed lägga ut suddiga Iphonebilder utan att må dåligt över det. Eller så lägger jag inte ut några bilder alls, utan hoppas på att någon vill läsa ändå. Mamma kanske...fast hon läser ju bara för att få se bilder på Spiggen.

Nåväl. Det får bli som det blir. Men jag tror att jag utan det kravet på mig själv kommer att ha mycket mer att säga. Oftare. Jag är för gammal för att hålla på att önska att jag vore något annat än vad jag är. Sjukt mycket slöseri med tid som man istället kan lägga på att äta kakor.

I feel free.

Seriemaraton och bullar

Det är väldigt skönt att vara hemma. Jag verkar inte vara den rastlösa typen direkt. Jag är fullkomligt nöjd med att spendera dagarna i soffan framför säsong efter säsong av Downton Abbey, min absoluta favoritserie för tillfället och som jag väl är sist i landet med att se. Men himmel vad bra den är. Jag är helt till mig. Inne på säsong tre nu och hela nätterna drömmer jag om Mr Bates, Lady Mary och Matthew. (Åh Matthew....)
Mellan varven försöker jag göra lite nytta här hemma också. Tvätta och städa och sånt. Och planera vilka inköp som prompt måste göras till huset.
Så har jag också äntligen kommit igång med bakandet som jag ju innan Downton Abbey gjorde entré i mitt liv, trodde skulle bli min huvudsyssla medan jag var hemma och jäste färdigt bebisen. Det har inte blivit så mycket av det trots min fina nya Kitchen aid. Eller på grund av den, om jag ska vara ärlig. jag är så teknikängslig att jag gått som katten kring den och inte pallat ta itu med den raketforskning som jag antog att det var att fästa degkroken och montera stänkskyddet. Jag hatar att läsa bruksanvisningar men jag är absolut inte heller typen som " lär mig själv". Detta innebär att jag i praktiken tvingar Peter att lära sig mina prylar och sen får han lära mig och i slutänden kan jag 2% av mina teknikgrejers finesser. Fast ibland blir jag tvungen att kolla lite själv och upptäcker då oftast att instruktionerna är skrivna för att de flesta skall förstå och eftersom jag trots allt är åtminstone normalbegåvad så brukar jag fatta förvånansvärt bra. Om jag inte får en låsning. Det händer ibland och det är därför som jag inte får i gång mitt Instagram t.ex. Då slår aggressivitet nämligen ut mitt logiska tänkande och så blir det tråkig attityd och pannkaka av allt.
Men idag gick det bra och jag fick bakat både kanelbullar och släta varianter. Och jag fick feeling och  vill göra mer i morgon. ( Om jag hinner...flera vänner har det lite jobbigt nu och jag måste följa upp hur det går för dem. Lady Ediths bröllop blev ju inte så bra t.ex. och Anna måste till London igen och söka ledtrådar för att få ur sin man ur fängelset. Då vill man ju vara ett stöd)
Så vi får se hur det blir...med husmoderligheterna.

Ett stycke is

Jesanes vad jag har frusit idag. När jag nu äntligen hamnat i en varm säng så känns det som den ultimata lyxen. Och det är det ju också. Jag har varit i Jönköping hela dagen och hållit intervjuer åt en kund i ett iskallt kontor och även om Jönköping bara ligger ett par timmar bort i färdväg så är det en helt annan klimatzon. Typ som Sibirien. Och då kan det ändå inte mäta sig med Falköping där vi tyvärr stannade för tågbyte på väg hem och där det var så överjävligt kallt att min kollegas kropp låste sig i kramp och jag tappade livslusten lite. En timma senare, av i Götet och ljumma vindar mötte. Ja men typ. Behövde knappt vantar. Lycka är att komma hem. En späckad heldag med uppgång vid 5, köldfrossa, jobbpress OCH Falköping är mer än ett superpreggo mäktar med känner jag. Så godnatt good people. 

