När insikterna står som spön i backen

När man går hemma och slår dank (min padda ville skriva "dansk", som om jag vore en livsfarlig misshandlare med särskild inriktning på vänner från grannlandet) så hinner man tänka ett antal tankar. Hela tankar som inte avbryts av folk som ringer och frågar om de kan få komma på intervju eller av ett barn som tjatar oupphörligt om att få spritsa grädde på blodpuddingen.

Nu ska jag iofs ärligt erkänna att ledighetens tankar hittills kretsat mest runt Lady Mary, Mr Branson och vreden över Det.där. som händer med Matthew. Men sedan jag kollat klart så har jag en del...hm..fritid.

Jag hade tänkt att jag skulle blogga massor när jag var hemma. Med så mycket tid och så mycket tillgång till perfekt dagsljus att på riktigt lära mig systemkameran och ta fantastiska bilder med något annat än min iPhone. Men jag har nu kommit på varför jag inte bloggar så ofta. Det är sorgligt faktiskt men det handlar om fotona. Jag tycker inte om att fotografera. Alls. Än mindre flytta kort från kamera till dator= otroligt tråkig uppgift. Dessutom kan jag inte. Jag är inte ens medioker. Redigera kan jag inte heller..det är synd för det vore praktiskt. Man kan bli smal och sånt. 

Sånt här begränsade mig inte i början. Jag visste inte att det där var en hel vetenskap. Så jag gjorde som jag tyckte och i många fall blev det bättre och roligare än nu förtiden

För ofta nu när jag tänker att jag ska skriva något. Kanske något jätteroligt minsann, eller intressant, så orkar jag inte bemöda mig eftersom jag ändå inte har någon bra bild att att lägga till. Förr hittade jag något via Google...men sen fattade jag att det typ är förbjudet och blev rädd, haha.

 

Och jag förstår att det inte duger med risig Iphonebild. Oftast har jag inte ens någon sådan. Så då har jag börjat skita i alltihop. Trots att det inte alls var därför jag började blogga i första läget. Trots att flashiga outfitbilder och foton på välorganiserade soffkuddar inte alls är jag. Jag blir fett generad av mig själv när jag försöker mig på det även om jag älskar att se det i andras bloggar. Åh..andras bloggar. Andra kvinnor. Vackra, perfekta och med hus, barn och frilla i ordning. Älskar att läsa dem. Blir inte ett dugg nedstämd eller stressad av den bild som visas upp. Bara inspirerarad till att gå och kamma mig eller äta annat än rostbröd till middag. Men att försöka göra likadant....Det GÅR inte.

Så jag har bestämt mig för en grej idag. Jag får skriva iaf. Jag får tillochmed lägga ut suddiga Iphonebilder utan att må dåligt över det. Eller så lägger jag inte ut några bilder alls, utan hoppas på att någon vill läsa ändå. Mamma kanske...fast hon läser ju bara för att få se bilder på Spiggen.

Nåväl. Det får bli som det blir. Men jag tror att jag utan det kravet på mig själv kommer att ha mycket mer att säga. Oftare. Jag är för gammal för att hålla på att önska att jag vore något annat än vad jag är. Sjukt mycket slöseri med tid som man istället kan lägga på att äta kakor.

I feel free.