När gröna fingrar inte är så nödvändigt.

Nä men jag har väl aldrig haft vidare bra hand med växter. De dör typ i regel på vägen hem från Plantagen i brist på det mesta som en blomma behöver. Även när jag verkligen försöker vattna och dona och snickelidingsnacka med dem så verkar de i bästa fall ointresserade av mina omsorger och i vissa fall rent avvisande. Vi gillar inte varandra helt enkelt. Så är det ibland.

Men ha! Kolla in det här exemplaret orkidé. Den fick vi när vi flyttade in och jag ställde den över något element och den tappade alla blommor och knoppar på en sisådär tre dagar eller så. Så i somras var den två bruna pinnar i en plastkruka som jag kastade ut i trädgården i väntan på att den skulle hänga med trädgårsdavfallet till sista vilan. Där ute blev den liggande bra länge p.g.a lat. Den blev inte vackrare kan jag berätta. Bladen som var det enda som fortfarande levde blev gulprickiga och till hälften uppätna av vår halvtama harbebis som kamperade i vår trädgård och ingalunda var kräsen i kosten.

Så tillslut en dag när jag kände mig handlingskraftig plockade jag upp eländet för att slänga den och till min chock upptäckte jag då att den hade flera små knoppar. Den såg fortfarande ut som fan men verkade aldrig ha mått bättre. Så jag tog in den. För att ge den en chans. Sådana överlevare stöter man inte ofta på.

Och nu. 23 knoppar och utslagna blommor. Helt stört.

Så här får ni knepet för vackra orkidéer. Behandla dem som skit och de kommer att älska dig för alltid. Vet inte om man måste slänga ut dem och/eller misshandla dem fysiskt. ( i detta fall låta den bli tuggad på av en hare) Det är möjligt att psykisk misshandel kanske fungerar lika bra. Hade min växt varit en blomma så hade den varit en sån där tjej som skriver kärlekskranka brev till livsfarliga snubbar i fängelser.

Orkidéer alltså. Noll självrespekt.

Jag fattar att ni saknat mina suddiga bilder. Suddiga bilder är det jag gör bäst.