Lunchlycka

Om man inte var lycklig innan så blir man det när detta vankas till lunch. Om man ska vara petig så vankades soppa och macka först, men i min iver över sötchocken så fastnade det inte på bild. Steinbrenner & Nyberg alltså. Good stuff.

Tröttma

Ledigheten har tagit ut sin rätt. Jag är sjukt trött idag och behöver minst en ledighet till för att vila upp mig. Helst en lite mer ledig variant. Gärna med fler sovmornar, spa-vistelser och vågskvalpsmeditation. En sömnkrånglande unge var inte alls beställt men kommer den i gosig förpackning så tar man ju emot det ändå liksom. Om än med grusig blick.

Vi har dessutom varit förvånansvärt sociala det här jullovet. Det tar på krafterna. Träffa folk och sånt. Det har ju inte varit så fett med det sociala under hösten direkt så det var kul att skärpa till sig lite. Bra för oss liksom. Jag har knappt ens svarat i telefon på 4 månader och hade det inte varit för min förtjusande personlighet så hade jag nog knappt en kotte kvar att umgås med efter denna period av isolering. Men det hade jag och det gladde mig mycket.

Och idag började jag tydligen jobba igen och efter att ha hängt med Spiggen under natten så kändes det en aning tidigt när klockan ringde vid cirkus kvart över aptidigt. (5)
Men det var kul att komma till jobbet i de nya lokalerna och upptäcka att de bjöd på överblivna ischoklad och hade chocodream som tillval i kaffemaskinen. Man måste ha lätt till glädje.

Så ikväll multitaskar jag endast med att sitta i telefonkö och ligga i sängen läsandes den här boken som jag varit sugen på så länge. Då gör det ingenting att hjärnan är potatismos eller ens det faktum att jag ser ut som en sur prost när jag är jättetrött. Med håret på ända, streck där ögon lämpligen bör sitta, bakpressat huvud=dubbelhaka och putig surmun. Väldigt sött.

Jullovsaktivitet

Spiggen och jag har fortfarande jullov vilket är fantastiskt. Vi kunde ligga i sängen till 10, kolla på tåg och Pippi Långstrump på mobilen och gömma oss för vargar och hajar. Kvalitetstid tror jag man säger på klyschiska.
Sedan tog vi en busstur in till jobbet för att inspektera de nya lokalerna dit vi flyttat. Mest för att jag råkat låsa sim-kortet på min jobbmobil och på ett mycket intelligent sätt packat ner kortet med koderna i en av flyttkartongerna som givetvis stod längst in, längst ner. Ett träningspass för vem som helst och för ett preggo ett sju helsickes bootcamp som gav svettning på såväl rygg som överläpp.
Därför fick vi fylla på med fika innan vi begav oss hem igen. Spiggen surnade till över caféets pannkaksbrist men beställde tillslut in lite våfflor istället, flörtade till sig extra grädde och mjölk och var idel solsken hela tiden. Trivsel.
Det kan ju bli lite hur som helst när man åker iväg med den ongen men när vi kom hem så kunde vi åtminstone denna gången konstatera att vår lilla utflykt varit lyckad med lägsta nivå av tandagnissel.

På kvällen har vi haft besök av Peters bror och hans tjej Miss Universum och Spiggen bjöd på guidad tur genom huset, deluxversionen inklusive allt. Det betyder speciella stopp vid vissa stationer som kan innebära tebjudning på hans rum, uppvisning av såväl ficklampa som pyjamasen samt visning av sina bebisbilder. Victor åkte också på sagoläsning och Spiggen var som vanligt salig över att träffa dem.

En bra torsdag kan man väl säga.

Onsdagsburr

Det är lite burrväder nu. Men det gör inte så mycket.
December är ju som gjort för hemmamys och med lite tända stjärnor, Yankee Candles juldoftljus och ett halvt paket Texas pecanglass så klarar man väl lite regn och snålblåst om det kniper. Speciellt när man har massor av Downton abbey-avsnitt att kolla på kvällarna igenom.
Då är det inte så jobbigt.

