Då han har bilen (och jag ändå inte gärna kör bil) så har vi begränsade möjligheter att ta oss till något vatten. Jag blir sjukt frustrerad av detta men pallar bara inte att kånka iväg på onge och 108 kg packning i 40 min på en dödsångestvarmbuss eller spårvagn för att komma till stranden när Spiggen ändå inte gärna badar. Men i morgon måste vi nog. Jag måste få känna vatten om det så bara är lilltån som doppas. Have to. Jag kvävs.
Och inte en själ jag känner är i stan så Spiggen och jag fördriver tiden för oss själva.
Vi har det fasligt mysigt dock. Man har ju det med honom.Vi går promenader,käkar glass på Johannebergs glasscafé, vilar, läser böcker på sängen och pottränar mellan varven.
Vi har också haft storbyk och bull-och knäckebrödsbak. Jag känner på något sätt att jag måste använda tiden.
Men vad otroligt trött jag blir när jag varit själv med Spiggot en hel dag och själv stått för all aktivitet, uppfostran och svar på alla "ä de?"frågor.
Man glömmer lätt bort det när man är två men all cred till ensamstående föräldrar alltså.
Men nu är han nattad dock, mätt på bullar och antagligen drömmandes om hajar för det säger han varje kväll att det är det han skall drömma om.
Älskade unge.
Betongsommar är så där så kämpa dig iväg!
SvaraRaderaKram