Bebislyckan

Jag är här. Jag är hemskt mycket här. Den senaste veckan har bara varit för omtumlande för att få fingrarna på tangenterna. Förra onsdagen, den andra april, sju minuter före midnatt så föddes vår småspigg. Världens vackraste flicka. Jag som oroat mig för hur jag ska kunna älska en till på samma sätt som jag älskar Spiggen, behövde inte fundera mer över det. I samma sekund som detta lilla blå troll hamnade på bröstet fick jag nyckeln till nya rum i hjärtats kammare. Åh detta barn. Kanske för att förlossningen var lättare, eller för att jag verkligt utvilad innan, eller för att jag så snabbt återhämtade mig efteråt, så har jag kunnat ta in henne och hela den nya situationen på ett sätt som var omöjligt sist då jag var svag och sjuk. Då, med Spiggen, var kärleken enorm men kroppen svek mig och ångest, oro och och odefinierbar ledsenhet red mig i säkert ett halvår. Allt var så svårt.
Med Småspigg känner jag mig trygg, lugn och helt igenom lycklig. Hon äter bra och sover bra och har ett skin av siden. Spiggen är världens ömmaste storebror som stryker henne över ryggen och viskar att han gillar sin bebis.

Men något som gäckar mig är hur jag ska klara mig när Peters dagar är slut och jag ska klara två barn själv. Seriöst, hur gör man? När båda skriker, när båda behöver mat o.s.v.
Jag ska träna på att vara själv ikväll. Peter är bjuden på galej och det skall han då rakt inte behöva missa, även om han är sjukt stressad över att han ska åka iväg. Det är jag med haha. Men det ska väl gå tänker jag. De som har 10 ungar klarar ju det på något sätt.

Så, där är jag nu. Hos fjunig bebis, bland mjölkkladd och pyttesmå sockar.
Jag återkommer med förlossningsrapport även om den inte är lika dramatisk som den förra som ni kan läsa här om ni vill.

Halloj!