Men nu har jag inte varit på något pass på evigheter och då kan man återigen se saker med nya ögon.
En sak som jag kommit på till exempel är att jag alltid tänkt att det är ett ungdomspass. Fräck dans, tuffa rytmer. Men det är ju helt fel. Vi är ju ett gäng damer bara. Ett gäng damer som vill känna oss lite busiga sådär på Tisdagskvällen. Än är det röj i tanten liksom.
Ikväll hade vi ortens värsta puma som Zumbafröken. Jag har träffat henne förut för en herrans massa år sedan då hon var salsalärare när jag (med dåligt resultat) försökte mig på den sporten.
Alltså. Hur fräck måste man vara om man kan släntra in på ett pass i massor av glittriga armband och en hatt(!) och liksom komma undan med det. Det är ofattbart. Hur får man sådant självförtroende?
I hatt...."Jag har hatt idag" sa hon och så var det inget mer med det.
Självklart var hon så sinnessjukt grym på att dansa att jag eventuellt blev lite kär i henne.
I mitt nästa liv så skall jag också vara en dansant latina med moves och hatt och allt det där.
Själv såg jag ut som en karl när jag försökte mig på de fräcka dansstegen.
Rent tekniskt var vissa av dem (hyfsat) rätt utförda. Rent stilmässigt så var det något liiitet som saknades.
Inte rätta filisen. Nej.
Men det viktigaste är att ha roligt som någon lögnaktigt påstått någon gång.
This is me i nästa liv. Minus märkliga slingor. Plus hatt. Nemas problemas.
Du och jag kommer rocka fett, i våra nästa liv. Salsa har jag också försökt mig på. Tror jag blev lite (läs mkt) förälskad i mannen som tyckte så synd om mig att han försökte lära mig dansa salsa hela kvällen. Stackarn!
SvaraRadera