Släta bullar

När jag hämtar Spiggen på förskolan så är han alltid nästan på gränsen. På gränsen till för trött, hungrig och till att bryta ihop i allsköns galenskap. Det kan alltid gå lite precis hur som helst det där. Ibland kommer vi hem på 10 min. Ibland står vi kvar efter midnatt och kämpar med stövlar, overallen och 7000 teckningar. Känns det som.

För att undvika den värsta eftermiddagsmisären och för att skapa mysig hemgångskänlsa så har jag börjat ta med en slät bulle och en skvätt mjölk till honom som han kan kalasa på i vagnen.
Nästan varje dag får han detta och det kanske man kan ha åsikter om eftersom det är ju socker och en möjlig förstörd aptit och annat hemskt som man verkligen, JA VERKLIGEN kan uppröras över om man känner för det. Men så gör jag. Ibland glömmer jag och då är risken för dålig stämning stor.

Så igår kväll så slängde jag ihop en egen sats slätisar så att vi skall vara kittade för ett tag. Efter att jag huggt in på dem som kvällsmat så finns kanske inte kvar så många som man kanske hade kunnat tänka sig men ändå. Mången vagnpromenad är räddad.

yum

Busvädersmåndag

 

Det här är vad jag ser genom rutan på min busshytt, där jag ska sitta superlänge då jag med en hårsmån missade förra bussen. Inte Las Vegas direkt kanske. Det är busväder idag. Peter körde mig och Spiggen till dagis så vi skulle slippa bli dyngsura men jag tackade nej till vidare skjuts.

Jag vill sitta här och uggla i regnet. Sanningen är att jag blir grymt uppiggad av det. Det är något förlåtande i spöregnet. Och något befriande. Det matchar mitt humör kanske.

Man behöver inte ut och ta vara på någon sol idag och det är inte svårt att välja kläder. Idag behöver man inte ens vara glad. Det är legitimt att sura när det regnar.

Man får.

Därför behöver jag det inte. Jag myshuttrar och hoppas att bussen dröjer ytterligare någon minut. Och när den väl kommer skall jag trycka näsan mot rutan, lyssna på Winnerbäck och kolla på alla måndagströtta människor som hukar i regnet. Det blir en bra dag det här.

I can feel it.

Om man ska väga mot vilken tid det tar att komma till jobbet på möra...

Det finns många positiva saker med att flytta från centrum. Framförallt så luktar det bättre. I Johanneberg luktade det i bästa fall mjukmedel från källartvättstugorna, i de flesta fall inget och i värsta fall...tja andra odefinierade vällagrade grejer. I skogsområdena kunde det visserligen dofta lite gott av blött grus och löv och sånt men lukter var inget man tänkte på. Sådär till vardags.

På min kvällspromenad ikväll bjöds på en helt ny doftbukett (Obs! pretto) av hav, nyponrosor, barr, klippor och blommor som säkert min pappa kan namnet på.
Dessutom var utsikten fin. Sådär så att vi stod på rad, jag och några andra lika lättimpade muppar, åhhade och ojade och hivade upp mobilkameror. Känner mig fortfarande som en turist i allt det här vackra.

Måndagströttma

Ja jo, jag lever som ni ser. Jag gör det jag måste. Går till jobbet och sånt. Hämtar på dagis, går till banken, konverserar telefonförsäljare.
Till något annat finns ingen ork så ni får ha lite tålamod ett tag.
Ikväll blir det tidigt godnatt, efter ett alldeles för hett, rosa skumbad (jag stod nästan inte ut. Ymnig svettning)och en rejäl avskrubbning med den enligt mig bästa peelingen.

I morgon, i morgon, kanske imorgon, är jag piggare.

På jobbet försöker jag hålla humöret uppe

Syns ju knappt att det är rosa. Dagens besvikelse.

