torsdag 15 november 2012

Hjärtat i tusen bitar

Det är med fullständig förtvivlan som jag läser om hur våldet trappas upp mellan Israel och Palestina. Fyra dagar efter att vi kom hem skjuts nu granater mot Tel Aviv. Staden som blev vår sanndröm.
Jag tänker naturligtvis inte ens försöka ge mig på skuldfrågan och vem som har rätt till vad. Vare sig kvällens resterade timmar eller mina kunskaper räcker till för den typen av argumentation.
Men situationen är fullständigt avskyvärd och det tror jag att även folket i Israel tycker. De vi träffade vill också ha fred. Såklart.
Det är alltid lättare att relatera till ställen man varit på och folk man har träffat men jag känner naturligtvis med hela hjärtat även för de oskyldigt drabbade i Palestina. För alla de som aldrig skulle välja kriget. Alla som är så sjukt trötta på striderna. Alla de som aldrig skulle komma på tanken på att ta sig över gränsen för att spränga sig själva i en nattklubbskö full med ungdomar, oavsett.
Men det är svårt. Det är allt för lätt att döma människor som inte tänker som man själv, som har helt andra erfarenheter än man själv och därför agerar på ett sätt som man själv inte skulle göra.
Vem är jag att säga något alls om saken?

Men ikväll tänker jag på Or, på Motti, på Paule och på alla de andra människorna vi mötte. Och dem vi inte mötte.
Jag undrar om de mår bra eller om de är rädda.
Jag hoppas på en snabb nedtrappning. För allas skull.


8 kommentarer:

  1. Det är ett så fint citat av Moder Theresa! Kram Caroline

    SvaraRadera
  2. Vackert citat.
    Jag har drömt om Jerusalem och Israel i hela mitt liv. Det är ett av mina drömresemål. Historiskt, religiöst. En av mina favoritprofessorer i Uppsala hade just bibelarkeologi som specialitet. Jag skulle göra vad som helst bara för att typ bära hans packning när han står ute i Sinaiöknen.
    Visst är det så att när man har besökt en plats, träffat määnniskorna, skapat relationer, ja då blir det så mycket mer konkret och närmare
    Kram

    SvaraRadera
  3. Aaah! det där är verkligen så svårt. K's pappa kommer ju ursprungligen från Palestina men var tvungen att flytta därifrån pga kriget. Israel kanske inte är det mest populära landet i den sidan av familjen, tyvärr. Men det är inget de sitter och pratar om heller, vilket är skönt. Men så himla himla synd allt som sker. Why why why! :(

    Kärlek!

    SvaraRadera
  4. Tess: Åh jag förstår det. Förstår det till 100%. Man avskyr en helhet, en handling, en politik.
    Och så står de olika sidorna och ser varandra som monster. Men den vanliga människan. Som man kan se i ögonen. Han är svårare att avsky.

    SvaraRadera
  5. Mmmm.. Men jag tror inte de avskyr israelerna.. det är bara så synd att det fick lämna hus och hem pga det som skedde och nu sker. Jag känner flera israeler som inget hellre vill än att ha fred de också. Vilket jäkla soppa! Jag kan erkänna att jag inte är så insatt som jag kanske "borde" vara med tanke på just K's familj, men samtidigt vill jag inte ta ställning. Finns både kärlek och skit på båda sidorna liksom. Puss

    SvaraRadera
  6. Det är ju så.
    Tillslut vet man knappt hur det startade men jag hoppas att vi får uppleva ett slut.

    SvaraRadera
  7. Ja, vi få hoppas det. Tills dess är jag verkligen superglad att du är hemma och inte där just nu. Kram

    SvaraRadera