Om att jämföra sig med andra, lite bättre kvinnor.

Det är en märklig känsla det där. Att jag inte ska gå till jobbet i morgon. Visserligen så har jag vissa jobbsaker att göra, men jag ska vara hemma i lugn och ro. Vila benet, bada mitt på dagen och kolla på dagtv. Det känns så oerhört lyxigt och så väldigt, väldigt välbehövligt men ändå kan jag inte låta bli att hålla försvarstal till höger och vänster om varför jag inte orkar jobba fram till slutet. För så gör ju superkvinnorna. Jobbar alltså. Det har jag hört och förstått och i många fall fått berättat för mig. Att vattnet typ har gått i kostymen i v. 41 och med en latte i handen har de åkt till BB och fött ut ett välskapt barn endast med hjälp av rogivande massage från sin trygga, pålästa make. Typ. (Sedan gick de ner sina kilo innan de lämnat BB...de liksom smälte bort bara)

Jag kommer ihåg förlossningsfilmen jag såg innan jag födde Spiggen. Att vara gravid är ingen sjukdom utan man kan fungera preciiiis som vanligt och när man väl är på plats på britsen (eller på pilatesbollen snarare) så vet kroppen naturligt vad den skall göra. Man tillkallar urmodern inom sig, andas lite och har en positiv målbild. Så går det bra serru. Vi är GJORDA för att föda barn och det finns inget naturligare.

Eh

I don´t feel against me, känner jag. Att först spy och sova i 15 veckor är pretty much sjukdom för mig för det första. Och även fast jag är välsignad med ett kontorsjobb där det tyngsta jag lyfter är en hålslagare orkar jag ändå inte längre än så här. Jag är en vekling. Är fett trött. Så trött att jag slarvar med min foundation på morgonen. Lämnar kanter och sånt. Inte ok.

Och naturligt är inte det ordet jag skulle välja för att beskriva min förra förlossning där någon del av mig, någonstans i dimman reflekterade över att det tvärtom var galet onaturligt att jag inte dog, när det gjorde så ont. Allt var lite på låtsas liksom..när man som i film kan få hur mycket stryk som helst och ändå överleva. Så var det. Intressant på ett vis. Och konstigt. Men jag hade noll koll på processen och ingen positiv målbild alls. Istället blev jag buren av andra genom kaoset. Av trygga barnmorskor, läkare, min man..och av Spiggen som verkade fatta vad hans roll var i det hela. Tur det.

Men absolut. Kanske kan jag få en urmoderförlossning denna gång. Jag ska föda enbart genom att trycka Peppes hand och bita i en träslev. Så kan någon göra ett reportage eller film om mig efteråt som kan ge riktigt dålig filis till alla mesproppar som fuskat med hjälp av ryggmärgsbedövning och annat onödigt trams.

Så får det bli.

Värd besväret dock.