Lots of trots

Jag är virrig för tillfället. Glömmer saker och rör till det. Men det är mycket nu. Mycket med bröllop och lägenhetsförsäljning och dagisbyte och en del jobb också inklämt mellan det andra.
Sen har vi det där med 2 årstrotsen som är en aning utmattande. Spiggen utforskar de yttersta gränserna för mitt faktiskt rätt så goda tålamod, dagligdags. Visserligen är han den roligaste personen jag vet. Att vara med honom är ett party, men jag blir så tröööött.
Att hämta från dagis är ett äventyr och inget för vitklädda. Att komma in från trapphuset är om möjligt ännu svårare. Att byta blöja är en svettig historia.
Det handlar hela tiden om ett hundra procent fokus har jag märkt. Jag måste ha mål och syfte klart för mig i varje moment och arbeta strukturerat och strategiskt för att kunna ta mig dit jag vill. (oftast hem) Så fort jag blir okoncentrerad eller slapp så går det åt skogen. Då är Spiggen borta på en sekund eller har råkat måtta en spark mot hals eller tinning med smärrrta som följd.
Därför är jag är så otroligt tacksam för att vi alltid hållit rutiner för Spiggen. Hur ansträngande dagarna än är, roliga men ansträngande, så vet vi med säkerhet att klockan sju får vi vila. Då lägger han sig utan ett knyst och sover sedan som en stock i 9 fall av 10.
Och lagom tills han vaknar igen är jag på nyttfödd med en ny dos tålamod.
Med det i åtanke kan jag fokusera på att göra det bästa av dagen och undvika irritation och tjafs. Speciellt som det ändå inte hjälper.
Att tjafsa med en tvåochetthalvtåring är dömt att misslyckas. Han bryr sig inte nämnvärt och det gör han kanske rätt i. Vem orkar tjafsa liksom. När man kan bygga svinhöga torn och prata om bajs.
Och annat skoj.

Jag kan ju inte äta mat. jag ligger ju hääär.