Alltås, det står på baksidan att man kan ha det i en cocktail? Menar de i som en drink? Det låter så men jag kanske är korkad. Smakade lite.
Not smaskens.

Inskolningsvecka= VM i dåligt samvete

Inskolning alltså. Herregud vad det suger. Och denna gången är några resor värre än förra. Jag vill inte skylla på någon eller några även om jag gör det ändå, lite fult på insidan. Men det är inte rättvist och inte är det objektivt. Och ingen nytta gör det heller. Så jag skyller på mig själv istället. Så där som man gör. Är det mitt fel att anknytningen går mer än långsamt? Är jag för mycket med? Är jag för lite med? Borde jag styra upp det här? Borde jag lita på att pedagogerna vet vad de gör? Ska jag gå när de säger att jag borde, när Russinnyllespigg i våldsam gråt klamrar sig runt benen på mig. Ska jag lirka loss de små sjöstjärnorna, se glad ut (hur fan gör man det?) och lämna utan att vända mig om? För att jag vet att han slutar gråta snart. Varför slutar han gråta? För att han blir uppriktigt glad igen eller för att han resignerat ger upp för att det inget tjänar till?

Men jag säger hejdå till den lilla ledsna. Måste ju jobba vet du. Så vi får pengar att upprätthålla vår levnadsstandard och så att du kanske kan få en egen Iphone om några år....Och så går jag. Med bultade hjärta, gråten mer än i halsen och med det dåliga samvetet som en tung blöt filt runt mig. Inte ens med de mest optimistiska tankar kan jag inbilla mig att detta är det allra bästa för honom.

Men det blev ju bra sist. På riktigt bra.

Detmåsteblibra detmåsteblibra detmåsteblibra igen.

Jag är inte mycket till människa idag.

Världens tråkigaste uppgift...

.....ägnar vi oss åt denna veckan. Vi packar ihop vårt hem. Visserligen så väntar något riktigt, riktigt bra på oss. Men just nu är det rätt tröttsamt. Men vi slänger en del iaf. Det känns bra. Jag älskar att rensa och kasta bort gammalt skräp. Man känner sig lättare liksom. Istället för att banta liksom....

bullfest

Husaren i Haga är ett trevligt, anrikt gammalt ställe med unikt glastak och allt sånt där.
De har också stans (kanske landets?) största kanelbullar och det är ju en bra sak för oss som uppskattar kvantitet. Dem blir man micket, micket mätt av.
Man kan med fördel dela med sig av den till t.ex. sin familj eller till ett litet fattigt land men man kan också äta alldeles för mycket själv. Och sedan möjligtvis inte må fullt så väl som man gjorde innan.
Man väljer själv.

Klart man blir exalterad

A men Åh. Erkänn att ni tog för givet att jag smarrade upp den själv?
Självklart delade jag med mig både till äkta man och son.
De fick säkert flera kvadratcentimeter.

Det allra finaste

Det har varit en sådan där förbannat bra dag.

Idag var våra vänner tyskarna hos oss med sin son Gullegoj som ju är Spiggens allra första vän. Som låg på babyfilten tillsammans när de var under månaden gamla och som trots avstånd och långa perioder utan att träffas, genast vet att att de är nära vänner. Att de alltid har varit det. De har minnena i kroppen på något sätt.
Man blir tårögd av att se dem.
Spiggen som ju är tillgiven som en Golden Retriever mot de flesta, vill ju gärna kramas, pussas och hålla hand och Gullegoj låter, trots sin stora integritet, honom omedelbart komma nära och framför oss utspelar sig de mest fantastiska uppvisningar av vänskap, kärlek och omtanke. Uppvisningar som får oss att titta på våra barn, på varandra och på oss själva och viska att "så nedrans illa har vi inte gjort bort oss som föräldrar om detta är vad som kommer ur dem"
Ja, vi tar åt oss äran alltså. Men ger också ära till alla andra som dagligen ger våra ungar ömhet, vägvisning och en dos av hyfs och sunt förnuft.
Och ändå är det större.
Som om de trots sin ringa ålder (eller kanske på grund av den) förstår mer än det vi lärt dem och även mer än vad vi själva kan om kärlek.

