Det allra finaste

Det har varit en sådan där förbannat bra dag.

Idag var våra vänner tyskarna hos oss med sin son Gullegoj som ju är Spiggens allra första vän. Som låg på babyfilten tillsammans när de var under månaden gamla och som trots avstånd och långa perioder utan att träffas, genast vet att att de är nära vänner. Att de alltid har varit det. De har minnena i kroppen på något sätt.
Man blir tårögd av att se dem.
Spiggen som ju är tillgiven som en Golden Retriever mot de flesta, vill ju gärna kramas, pussas och hålla hand och Gullegoj låter, trots sin stora integritet, honom omedelbart komma nära och framför oss utspelar sig de mest fantastiska uppvisningar av vänskap, kärlek och omtanke. Uppvisningar som får oss att titta på våra barn, på varandra och på oss själva och viska att "så nedrans illa har vi inte gjort bort oss som föräldrar om detta är vad som kommer ur dem"
Ja, vi tar åt oss äran alltså. Men ger också ära till alla andra som dagligen ger våra ungar ömhet, vägvisning och en dos av hyfs och sunt förnuft.
Och ändå är det större.
Som om de trots sin ringa ålder (eller kanske på grund av den) förstår mer än det vi lärt dem och även mer än vad vi själva kan om kärlek.

Gullegoj pratar mest tyska just nu. Det är inget problem. Det var som Theodor Kallifatides visserligen kanske inte ordagrant sa i sitt sommarprat men på ett ungefär: "När man ser med själens ögon så förstår man mer än vad man vet"

Vad spelar språk för roll för dem...

Och medan dessa lockhåriga gossar leker får vi chans att prata en hel dag med våra vänner som är några av våra absoluta favoritmänniskor här i världen. Människor som man kan bolla sina mer eller mindre orealistiska drömmar med, berätta om sina (många) svagheter för och även dela det som är lyckat, bra och roligt.

Vänner är en välsignelse och det är som med smycken, mattor och papegojor. Väljer man god kvalitet och rätt sort så håller de hela livet.