Har man inte spytt på Svenska hem så har man inte levt livet.

Nu är vi i Trollhättan på minisemester. Ja, alltså...vi bor i mammas och pappas hus när de är på riktig semester över helgen. Sånt man hör att andra åker på..ja typ utomlands och sånt. Men vi är inte så kräsna. Ett litet miljöombyte förnöjer alltid, tänkte vi och drog iväg. Festligt.
Så vi började äventyret med en pizza från det stället som Peter minns med värme och som också enligt diplomet på väggen bjöd på "Otroligt engagemang och extrem popularitet". Betyg platina hade de fått 2012. Hyfsat svårtoppat. Vad ska de skriva i år om de förbättrar sig ännu en aning? "Overkligt engagemang och gudomlig popularitet"?  Sedan går superlativen in i väggen och blir utbrända.  Jaja men det var bra. De kan pizza i Trollis. Det får man ge dem.

Idag bjöd dagen på fler äventyr. Peter skulle prompt till en fiskeaffär i Vänersborg och som lydiga och stöttande familjemedlemmar följde vi med. Det låg ett Svenska hem där och eftersom vi är i flyttagen så ville jag kolla lite. Spiggen hängde på. Lite oroväckande lugn men jag tolkade det som om han var lite trött.
"Hur mår du Spiggisen" Frågade jag
" Ja må bla mamma" Ljög Spiggen

Eller så ändrades läget snabbt för efter en runda bland soffor och lampor ändrade Spiggen plötsligt ansiktsfärg och lät meddela han inte längre mådde så bla.
Jag såg till min lättnad en toalett men såg också att man var tvungen att tillkalla personal för att använda den. Tillbaka igen för att hitta sådan utan resultat. Och sedan...ja..hann vi inte längre innan Spiggisen kaskadspydde äggmacka över heltäckningsmattan. Om och om och om igen.

Möjligtvis var jag inte så lugn som man hade kunnat hoppats. Det flaxades en del kan jag säga.
Stackars Spiggen men jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Skulle jag vända honom för att fortsätta spy på golvet bakom som inte var heltäckningsmatta, men då ställa till med ett vidare inferno?Eller skulle vi fortsätta besudla området där vi redan jobbat så att säga.
Jag gjorde som var handlingskraftig kvinna.
Jag ringde min man.
"Koooom" ylade jag "Kooom"

Och sen gapade jag på personal som kom med hink, ett glas vatten till den lille stackaren och ett oerhört hjälpsamt sinne. Detta gjorde iiiingenting. Och heltäckningsmattan var ändå gammal tydligen. Bättre begagnad då. Sämre begagnad nu.

När vi tillslut lämnade slagfältet frågade även den hjälpsamme om vi kommit för att titta på några möbler och om vi behövde hjälp med något i det ärendet. "Eh nej" sa jag. "Inte längre".
Men han stack till mig en katalog i alla fall. Ett äkta säljarhjärta.

Och folk som hjälper en hysterisk moder och en treåring i kris köper man gärna möbler av.
Tacksamhet får mig att vilja spendera.

Ikväll har magsjukan fortsatt och jag ser fram emot en natt som kanske inte kommer bli den käckaste.
Men det kommer väl andra nätter I guess.