Gullegoj pratar mest tyska just nu. Det är inget problem. Det var som Theodor Kallifatides visserligen kanske inte ordagrant sa i sitt sommarprat men på ett ungefär: "När man ser med själens ögon så förstår man mer än vad man vet"

Vad spelar språk för roll för dem...

Och medan dessa lockhåriga gossar leker får vi chans att prata en hel dag med våra vänner som är några av våra absoluta favoritmänniskor här i världen. Människor som man kan bolla sina mer eller mindre orealistiska drömmar med, berätta om sina (många) svagheter för och även dela det som är lyckat, bra och roligt.

Vänner är en välsignelse och det är som med smycken, mattor och papegojor. Väljer man god kvalitet och rätt sort så håller de hela livet.

Stadssommar

Spiggen och jag har betongsemester några dagar när Peter är och drar upp stora gösar på landet.
Då han har bilen (och jag ändå inte gärna kör bil) så har vi begränsade möjligheter att ta oss till något vatten. Jag blir sjukt frustrerad av detta men pallar bara inte att kånka iväg på onge och 108 kg packning i 40 min på en dödsångestvarmbuss eller spårvagn för att komma till stranden när Spiggen ändå inte gärna badar. Men i morgon måste vi nog. Jag måste få känna vatten om det så bara är lilltån som doppas. Have to. Jag kvävs.

Och inte en själ jag känner är i stan så Spiggen och jag fördriver tiden för oss själva.
Vi har det fasligt mysigt dock. Man har ju det med honom.Vi går promenader,käkar glass på Johannebergs glasscafé, vilar, läser böcker på sängen och pottränar mellan varven.

Vi har också haft storbyk och bull-och knäckebrödsbak. Jag känner på något sätt att jag måste använda tiden.

Men vad otroligt trött jag blir när jag varit själv med Spiggot en hel dag och själv stått för all aktivitet, uppfostran och svar på alla "ä de?"frågor.
Man glömmer lätt bort det när man är två men all cred till ensamstående föräldrar alltså.

Men nu är han nattad dock, mätt på bullar och antagligen drömmandes om hajar för det säger han varje kväll att det är det han skall drömma om.

Älskade unge.

Vargtjat

Spiggen är jättejätterädd för vargar för tillfället. De kommer och tar honom säger han. På natten. Om inte mamma ligger i hans rum. Då kommer de inte.
Detta krånglar till våra läggningar kan man säga. Spiggen skall prompt telefonera samtliga far och morföräldrar för att försäkra sig om läget på vargfronten. Innan vårt terapisamtal här hemma tar vid och fortsätter en försvarlig stund.

Den enda förklaring till denna skräck måste vara den där pixiboken med folksagan om de tre små grisarna, som han var fixerad vid för ett tag sedan. Den vargen tog ju sig in överallt den och glufsade i sig gris efter gris. Ni vet vilken jag menar? Mycket pedagogisk. Man lär ju sig om byggnadskonst och hållfasthet om inte annat. Grisen vars hus var byggt av tegel klarade livhanken. Det gör dock inte vargen som i slutet blir kokad levande. Trevligt.  Självklart läser vi den rätt så censurerat. Vargen har t.ex både badanka och skum i det härliga bad han hamnar i men Spiggen verkar ändå ha fattat mer än han borde.
Folksagorna är ju ofta rätt hardcore faktiskt. Rödluvan på samma tema. Sick.
Vad kunde en modern motsvarighet av detta vara. Att göra en pixi av Cujo? Det vore ju käckt och med en viktig sensmoral dessutom. Klappa inte hunden utanför affären. Just don´t do it.