En gnutta gös.

Min man har börjat utveckla en trevlig sida som skulle kunna kallas matlagningsintresse. Tidigare har denna egenskap varit helt outvecklad hos såväl hona som hane i denna relation vilket har inneburit mackmiddag i nio fall av tio. Inte mig emot visserligen men jag har hört någonstans att tekakor inte är menat att ta upp 90 % av kostcirkeln och att en och annan vitamin inte direkt hade skadat mig.
Men men..hittills har detta ignorerats och det har varit frid och fröjd och frukostmat vid dygnets alla timmar. Men nu finns det någon som börjat knorra och tycka att det är "tråkigt". Att det är fel att Spiggen är den enda som äter riktig mat. (Om nu fiskbullar, blodpudding och annat bös han gillar kan räknas som mat). Så numera vankas det faktiskt mat ibland. Än så länge går det ganska långsamt men flera gånger i veckan blir det nu middag med temperatur över 35 grader.

Härom dagen lagade han gös. Självfiskad dessutom. Det är fett avancerat. Jag kan dock erkänna att jag var skeptisk. Åt gös på någon bättre restaurang i Borås för någon evighet sedan och kan inte påstå att jag varit superfrestad sedan dess. Dy är inte min favoritkrydda. Jag mumlade något om insjöfisk i kombination med graviditet men Peter var förberedd för det argumentet och kollat upp att det minsann var okej. Så det var bara att gilla läget.  Man dissar inte en gös. Det är den dyraste fisk man kan få tag på om man lägger med kostnaden för Peters alldeles utomordentligt kompletta fiskeutrustning.
Dessutom skulle han blivit ledsen, Peppe, och det ville jag såklart inte.

Så han lagade och stekte och donade och slängde sedan fram en tallrik med den smarrigaste firre jag smakat. Helt otroligt och jag var i chock. Gösen var perfekt stekt, helt utan ben och föll i sär som om det var Mannerström själv som hånglat upp den. Strösslad med bacon och serverad med en parmesan och charlottenlöksås så var den inte bara fantastisk utan rent av minnesvärd. På ett bra sätt.
Bättre än tekaka, nästan. Heja!

Färgglatt och fint dessutom. Trevnad.