När Smacks blev sjuk. En liten varning för RS.

Här om dagen bytte jag blöja på Smacks i ett offentligt skötrum där man också kan sitta och amma. Där mötte jag en mamma med en bebis så pytteliten och göllig att man prompt ville röva bort honom. Pojken var ett dygn gammal och sådana blåbär vill man ju som regel alltid röva bort. Inga konstigheter med det.

Med var också en syster i typ Spiggens ålder och jag märkte på mamman att hon var rätt stolt som ändå hade bra koll på situationen. Med all rätt. Det kräver sin kvinna. Med första barnet var det mesta stökigt och bökigt och bara att komma i väg på morgonen tog så lång tid att man ibland blev kvar hemma. Men med andra barnet sitter manövrerna i ryggmärgen. Man är ostoppbar och dessutom ganska sugen på att få ordning på vardagen och på att återupprätta livet. 

Jag var likadan när Smacks kom. Vi var överallt med henne. Inga problem. En gång bytte jag blöja i knät i bilen. En sån där infernobajsblöja. Det gick super. Inte en droppe utanför.  Så sjukt rutinerad kände jag mig. Årets morsa.

En dag blev Snacks supertäppt i näsan och det höll i sig. För bebisar är det superjobbigt då de naturligt andas med näsan och liksom behöver lära sig att använda munnen för ändamålet. Hon behövde nässpray för att kunna äta men tillslut funkade den inte längre och då slutade hon äta. Eller slutade och slutade. Hon smög ner portionerna men ingen trodde det var någon fara för hon blev ju nöjd. Kanske fick hon i sig? Hon gick väl visserligen inte upp i vikt så bra men kanske skulle hon stabilisera sig på en ny viktkurva? Barn är så olika, sa de på BVC när jag var där och tjatade i parti och minut. Och hon sov ju så bra. Då kan hon väl inte vara så farligt hungrig? Kanske lite väl bra funderade jag hemma hos en vän när hon somnat i deras babygym och typ sovit i tre timmar fast hon knappt ammat mer än i ett par minuter. Tillslut skickade BVC med oss en remiss till akuten och vi åkte dit för att få hjälp med nästäppan. Detta var på Valborgsmässoafton, en sen fredageftermiddag, så de hade ingen lämplig öron-näsa-halsläkare där. Eftersom hon hade okej syresättning så åkte vi hem. De skulle kontakta oss på måndagen istället för en läkartid samma dag.  De gjorde inte det för det glömdes tyvärr bort.
Sedan tilltog hostan, hon åt ännu sämre, blev slöare och slöare, fick andningsuppehåll på natten och det bubblade ur munnen på henne. Jag spelade in hostan så att vi inte skulle bli hemskickade igen. Det blev vi inte. Smacks blev inlagd och efter ett par dagar konstaterades RS och hon blev sämre och sämre för varje dag. RS har ofta sin topp på femte eller sjätte dagen. Hon fick sond och adrenalin och hostade så hon inte kunde andas. Och kräktes ständigt av all ansträngning. Det var riktigt, riktigt pissigt. Stackars Smacks. Och stackars oss andra.
För Spiggen var detta fruktansvärt jobbigt. Anpassningen till att ha blivit storebror hade gått jättebra men den sista tiden när Smacks började bli sjuk blev han stökig och ledsen. Samma morgon som vi blev inlagda hade han sagt att jag bara var med Smacks och aldrig med honom och att jag bara brydde mig om henne. Att jag då åkte till sjukhuset och inte kom tillbaka på över en vecka gjorde det väl inte direkt lättare för honom, även om han såklart kom och hälsade på varje dag.

Men det ordnade sig tillslut, Smacksarn blev bättre och efter 10 dagar blev vi utskrivna.

Och om man jämför med några av de andra RS-bebisarna vi delade sal med var vårt elände typ ingenting. En av bebisarna fick ständiga andningsuppehåll. Andningslarmen ringde hela nätterna. En gång blev det  riktigt, riktigt allvarligt. Hela rummet fylldes av folk på nolltid och paniken låg som en tjock dimma i rummet. Det var bland det läskigaste jag varit med om. Han flyttades till intensiven och eftersom detta var samma dag som vi åkte hem fick jag aldrig veta hur det gick för honom, men jag hoppas så att det gick bra tillslut.

När Smacks blev sjuk var det nästan sommar redan. Vi trodde faran med RS var över för säsongen. Så vi var inte speciellt försiktiga. Och vi vet såklart inte varför hon blev sjuk. Spiggen gick ju på dagis så det troligaste är väl att det kom därifrån. Man kan aldrig skydda sig mot allt. Man måste kunna leva.

Men bara tanken att hon kan ha fått det på Frölunda Torg för att jag var sugen på ett par nya ballerinor känns fortfarande rätt pissig. Så vansinnigt onödigt. För förutom lidandet för Smacks just när hon var sjuk så vet man att RS-barnen oftare får astma, men om jag förstått det rätt vet man inte om det är RS som orsakar astman eller om det är barnen med anlag för astma som oftare drabbas illa av RS.

Så skydda era bebisar nu i vinter. Barn under halvåret drabbas extra hårt av RS. Man kan så gott man kan undvika släpa med dem i köpcenter, mataffärer och miljöer med förkylda människor. 

RS är ett vanligt förkylningsvirus och större barn och vuxna blir inte mer sjuka än vid en "vanlig" förkylning. De allra flesta har haft viruset innan två års ålder. Det är bara de nykläckta som far illa och inte ens de alltid. Sen så kan man förstås inte hindra storasyskon att pussa och gosa med sina nya syskon och såklart kan man ju inte låsa in sig och undvika människor. Men man kan ju ha det i bakhuvudet iaf och tänka på handsprit och sånt. Och om du skall hälsa på en liten bebis så kan du ju tänka på att vara noga med att tvätta händerna innan du tar i bebisen och kanske vänta med besöket om du eller din familj är småförkylda.
För detta önskar jag ingen och om jag får ett barn till så kommer jag vara mycket, mycket mer försiktig.

Smacks. Så hjärtskärande liten och sjuk.